Povel Ramel

Uppväxt och tidiga influenser

Povel Karl Henric Ramel föddes i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm. Han var son till advokaten Karl Johan Henrik Ramel och Märtha Tesch. Enligt hans egen berättelse stavade föräldrarna hans förnamn Powel, en dansk form av Paul som var vanligt inom den friherrliga ätten Ramel från Skåne, men i kyrkobokföringen blev det av misstag Povel. I folkbokföringen kvarstod stavningen med w ännu 1970. Han växte upp i närheten av Karlaplan och hans skapande uppmuntrades starkt av föräldrarna. Hans första tacksamma publik fann han i hemmet bland barnsköterskor, jungfrur och kokerskor. Redan 1935, som pre-pubertal pojke, spelade han in sin första grammofonskiva i ett enda exemplar i en privat studio kallad Din egen röst.

Föräldrarna omkom båda till följd av en trafikolycka 1937. Modern avled dagen efter olyckan och fadern ett halvår senare. Povel Ramel var med i bilen men fick endast lättare skador. Hela sitt vuxna liv menade han sig ha genomgått ett slags bakvänt sorgearbete i glädjens tecken. Efter föräldrarnas död omhändertogs han av fastern Elsie Virgin och han läste vid Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk. Under hela sin skoltid ägnade han sig dock mindre åt att läsa läxor än åt att teckna och spela musik. Han tog djupa intryck av dåtida internationella populärartister och jazzmusiker som Bing Crosby, Fats Waller, Nat Gonella, Spike Jones och Harry Roy. I stället för att ta studenten studerade han under några ungdomsår teckning och piano. Han har senare i livet beskrivit teckningskarriären som ett misslyckande. Med hjälp av pianostudierna kom trion the Bullerdogs att bli Ramels första orkester, där bland annat Herman Putte Ahsell spelade trummor.

Debut och kampen för genombrott i radio

Från 1939 kämpade sig Ramel fram som populärmusikskompositör och musiker, bland annat i orkestern Embassy Sextett. Vid sjutton års ålder satte han upp revyn Sommarfräknar på Källviksbrunn utanför Västervik. Han scendebuterade som soloartist samma år i Aftonbladets talangtävling Vi som vill opp med sin egen komposition En sömnig serenad. Embassy Sextett deltog 1941 i Orkester-Journalens amatörtävling, där Ramel fick pris för bästa jazzpianist. Under krigstiderna var radion det stora sättet att nå ut, men Embassy Sextett blev nekade programtid när de 1942 provspelade för Radiotjänst. De framförde då bland annat Ramels komposition Vårt eget Blue Hawaii. Trots detta fick Ramel spela in sin första skiva samma år och släppte två stenkakor med Embassy Sextett och sångaren Allan Johansson, som kom att bli Ramels främste kapellmästare och arrangör under flera decennier.

Ett litet genombrott kom när Alice Babs spelade in Vårt eget Blue Hawaii 1942. Ett större genombrott följde 1944 när hans Johanssons boogie-woogie-vals blev en stormsuccé både på skiva och som noter. Ramel gjorde sin egentliga radiodebut 1945 då han intervjuades av Radiotjänsts underhållningschef Per-Martin Hamberg i serien Över flygellocket och framförde Johanssons Boogie-woogie-vals. Därefter blev Ramel anställd vid Radiotjänst under PM Hamberg, där han kom att producera flera nyskapande musikaliska humorprogram. Dessa inkluderade Föreningen för flugighetens främjande från 1946, med visan Aclutti busch boosch bumpa Albertina, Fyra kring en flygel 1946, Jakten på Johan Blöth 1948 till 1949 och dess uppföljare Herr Hålms öden och angantyr 1950 samt Rameldags 1949 till 1952. De flesta radiolyssnarna blev förtjusta i denna nya underhållning, men tidningarnas radiorecensenter var ofta oförstående och ifrågasatte hur länge han skulle få roa sig själv och sina vänner i radio. I Martin Ljung och Brita Borg fann han under denna tid två långvariga medarbetare som kom att påverka hans karriär väsentligt.

