Maria Callas

Familj, barndom och flytt till Grekland

Maria Callas föddes i New York som dotter till grekiska immigranter. Hennes pappa hette George Kalogeropoulos och hennes mamma hette Elmina Evangelia Litsa. Familjen flyttade till USA 1923. Förhållandet mellan föräldrarna var ansträngt, och mamman var besviken över att Maria var en flicka. När Maria var tre år gammal började hennes musikaliska talang visa sig, och hennes mamma pressade henne att sjunga, något Callas senare sa att hon hatade. Familjen bodde först i Astoria, Queens, och senare i Manhattan.

År 1937, när Callas var 13 år, återvände hennes mamma med Maria och hennes äldre syster Yakinthi, kallad Jackie, till Aten i Grekland. I Aten studerade hon vid Musikkonservatoriet. Under andra världskriget och den axelmakternas ockupation av Grekland utsattes familjen för fattigdom. Enligt uppgift från Callas nära vänner pressade hennes mamma, som inte arbetade, henne att umgås med italienska och tyska soldater för att få hem mat och pengar, något Callas aldrig förlät henne för.

Genombrott och etablering vid La Scala

Callas gjorde sin operadebut som 18-åring i rollen som Tosca på Operan i Aten. Två år senare gestaltade hon Leonore i Beethovens Fidelio på samma scen. Hennes internationella genombrott kom 1947 på utomhusarenan i Verona, där hon sjöng titelrollen i La Gioconda under den inflytelserike dirigenten Tullio Serafin. Detta ledde till engagemang i Italien och framgångsrika framträdanden i Argentina och Mexiko.

År 1950 fick hon sin chans på det prestigefulla La Scala i Milano, där hon ersatte den mer etablerade sopranen Renata Tebaldi i Verdis Aida. Detta markerade början på hennes storhetstid vid det italienska operahuset. Året därpå, 1951, fick hon äran att öppna säsongen på La Scala i rollen som Elena i Verdis Den sicilianska aftonsången. Under 1950-talet blev hon en centralfigur på La Scala, där hon utforskade en ovanligt bred repertoar.

Den mångsidiga repertoaren och konstnärliga särprägel

Callas repertoar var mycket bred. Hon sjöng allt från klassisk opera seria till bel canto-verken av Donizetti, Bellini och Rossini, och vidare till Verdi, Puccini och i sin tidiga karriär även Wagners musikdramer. Hon blev berömd för sina tolkningar av bel canto-hjältinnor som Norma, Lucia di Lammermoor och Amina i Sömngångerskan. Samtidigt tog hon sig an tyngre dramatiska roller som Medea och Tosca. Hon sjöng även roller som Violetta i La traviata och Rosina i Barberaren i Sevilla. Hennes mångsidighet var så pass stor att hon under en och samma vecka kunde sjunga den extrema Wagnerrollen Brünnhilde i Valkyrian och den lätta koloraturrollen Elvira i Bellinis Puritanerna. Hennes duettpartner Giuseppe di Stefano uttryckte att han tyckte Callas sjöng som en man, vilket stod i kontrast till hennes egen lärare, den ljusa koloratursopranen Elvira de Hidalgo. Callas framträdanden präglades av en intensiv röstanvändning och en djup, genomarbetad dramatisk inlevelse på scenen.

Amerikanska framträdanden, konflikter och viktnedgång

Callas gjorde sin debut i USA vid Metropolitan Opera i New York 1956. Hon framträdde också vid Lyric Opera House i Chicago. Hennes relation till den amerikanska operavärlden blev dock stormig. Hon hamnade i konflikt med Metropolitan Operas chef Rudolf Bing. Efter en föreställning av Puccinis Madama Butterfly i Chicago förödmjukades hon genom att motta en stämning från en tidigare agent direkt när hon gick av scenen. Under 1950-talet genomgick Callas en mycket uppmärksammad viktnedgång. Denna förändring, som pressen exalterade över, har av många biografer och kritiker diskuterats som en möjlig bidragande orsak till den röstmässiga nedgång och det förtida avslut på hennes scenkarriär som följde. Hon uttryckte själv en gång att först förlorade hon vikten, sedan förlorade hon rösten.

Senare karriär, master classes och comeback

Runt 1960 lämnade Callas i stort sett den reguljära operascenen. Istället ägnade hon sig åt undervisning och gav så kallade master classes på Juilliard School i New York. Dessa lektioner, som alla finns bevarade på DVD, visar hennes noggranna och krävande pedagogiska metod. Trots detta fortsatte hon med konsertframträdanden. Åren 1964 och 1965 sjöng hon Tosca på Covent Garden i London och på Palais Garnier i Paris. Hon framträdde också i Paris som Norma. Hon gjorde en triumferande comeback på Metropolitan Opera som Tosca i mars 1965, där hon hälsades med över fem minuters stående applåder vid sin scenentré. Hennes absolut sista operaframträdande blev återigen som Tosca, vid Covent Garden den 5 juli 1965, framförd i brittiska kungafamiljens närvaro trots att hon var svårt sjuk. Hennes sista offentliga konsert gavs i Japan 1974, efter en turné med tenoren Giuseppe di Stefano.

