Rikard Wolff

Uppväxt och tidig karriär

Jan Rikard Wolff föddes i Farsta församling i Stockholm och växte upp i stadsdelen Gubbängen. Vid tio års ålder flyttade han med familjen till Karlstad. Hans konstnärliga bana inleddes formellt år 1978 då han började studera vid Skara skolscen. Efter detta inledde han sin professionella verksamhet i teatergruppen Vågspel i Södertälje.

Mellan 1980 och 1982 var han engagerad vid Hilda Hellwigs Teater Aurora, en period som inkluderade den betydande titelrollen i Friedrich Schillers Don Carlos år 1981. Parallellt med teatern utvecklade han ett tidigt och djupt musikaliskt engagemang. Från år 1982 började han turnera med sångföreställningar som fick stor uppmärksamhet, både på scen och i TV. Hans repertoar var främst inriktad på fransk chanson med artister som Edith Piaf, Jacques Brel och Barbara, men han tolade även verk av svenska sångare som Barbro Hörberg och Karl Gerhard, samt operasångerskan Maria Callas.

Teaterutbildning och genombrott

Åren 1984 till 7 studerade Rikard Wolff vid Teaterhögskolan i Malmö, där han gick i samma klass som Björn Kjellman och Gerhard Hoberstorfer. Redan under studietiden etablerade han viktiga konstnärliga samarbeten. Han inledde ett återkommande samarbete med regissören Rickard Günther, vilket inleddes med titelrollen i den uppmärksammade examensproduktionen Mefisto. Denna typ av kraftfulla och passionerade karaktärer skulle bli en återkommande del av hans roller. Samtidigt arbetade han med regissören Suzanne Osten och Unga Klara i pjäsen Affären Danton år 1986. Hans filmdebut kom år 1988 i Suzanne Ostens regi med Livsfarlig film. Det stora genombrottet för en bredare publik kom år 1990 med rollen som poeten Paul Andersson i TV-serien Apelsinmannen. Denna framgång ledde direkt till ett långvarigt samarbete med regissören Colin Nutley, som skulle komma att definiera en stor del av hans filmkarriär.

Filmen: Från Änglagård till röstroller

Samarbetet med Colin Nutley inleddes med succéfilmen Änglagård år 1992, där Rikard Wolff spelade den karismatiske Zac och bildade ett populärt radarpar med Helena Bergström. Han repriserade rollen i uppföljarna Änglagård, andra sommaren år 1994 och Änglagård, tredje gången gillt år 2010. Under 1990-talet medverkade han i en rad andra filmer, som den satiriska komedin Riktiga män bär alltid slips, kriminalkomedin Jönssonligan & den svarta diamanten och konstnärsfilmen Zorn, där han spelade målaren Isaac Grünewald. Rikard Wolff blev också en av Sveriges mest eftertraktade röstskådespelare. Hans mest kända röstroll är den som den elaka lejonet Scar i den svenska dubbningen av Disneys Lejonkunga år 1994. Han gav senare sin röst åt den skräckinjagande prästen Tzekel-Kan i Vägen till El Dorado år 2000, den kloka katten Botticelli i Sagan om Despereaux år 2008, den blå fjärilen Absolem i Alice i Underlandet år 2010 och lejonet Aslan i Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen år 2010. Hans sista filmroll blev som antagonisten Dr. Ruben i SVT:s julkalender Jakten på tidskristallen år 2017, som hade postumt utsläpp.

En bred teaterkarriär på landets främsta scener

Rikard Wolffs teaterarbete spände över ett brett spektrum av roller och scener. På Dramaten spelade han år 1990 som en av luffarna i Samuel Becketts I väntan på Godot, i ett par med Thommy Berggren. Han gestaltade den klassiska titelrollen i Hamlet på Östgötateatern år 1995. Inom musikalvärlden gjorde han en uppmärksammad roll som Zac i A Chorus Line på GöteborgsOperan år 2002 och som konferencieren i Colin Nutleys uppsättning av Cabaret på Stockholms stadsteater år 2008. Han återvände till klassisk dramatik med titelrollen i Shakespeares Richard III på Riksteatern år 2006. Rollen som den svartsjuke tonsättaren Antonio Salieri i Peter Schaffers Amadeus gjorde han två gånger, först på Riksteatern år 1994 och sedan på Stockholms stadsteater år 2005. Utöver dessa scener verkade han även på Malmö stadsteater, Malmö Opera, Göteborgs stadsteater, Teater Galeasen och Vasateatern.

Sångkonstnären och musikern

Musiken utgjorde en central och självständig gren av Rikard Wolffs konstnärskap. Genom åren skrev och framförde han egna sånger och släppte ett flertal skivor. Hans debutalbum Recital kom år 1991. Andra album inkluderar Pojken på månen år 1995, Stjärnklara nätter år 1997 och det Grammisbelönade Min allra största kärlek år 2000. Han samarbetade också med andra artister, som på albumet Desemberbarn år 2001 tillsammans med den norska sångerskan Kari Bremnes.

