Schutzstaffel
Schutzstaffel, förkortat SS, var en paramilitär elitorganisation inom det tyska nazistpartiet NSDAP. Organisationen bildades 1925 som en personlig skyddsstyrka för Adolf Hitler och utvecklades under ledning av Heinrich Himmler till en av Nazitysklands mäktigaste institutioner. SS är framför allt känt för sin centrala roll i Förintelsen, för att ha drivit koncentrations- och förintelseläger, och för att ha utgjort en fjärde försvarsgren under andra världskriget. Organisationen bedömdes efter kriget som en brottslig organisation.
Tillkomst och tidig utveckling
Schutzstaffels historia börjar med en liten skyddsstyrka kallad Saal-Schutz, som bildades 1923 för att skydda NSDAP:s möten i München. Senare samma år bildades en personlig livvaktsstyrka åt Adolf Hitler, kallad Stoßtrupp Adolf Hitler. Denna enhet, som bestod av tolv man under ledning av Julius Schreck och Joseph Berchtold, upplöstes efter den misslyckade ölkällarkuppen i november 1923. År 1925 fick Schreck i uppdrag av Hitler att bilda en ny skyddsenhet. Denna grupp, som från början bestod av åtta medlemmar från den tidigare Stoßtruppen, fick flera olika namn innan namnet Schutzstaffel officiellt antogs vid partidagarna den 9 november 1925. Namnet var ett förslag från SA-ledaren Hermann Göring. Organisationens uppgift beskrevs av Hitler 1930 som att utöva polistjänst inom partiet, vilket inkluderade att skydda partimöten och bekämpa politiska motståndare.
Från början var SS en underavdelning till den större paramilitära organisationen SA (Sturmabteilung). SA-ledningen försökte begränsa SS:s storlek genom att föreskriva att antalet SS-män inte fick överstiga tio procent av SA-styrkan. Denna begränsning, tillsammans med en konkurrens mellan de två organisationerna, ledde till att SS förblev en liten enhet under sina första år. SA betraktade SS med misstänksamhet på grund av dess självpåtagna elitstatus, inte minst sedan Hitler 1926 anförtrott SS vården av den så kallade blodsfanan. Den första Reichsführer-SS, Joseph Berchtold, avgick 1927 på grund av missnöje med sitt begränsade handlingsutrymme under SA. Hans efterträdare, Erhard Heiden, utnämnde Heinrich Himmler till sin ställföreträdare samma år.
Himmlers maktövertagande och expansion
Den 6 januari 1929 utnämnde Adolf Hitler Heinrich Himmler till ny Reichsführer-SS. Vid denna tidpunkt hade organisationen endast 280 medlemmar. Med Hitlers stöd inledde Himmler en massiv expansion av SS. Vid slutet av 1932 hade medlemsantalet vuxit till 52 000 man. Efter nazisternas maktövertagande 1933 ökade antalet ytterligare till 300 000 medlemmar. Under de första åren finansierades SS främst av privata medel och många medlemmar arbetade ideellt. Från 1933 började dock inrikesministeriet finansiera delar av verksamheten, och SS-personal anställdes som extrapoliser. Bevakningen av de politiska fängelser som upprättades övertogs av SS-Totenkopfverbände, och deras avlöning och finansiering övertogs av staten.
Himmler, tillsammans med sin nära medarbetare Reinhard Heydrich, arbetade systematiskt för att konsolidera SS:s maktposition. År 1931 fick Heydrich i uppdrag att bygga upp säkerhetstjänsten Sicherheitsdienst (SD) inom SS. År 1936 tog SS även kontroll över den hemliga statspolisen Gestapo. SS organiserade också militära enheter, SS-Verfügungstruppe, som var avsedda att användas mot politiskt motstånd inom Tyskland och som finansierades av inrikesministeriet. Livvaktsenheten SS-Leibstandarte Adolf Hitler fortsatte att skydda Hitler. Vid krigsutbrottet 1939 underställdes fyra SS-regementen den tyska krigsmakten, Wehrmacht, och finansieringen övertogs av denna. Dessa växte senare ut till den fjärde försvarsgrenen Waffen-SS.