Skivinspelningar och privatliv under framgångsåren

Parallellt med radion gjorde Ramel en lång rad crazy-inspirerade skivinspelningar av egna sånger för skivbolaget HMV. Bland dessa märks Köp inte en zebra från 1946, Tjo vad de va livat i holken från 1948, Far, jag kan inte få upp min kokosnöt från 1950, Ittma Hohah från 1950, Titta det snöar från 1951 och The Gräsänkling Blues från 1951. I sången Dom små, små detaljerna från 1948 sjöng han duett med sångerskan och revyartisten Susanna Gillgren, född Östberg. Hon var dotter till arkitekten Ragnar Östberg och vid tillfället verksam som dansare. Povel Ramel gifte sig med Susanna Östberg 1949. Tillsammans fick de sonen Mikael och dottern Lotta Ramel.

Knäppupp-eran och scenframgångar

År 1952 grundade Ramel och Felix Alvo nöjesföretaget Knäppupp AB. Knäppupprevyerna blev en institution i svenskt nöjesliv under många år, med artister som Gunwer Bergkvist och Oscar Rundqvist, tillsammans med Martin Ljung och Brita Borg. Den första revyn hette Akta huvet och hade premiär på Cirkus i Göteborg 1952. Ramel bestämde sig för att medverka i revyer bara vartannat år. Han framträdde i Denna sida upp 1954 till 1955, med numren Siskorna i björken och Alla har vi varit små. Därefter följde Tillstymmelser 1956 till 1957, med Sorglösa brunn och Naturbarn, och musikalen Funny Boy 1958 till 1959, med Tänk dej en strut karameller. I revyn Alla 4 1960 till 1961 framförde han Karl Nilsson och pastischerna på Birger Sjöbergs och Bellmans visor, kallade Sommartrivialiteter respektive Torstigste bröder.

Han medverkade vidare i Dax igen 1962 till 1963, som firade Knäppupps tioårsjubileum, och i På avigan 1966 till 1967. På avigan var den första revy han skrev utan hjälp av medförfattare och i den framförde han den musikaliskt komplicerade duetten Håll musiken igång med Monica Zetterlund. Han medverkade inte i Knäppupprevyn Ta av dej skorna 1964 till 1965, men kom ändå in på Svensktoppen med sin insjungning av titelmelodin, som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers. Låten låg på listan i 19 veckor, varav fyra veckor på första plats. LP:n med samma namn blev en storsäljare med 13 veckor på Kvällstoppen och som bäst en tredjeplats. Knäppupp gjorde även flera filmer, bland andra Ratataa från 1956, där Ramel spelade huvudrollen som Staffan Stolle. På Knäppupps skivbolag spelade han in sånger som Måste vägen till Curaçao gynga så? och ett fåtal melodier under pseudonymen Bunny Blom. År 1966 tilldelades han Karl Gerhards Hederspris.

Efter Knäppupp – krogshower, TV och nya scenformer

De sista entusiasterna från 1968, där Wenche Myhre var Povels duettpartner, blev den sista Knäppupprevyn på Idéon. Verksamheten fortsatte dock i nya, friare former. Detta inkluderade krogshowerna The PoW show 1969 till 1970 och PoW show II, Andra varvet runt 1974, båda med Wenche Myhre och med sånger som Jag diggar dej och Det skulle aldrig delfinerna göra. Han var sångsolist i Sven Olsons trio från 1971, arrangerade jubileumskavalkaden Karamellodier på Berns 1972, skapade TV-serien Semlons gröna dalar 1977, satte upp Minspiration på Berns 1981 till 1982, skapade TV-serien Affären Ramel 1986 och satte upp Tingel Tangel på Tyrol 1989, den sistnämnda i samarbete med Hans Alfredson.

I Ramels trefaldigt guldmaskbelönade revy Knäpp igen från 1992 medverkade bland andra Magnus Uggla, Johan Ulveson, Brita Borg och The Real Group. 1996 satte han upp revyn Kolla klotet med Tomas von Brömssen och Maria Lundqvist. Hans självbiografiska böcker, Povels livstycken, utgivna 1992 och 1999, var överraskande allvarligt hållna. Med dem som underlag gjorde han tillsammans med producenten Karsten Thurfjell ett slags dramatiserade memoarer med musik- och sketchinslag för Sveriges Radio, kallade AproPovel, Ramelska radioreminiscenser i åtta delar 2002.

Sista projekt och konstnärligt arv

Hans sista stora projekt blev Povel à la carte, en kombinerad konsert-, revy- och intervjushow i samarbete med bland andra sonen Mikael och sångaren Stephan Lundin. Povel à la carte hade premiär på Maximteatern hösten 2005 och turnerade sedan i hela landet under de följande två åren. Dess kännemärke var spontaniteten, där största delen utgjordes av Lundins intervjuer av Ramel med nya frågor varje kväll och Ramels anekdotiska, ofta musikaliskt illustrerade, svar.

