Maxim Grigorievs nya roman Adrian är en sorgesång över Stockholms förändring

Maxim Grigorievs senaste roman Adrian är en sorgesång över ett Stockholm som förändras och trycker ut sina bohemer.

I boken följer vi huvudpersonen Adrian, en vek och tvär bohem som arbetar på en avhandling om Gunnar Ekelöf som aldrig blir klar, samt en elegi i Ekelöfs stil som heller aldrig blir klar.

Det är så han lär känna sina bästa vänner, Kristian och Johannes, som också de pluggar litteraturvetenskap i Stockholm och hänger på konditori Valand på Surbrunnsgatan.

LÄS OCKSÅ: Stephen King släpper ny bok och tv-serie baserad på debutromanen Carrie

LÄS OCKSÅ: Tora Andersson poserar med sågning av sin bok på Bokmässan

Många sidor om Ekelöfforskningen blir det, komplett med hänvisningar till verk och årtal.

De tre vännerna träffas i tjugoårsåldern, två av dem bor tillsammans i en stökig andrahandslya, och mellan två av dem pågår ett slags outforskat homoerotiskt begär som är öppet skildrat.

Alla sina pengar lägger de på litteraturen.

Tjugo år senare har Kristian och Johannes skaffat familj och karriär och båda har satsat på fonder och lagt sig till med managementsvengelska.

Kristian har lyckats köpa loss andrahandslyan genom att manipulera bort den gamla damen som stod på kontraktet och låtit göra en ljus våning med marmorkök och platsbyggda bokhyllor av den.

Kvar är Adrian, som drar runt i tillvaron utan mål och som känner att inte bara vännerna, utan hela Stockholm har svikit honom.

Valand läggs ner och hunddagis och skönhetskliniker trycker ut bohemerna, skriver Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet.

Inte ens på universitetet passar han in, med dess tvärvetenskapliga trender och sociala koder.

Sorgen över ett förlorat Stockholm är romanens verkliga nerv.

Grigoriev förmedlar mästerligt Adrians alienation i ett Stockholm som blivit vitt och dött och kommersiellt.

Det nya Stockholm sliter inte bara sönder samhället utan även vänskaper, enligt recensenten.

De som följt med staden dit den gått börjar irritera sig på vännerna som blivit kvar.

Irritationen övergår till förakt och hat, blandat med självförakt över att ha fogat sig.

Detta, mina vänner, är äkta!

skriver Ekman.

Adrian är som en del Ernst Brunner och en del Wellness av Nathan Hill, en sorgesång över gentrifieringen.

Som tidigare hos Grigoriev sprakar det till av insikter och obetalbara aforismer, som att ”fascism och karriärism är samma sak”.

Grigoriev har dock en bit kvar i sitt författarskap, enligt recensionen.

Han hastar över själva livet lite för fort, till exempel när Adrian arbetar två år på lager och det bara står snabbt att i rastrummet hänger en affisch på en lättklädd kvinna och att arbetskamraterna talar om babbar.

Längre fram står det att dessa två år var ett totalt mörker.

Jag hoppas att Grigoriev kommer att våga kasta sina kryckor i kommande romaner. Verkligheten räcker gott och väl för att skapa stor litteratur,

skriver Kajsa Ekis Ekman.

Hon konstaterar att Adrian är Grigorievs bästa roman hittills, med en handling som gott och väl kan bära sig själv och huvudpersoner med egna personligheter som utvecklas med tiden, en dynamik dem emellan och en spänstig dialog.

Till skillnad från i Grigorievs tidigare verk, som hon beskriver som plågsamma stycken konstlad kitsch vilka av outgrundlig anledning prisbelönades, finns här en handling som står på egna ben.

Med material från Aftonbladet