Organisationens struktur och huvudgrenar
SS utvecklades till en komplex organisation med flera huvudsakliga grenar. Allgemeine SS (Allmänna SS) var den administrativa och politiska kärnan, ansvarig för att genomdriva den nazistiska raspolitiken och för allmän polisverksamhet. Waffen-SS utgjorde de beväpnade stridsförbanden och utvecklades till en egen försvarsgren med svuren trohet till Hitler. SS-Totenkopfverbände (Dödskalleförbanden) hade ansvaret för driften av koncentrationsläger och förintelseläger. Ytterligare viktiga underavdelningar var Gestapo och Sicherheitsdienst (SD), som hade till uppgift att upptäcka och neutralisera fiender till regimen, både inrikes och utrikes, samt att övervaka folkets lojalitet mot den nazistiska ideologin.
SS byggde upp en omfattande egen produktionsorganisation för att försörja sina enheter, av en liknande dignitet som en försvarsgren. Organisationen infiltrerade och övertog successivt hela det tyska polisväsendet. Många poliser anslöt sig till SS och många SS-män gick med i polisen, vilket ledde till att polisen slutligen dominerades helt av SS, även om de flesta poliser inte formellt var SS-män. SS utvecklade även långsiktigt vetenskapligt arbete, bland annat inom genetik, och tog kontroll över resurser som Sovjetunionens genbank för växter under ockupationen.
SS som maktcentrum och brottsorganisation
Innan andra världskrigets utbrott hade Heinrich Himmler byggt upp SS till ett av Nazitysklands viktigaste maktcentra. Genom att sammansmälta SS med de statliga myndigheter han kontrollerade, som Reichssicherheitshauptamt (RSHA) och rikspolisstyrelsen, skapade han en enorm maktapparat. År 1939 utnämndes Himmler till rikskommissarie för befästandet av den tyska folkstammen, vilket gav honom ansvar för att genomföra Hitlers raspolitik. Hans personliga makt baserades på de många ämbeten han innehade, inklusive Reichsführer-SS, rikspolischef, inrikesminister och, efter attentatet den 20 juli 1944, chef för arméns materielanskaffning.
SS var den organisation som främst ansvarade för genomförandet av Förintelsen, där uppskattningsvis sex miljoner judar och miljontals andra offer mördades. Organisationens alla grenar begick omfattande krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under andra världskriget. SS drev kommersiella företag och utnyttjade fångar i koncentrationsläger som slavarbetskraft. Adolf Hitler gav SS kontroll över alla koncentrationsläger och befogenhet att kontrollera andra statsmakters verksamhet i de ockuperade länderna. Organisationens rykte om effektivt och brutalt våld skapade rädsla.
Medlemskap och sociologi
En socialhistorisk undersökning av SS-befälet, det vill säga personer med graden SS-Untersturmführer och högre, visar på en specifik sociologisk sammansättning. Arbetarklassen var underrepresenterad bland SS-befälet jämfört med dess andel av den totala befolkningen. Bland de arbetare som ändå blev SS-befäl dominerade kvalificerade yrkesarbetare. Den lägre medelklassen var representerad i ungefär samma omfattning som sin andel av befolkningen, och inom denna grupp var privatanställda tjänstemän vanliga medan statstjänstemän var färre. Däremot var den högre medelklassen starkt överrepresenterad, med en stor andel akademiker och studenter. Många av dessa kom dock från en bakgrund i den lägre medelklassen.
Utbildningsmässigt stod SS-befälet över majoriteten av den tyska befolkningen. Ungefär en tredjedel hade avlagt studentexamen eller högre akademiska examina. Ytterligare en femtedel hade examen på realskolenivå. Ungefär en tredjedel av SS-befälet hade enbart folkskoleutbildning. Denna bredd i den sociala rekryteringen visar att SS inte enbart bestod av en social elit, utan att organisationen lockade personer från olika samhällsskikt, även om vissa grupper var tydligt överrepresenterade.