Ramels betydelse för svensk nöjes- och humorhistoria är stor. Underfundiga visor med kluriga och halsbrytande texter är ett av hans signum. Med en enastående rik och mångsidig produktion av sånger, revyer och krogshower har han satt djupa spår. Mycket har skrivits om hans ovilja att göra samhällstillvända eller politiska texter, även om sådana förekommer, som The Nej Tack Jump om kärnkraftsfrågan. Inte heller lyriska kärleksvisor har någon framträdande plats, fastän undantag finns. I sitt eget fack anses han vara oöverträffad och har med sin ordglädje, musikaliska lekfullhet och lätta vansinne påverkat senare artister som Owe Thörnqvist, Robert Broberg, Stefan Demert och Totte Wallin. Gösta Ekman sade en gång att alla har krupit fram mellan Povel Ramels framtänder. Även senare artister som The Hives och The Cardigans har låtit sig inspireras av hans texter. Att Ramel skulle vara opolitisk förnekades av bland andra Tage Danielsson. År 2008 grundades Povel Ramel-sällskapet, vars syfte är att verka för att hans konstnärliga gärning bevaras, sprids och hålls levande. Sällskapet delar årligen ut Karamelodiktstipendiet som grundades av Ramel.

Vanliga frågor om Povel Ramel

Vilka är några av Povel Ramels mest kända sånger?

Några av hans mest kända sångtitlar är Far, jag kan inte få upp min kokosnöt, The Gräsänkling blues, Ta av dej skorna och Lingonben. Andra tidiga och populära inspelningar inkluderar Köp inte en zebra, Johanssons boogie-woogie-vals, Tjo vad de va livat i holken och Vårt eget Blue Hawaii.

Vad var Knäppupp och vilka revyer gjorde de?

Knäppupp var ett nöjesföretag som Povel Ramel grundade tillsammans med Felix Alvo 1952. Det blev känt för en lång rad populära revyer som blev en institution. Deras produktion inkluderade Akta huvet (1952), Denna sida upp (1954-1955), Tillstymmelser (1956-1957), musikalen Funny Boy (1958-1959), Alla 4 (1960-1961), Dax igen (1962-1963), Ta av dej skorna (1964-1965) och På avigan (1966-1967). Företaget gjorde även filmer som Ratataa.

Med vilka artister samarbetade Povel Ramel nära?

Ramel hade långvariga samarbeten med flera nyckelartister. I radio och revy var Martin Ljung och Brita Borg centrala medarbetare från 1940-talet och framåt. I Knäppupp-revyer arbetade han med Gunwer Bergkvist och Oscar Rundqvist. Han framförde berömda duetter med Monica Zetterlund i På avigan och med Wenche Myhre i De sista entusiasterna och PoW-showerna. I senare projekt samarbetade han med Hans Alfredson, Magnus Uggla, Johan Ulveson och sin son Mikael Ramel.

Vad gjorde Povel Ramel efter att de traditionella Knäppupp-revyerna tog slut?

Efter revyn De sista entusiasterna 1968 fortsatte han med krogshower som The PoW show och PoW show II. Han var sångsolist i Sven Olsons trio, skapade TV-serierna Semlons gröna dalar och Affären Ramel, och satte upp scenföreställningar som Minspiration, Tingel Tangel på Tyrol och revyn Kolla klotet. Han skrev självbiografiska böcker och gjorde radioserien AproPovel. Hans sista stora turnéprojekt var Povel à la carte från 2005.

Hur har Povel Ramel påverkat svensk musik och humor och hur vårdas hans arv idag?

Ramel har haft ett stort inflytande genom sin unika kombination av kluriga, halsbrytande texter och musikalisk lekfullhet. Hans stil har inspirerat generationer av senare sångartister som Owe Thörnqvist, Robert Broberg, Stefan Demert och Totte Wallin. Även moderna band som The Hives och The Cardigans har hämtat inspiration från hans texter. Hans arv vårdas av Povel Ramel-sällskapet, som grundades 2008 med syftet att bevara, sprida och hålla levande hans konstnärliga gärning. Sällskapet delar årligen ut Karamelodiktstipendiet som Ramel själv grundade.

Källor: Wikipedia (sv). Senast uppdaterad 2026-09-26.