Privatliv: Meneghini, Onassis och ensamhet

Callas träffade den italienske industrimannen Giovanni Battista Meneghini 1947 och gifte sig med honom. Han blev även hennes manager. Deras äktenskap varade i många år, men upplöstes efter att Callas hade förälskat sig i den grekiske skeppsredaren Aristoteles Onassis. Sommaren 1959 tillbringade Callas och Meneghini flera veckor på Onassis yacht Christina tillsammans med bland andra Winston Churchill.

Förhållandet med Onassis blev ett av 1900-talets mest publicerade kärleksdramer. Det ledde till att Onassis fru, Athina Tina Onassis Niarchos, skilde sig från honom. Callas återtog sitt grekiska medborgarskap 1966, vilket enligt grekisk lag gjorde hennes italienska vigsel ogiltig. Trots ett långvarigt förhållande gifte sig Onassis aldrig med Callas, utan valde istället att gifta sig med Jacqueline Kennedy 1968. Callas drog sig efter detta alltmer tillbaka från offentligheten och levde ett tillbakadraget liv.

Sista år, död och konstnärligt arv

Under sina sista år medverkade Callas i filmen Medea, regisserad av Pier Paolo Pasolini. Hon arbetade även som regissör för en uppsättning av Verdis I vespri Siciliani. Hennes sista bevarade inspelning är från mars 1976 i Paris, där hon sjöng Beethovens aria Ah perfido!. Det finns motstridiga uppgifter om vem som ackompanjerade på piano. Det kan ha varit Callas själv, som var en skicklig pianist, eller Jeffrey Tate.

Maria Callas avled plötsligt i sitt hem i Paris den 16 september 1977, i närvaro av sin hushållerska. Dödsorsaken var en hjärtinfarkt kombinerad med extremt lågt blodtryck. Hennes aska ströddes över Egeiska havet i juni 1979, i enlighet med hennes önskan. Det hon blivit ihågkommen för är omfattande. Kritikerna hyllade hennes bel canto-teknik, stämomfång och dramatiska tolkningar. Leonard Bernstein kallade henne för operans Bibel. Hon efterlämnade ett stort antal inspelningar på skiva, både officiella och piratinspelningar, som fortfarande säljs. I en brittisk omröstning utsågs hon till 1900-talets främsta sopran.

Vanliga frågor om Maria Callas

Vilka är Maria Callas mest kända operaroller?

Till Maria Callas mest kända roller hör flera bel canto-hjältinnor som Norma i Bellinis opera med samma namn och Lucia i Lucia di Lammermoor. Hon var även berömd för sin tolkning av Amina i Sömngångerskan och Rosina i Barberaren i Sevilla. Callas sjöng också mer koloraturistiska roller som Violetta i La Traviata samt tyngre roller som Medea och Tosca. Hon utförde även ett par mezzosopranroller, som Carmen, men endast på konsert och på skiva.

Varför kallas Maria Callas för 'La Divina'?

Maria Callas kallades för 'La Divina', vilket betyder 'Den gudomliga', på grund av sin exceptionella konstnärliga förmåga. Smeknamnet kom från hennes breda repertoar och förmåga att sjunga både dramatiska roller och krävande bel canto-verk. Kritiker hyllade hennes bel canto-teknik, stämomfång och dramatiska tolkningar. Hennes musikaliska och dramatiska talanger gjorde att hon blev en av 1900-talets mest inflytelserika operasångerskor.

Var och när gjorde Maria Callas sin sista operaföreställning?

Maria Callas sista framträdande på en operascen var titelrollen i Tosca vid en föreställning på Covent Garden i London den 5 juli 1965. Föreställningen ägde rum i den brittiska kungafamiljens närvaro. Sångerskan sjöng trots svår sjukdom vid detta tillfälle. Denna föreställning markerade slutet på hennes karriär på operascenen, även om hon fortsatte med konsertframträdanden.

Vad var förhållandet mellan Callas och hennes mor?

Förhållandet mellan Maria Callas och hennes mor, Litsa, var spänt och komplicerat. Callas upplevde att hennes mor föredrog hennes äldre syster, som var smal och vacker, medan hon själv kände sig som en ful ankunge. Hon uttryckte bitterhet över att hennes mor tvingade henne att sjunga och arbeta från en mycket tidig ålder, vilket stal hennes barndom. Under andra världskriget i Grekland påstods det att hennes mor pressade henne att umgås med soldater för att få mat och pengar, något Callas aldrig förlät.

Vilket var Maria Callas sista inspelning?

Den allra sista bevarade inspelningen med Maria Callas är Beethovens konsertaria Ah perfido! Den spelades in i Paris på Théâtre des Champs Elysées den 3 mars 1976. Det finns två motstridiga uppgifter om vem som var pianoackompanjatören vid inspelningen: antingen Maria Callas själv, som var en skicklig pianist, eller dirigenten Jeffrey Tate. Inspelningen, som möjligen gjordes utan sångerskans vetskap, visar en röst som fortfarande var i mycket bra kondition.

Vilka operahus var viktiga för Maria Callas karriär?

Maria Callas etablerade sin karriär på flera betydelsefulla operahus. Hon gjorde sitt första framträdande på La Scala i Milano 1950, då hon ersatte Renata Tebaldi i Verdis Aida. Året därpå öppnade hon säsongen på La Scala i rollen som Elena i Verdis Den sicilianska aftonsången. Hon sjöng också i USA på Metropolitan Opera i New York 1956 och på Lyric Opera House i Chicago. Andra viktiga scener inkluderar Covent Garden i London och Palais Garnier i Paris, där hon framträdde under 1960-talet.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.