Efter kriget
Efter Nazitysklands nederlag 1945 ställdes SS inför rätta. Den Internationella Militärtribunalen i Nürnberg bedömde både SS och NSDAP som brottsliga organisationer. Denna dom innebar att medlemskap i SS i sig kunde utgöra en brottslig handling. Ernst Kaltenbrunner, den högst rankade överlevande chefen för ett SS-huvudavdelning, ställdes inför rätta. Han fanns skyldig till brott mot mänskligheten vid Nürnbergrättegångarna och avrättades genom hängning 1946. Bedömningen av SS som en brottslig organisation understryker den centrala roll som organisationen spelade i naziregimets mest fruktansvärda brott, inklusive folkmord, massavrättningar och systematisk förföljelse.
Vanliga frågor om Schutzstaffel
Vad betyder namnet Schutzstaffel?
Schutzstaffel är ett tyskt ord som direktöversatt betyder 'skyddsgrupper' eller 'skyddsskvadron'. Namnet förkortas vanligtvis till SS. Organisationen använde även de armanenrunor som liknar blixtar som sin symbol. Namnet tillkom på förslag av SA-ledaren Hermann Göring och antogs officiellt den 9 november 1925.
Vem var ledaren för SS?
Den mest inflytelserika ledaren för SS var Heinrich Himmler, som utnämndes till Reichsführer-SS av Adolf Hitler i januari 1929. Han ledde organisationen fram till krigsslutet 1945. Under hans ledarskap växte SS från en liten enhet på 280 man till en mäktig stat inom staten med hundratusentals medlemmar. Innan Himmler hade Julius Schreck, Joseph Berchtold och Erhard Heiden varit chefer för organisationen eller dess föregångare.
Vad var skillnaden mellan SS och SA?
SS och SA var båda paramilitära organisationer inom det nazistiska partiet, men med olika roller och en konfliktfylld relation. SA (Sturmabteilung) var den betydligt större massorganisationen, ursprungligen en partimilis. SS bildades som en mindre, lojalare skyddsstyrka direkt under Hitler. SA-ledningen försökte begränsa SS:s storlek och betraktade den med misstänksamhet på grund av dess elitkaraktär. Med tiden blev SS helt oberoende av SA och utvecklades till en mycket mäktigare och mer inflytelserik organisation, särskilt efter att SA neutraliserats under de långa knivarnas natt 1934.
Vad var Waffen-SS?
Waffen-SS var den militära grenen av Schutzstaffel. Den utvecklades från de tidigare SS-Verfügungstruppe och andra beväpnade SS-förband. I december 1940 organiserades Waffen-SS som en särskild gren för att samordna SS:s krigsinsatser. Den utvecklades under kriget till att betraktas som en fjärde försvarsgren i Nazityskland, vid sidan av armén, flottan och flygvapnet. Waffen-SS förband var kända för sin hårdförhet i strid men också för att ha begått flera krigsförbrytelser.
Vad hade SS för roll i Förintelsen?
SS var den primära organisationen som genomförde Förintelsen. Dess underavdelning SS-Totenkopfverbände drev koncentrationsläger och förintelseläger. Säkerhetstjänsten SD och Gestapo var ansvariga för att identifiera, samla ihop och deportera offer, främst judar. Allgemeine SS genomdrev den rasistiska politiken. Ledningen för dessa brott koordinerades från Reichssicherheitshauptamt (RSHA). SS ansvarade således för planläggning, logistik och utförande av folkmordet på uppskattningsvis sex miljoner judar och miljontals andra.
Vad hände med SS efter andra världskriget?
Efter kriget bedömdes SS av den Internationella Militärtribunalen i Nürnberg att vara en brottslig organisation. Detta innebar att medlemskap i sig kunde vara straffbart. Många högt uppsatta SS-ledare ställdes inför rätta för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Ernst Kaltenbrunner, chefen för Reichssicherheitshauptamt, var den högst rankade SS-ledaren som överlevde kriget och ställdes inför rätta. Han fanns skyldig och avrättades genom hängning 1946. Organisationen upplöstes och förbjöds av de allierade ockupationsmyndigheterna.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.