Hans sceniska konsertföreställningar var noggrant utformade och ofta tematiska. Han framförde Barbaras långa nätter på Teater Galeasen år 1987 och hyllningar till Jacques Brel och Edith Piaf. År 2004 turnerade han med föreställningen Chanson suicide, där han sjöng Piaf. En av hans sista stora produktioner var Den sista föreställningen, Wolff sjunger Brel på Kulturhuset Stadsteatern år 2015. Han deltog i Melodifestivalen år 2013 med låten En förlorad sommar, skriven av Tomas Andersson Wij, och placerade sig på sjunde plats i deltävlingen i Göteborg. Ett minnesvärt framträdande var vid invigningen av Friends Arena, där han framförde sin signaturlåt Pojken på månen.

Priser, utmärkelser och sista år

Rikard Wolffs insatser belönades med ett stort antal priser. År 1997 tilldelades han Allan Hellman-priset. Hans musik fick erkännande med en Grammis år 2001 för albumet Min allra största kärlek. År 2006 erhöll han både Stockholms stads Bellmanpris och Bernadottestipendiet. Ytterligare stipendier följde, som Cornelis Vreeswijk-stipendiet och Karlstads kommuns Frödingstipendium år 2008.

År 2011 tilldelades han den kungliga medaljen Litteris et Artibus i guld för sina framstående konstnärliga insatser som skådespelare. För sitt arbete med att sprida fransk musik utnämndes han år 2013 av den franske presidenten François Hollande till Riddare av Hederslegionen. Senare utmärkelser inkluderar Karl Gerhards hederspris år 2014, Karl Gerhard-stipendiet år 2015, QX-galans hederspris år 2016 och slutligen Svenska Akademiens teaterpris år 2017. År 2011 publicerade han också sin självbiografi med titeln Rikitikitavi. Rikard Wolff led av lungemfysem, en sjukdom han fått år 1988 på grund av den ärftliga sjukdomen alfa-1-antitrypsinbrist. Ett av hans allra sista offentliga framträdanden ägde rum den 9 april 2017, två dagar efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm, då han på Sergels torg sjöng Lovsång till kärleken. Han avled den 17 november 2017, 59 år gammal.

Vanliga frågor om Rikard Wolff

Vilka musikaler och teaterpjäser spelade Rikard Wolff i?

Rikard Wolff hade en omfattande teaterkarriär på många av landets främsta scener. På Dramaten spelade han i I väntan på Godot 1990 och på GöteborgsOperan gjorde han rollen som Zac i A Chorus Line 2002. Han gestaltade Antonio Salieri i Amadeus på både Riksteatern 1994 och Stockholms stadsteater 2005. Andra betydande roller inkluderar Hamlet på Östgötateatern 1995, Shakespeares Richard III på Riksteatern 2006 och konferencieren i Colin Nutleys uppsättning av Cabaret på Stockholms stadsteater 2008.

Vilka priser vann Rikard Wolff?

Rikard Wolff mottog flera prestigefyllda priser under sin karriär. År 2001 vann han en Grammis för albumet Min allra största kärlek. Han tilldelades Stockholms stads Bellmanpris 2006 och Cornelis Vreeswijk-stipendiet 2008. År 2011 fick han medaljen Litteris et Artibus i guld för sina framstående konstnärliga insatser som skådespelare. Frankrikes president utnämnde honom till Riddare av Hederslegionen 2013 för sitt arbete med fransk musik. Hans sista stora utmärkelse var Svenska Akademiens teaterpris 2017.

Deltog Rikard Wolff i Melodifestivalen?

Ja, Rikard Wolff deltog i Melodifestivalen 2013. Hans bidrag hette En förlorad sommar och var skrivet av Tomas Andersson Wij. Han framförde låten i den andra deltävlingen i Göteborg. Bidraget placerade sig på sjunde plats i den tävlingen och gick därmed inte vidare till final. Deltagandet var en del av hans breda musikaliska verksamhet, som annars främst bestod av visor och fransk chanson.

Vilka var några av Rikard Wolffs kända röstroller?

Rikard Wolff var en flitig röstskådespelare i svenska dubbningar av animerade filmer. Hans mest välkända röstroll var som den elaka Scar i den svenska versionen av Disneyfilmen Lejonkungen från 1994. Han gjorde även rösten åt trollprästen Tzekel-Kan i Vägen till El Dorado år 2000. Senare gav han sin röst åt den blå fjärilen Absolem i Alice i Underlandet 2010 och åt lejonet Aslan i Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen samma år. Dessa roller visade på bredden i hans talang.

Vilket var ett av Rikard Wolffs mest kända musikalbum?

Ett av Rikard Wolffs mest kända och prisbelönta musikalbum var Min allra största kärlek från år 2000. Detta album, där han tolkar sånger av den franska artisten Barbara, gav honom en Grammis 2001. Ett annat mycket populärt album var Pojken på månen från 1995, vars titellåt blev en av hans signaturmelodier. Han framförde Pojken på månen vid invigningen av Friends Arena. Hans diskografi inkluderar också album som Chanson suicide från 2004, där han sjöng Edith Piaf, och Du får mig om jag får dig från 2003.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.