Allan Edwall
Allan Edwall var en svensk skådespelare, regissör, författare och visdiktare med en lång och mångsidig karriär. Han är kanske mest känd för sina rolltolkningar i Ingmar Bergmans filmer och i filmatiseringar av Astrid Lindgrens och Maria Gripes barnböcker, samt för sina egengjorda visor med starkt samhällsengagemang.
Från Hissmofors till Dramaten
Johan Allan Edwall föddes i det jämtländska brukssamhället Hissmofors som son till arbetaren Karl Edvall och Magdalena Jonsson. Som sjuttonåring flyttade han till Skeppsholmen i Stockholm. Hans konstnärliga bana tog form vid Dramatens elevskola, där han studerade mellan 1949 och 1952 tillsammans med blivande stjärnor som Jan-Olof Strandberg, Margaretha Krook, Max von Sydow och Jan Malmsjö. Efter utbildningen blev han knuten till Dramaten under flera perioder, från 1952 till 1955, 1958 till 1962 och 1963 till 1971. Mellan dessa engagemang arbetade han som frilans. Hans verksamhet breddades till TV-teatern 1962 och till Marionetteatern 1964. Under sin långa karriär kom han att medverka i över 400 verk.
Skådespelaren med det folkliga genombrottet
Allan Edwall var en skådespelare med en mycket personlig framtoning. Hans stora folkliga genombrott kom med tv-dramatiseringen av August Strindbergs Hemsöborna 1966, där han spelade den tragikomiske drängen Carlsson. Ytterligare en betydande scenroll var som bildhuggaren Olle Montanus i Röda rummet 1970. På film blev han särskilt känd för sina roller i Ingmar Bergmans värld, som familjefadern och teaterdirektören Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander från 1982, och som den frikyrklige bonden Danjel i Utvandrarna-filmerna.
För en hel generation svenska barn blev Edwall en välbekant och älskad syn. Han medverkade i nästan alla långfilmer baserade på Astrid Lindgrens böcker mellan 1971 och 1984, med undantag för Världens bästa Karlsson. Bland hans många roller kan nämnas Anton, pappan till Emil i Lönneberga 1971, farfar till Elvis Karlsson i Maria Gripes Elvis! Elvis! 1977, Skorpan Lejonhjärtas låtsasfarfar Mattias i Bröderna Lejonhjärta 1977, Madickens granne farbror Nilsson i Du är inte klok, Madicken 1979 och Madicken på Junibacken 1980, luffaren Paradis-Oskar i Rasmus på luffen 1981 samt gammelrövaren Skalle-Per i Ronja Rövardotter 1984.
Regissör, manusförfattare och teaterledare
Utöver skådespeleri ägnade sig Edwall åt regi och författarskap. Han skrev manus till och regisserade flera långfilmer. Hans regidebut var filmen Eriksson 1969. Senare regisserade han Åke och hans värld 1984, som även var inskickad till Moskvas internationella filmfestival, och Mälarpirater 1987. För television regisserade han verk som Svenska folkets sex och snusk 1984 och Den nervöse mannen 1986. Han skrev även manus till TV-filmerna Engeln 1974 och Engeln II 1976, samt till långfilmen Limpan 1983, som alla byggde på hans egna romaner.
På scener som Kungliga Dramatiska Teatern och Stockholms stadsteater regisserade han pjäser, ofta sådana han skrivit själv. En viktig del av hans livsverk blev Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm, som han startade 1986. Där ägnade han sig åt allt från biljettförsäljning till skådespeleri. Vid teatern inledde han ett samarbete med författaren Kristina Lugn, som senare tog över som konstnärlig ledare efter Edwalls död. Sedan 2011 drivs teatern av Lugns dotter Martina Montelius.
Visdiktaren med samhällsengagemang
Allan Edwall var också en produktiv visdiktare som skrev både texter och musik. Hans musik har en prägel av folkmusik, ofta med inslag av fiol och dragspel och i moll. Texterna bär vittne om ett starkt samhällsengagemang med sympati för fattiga och utsatta. Teman som miljöförstöring, kritik mot kapitalismen och tillbakablickar på livet återkom. Stilistiskt blandade han ofta lyriska formuleringar med burleska, folkliga uttryck, ibland med dialektala inslag. Enstaka visor sjöng han på jämtska.
Han gav ut ett antal skivor under sin livstid, som Grovdoppa 1979, Färdknäpp 1981, Gnällspik 1982, Ramsor om dom och oss 1982 och Vetahuteri 1984. Efter hans död har flera samlingar getts ut. Det nystartade skivbolaget National tog 2002 hand om hans låtskatt och släppte samlingen Den lilla bäcken, Allans bästa, som sålde mer än 24 500 exemplar. Bolaget har sedan återutgivit hans samtliga skivor. Ytterligare postuma utgivningar är Aftonro 2005 och CD-boxen Alla Allans visor 2005. För denna box tilldelades han postumt en Grammis 2006 i kategorin Årets öppen kategori. Motiveringen löd att han var en träffsäker hopknåpare av texter och melodier. Hans vän och kollega Erland Josephson sammanfattade Edwalls konstnärskap med orden att han lyckades vara udda på ett universellt sätt. Edwalls visor har även tolkas av andra artister, som Stefan Sundström på skivan Sundström spelar Allan 2002.
Författaren och den politiskt engagerade
Edwall författade fyra romaner: Protokoll 1954, Ljuva läge 1967, Engeln 1974 och Limpan 1977. Han skrev även pjäsamlingen Mellan liv och död 1993. Romanerna Engeln och Limpan blev båda omvandlade till film. Han var även aktiv i Vänsterpartiet och engagerade sig, enligt boken Då kan man lika gärna kittla varandra, i fackliga strejker och demonstrationer under sitt liv och höll även tal. År 1989 var han värd för Sommar i P1 den 29 juli.
Allan Edwall var gift med journalisten Britt Edwall mellan 1957 och 1965 och fick med henne tre barn: Mattias, Måns och Malin. Han hade även sonen Michael från ett tidigare äktenskap. Han avled 72 år gammal i prostatacancer den 7 februari 1997.
Utmärkelser och eftermäle
Allan Edwall mottog ett stort antal priser och utmärkelser under sin karriär. Redan 1960 fick han Svenska Dagbladets Thaliapris. Han tilldelades Gösta Ekman-stipendiet 1970 och Svenska teaterkritikers förenings Teaterpris 1971. För sin roll som Anton i Emil och griseknoen vann han en Guldbagge för bästa manliga huvudroll 1974. År 1975 fick han Teaterförbundets guldmedalj för utomordentlig konstnärlig gärning. Andra höga utmärkelser var O'Neill-stipendiet 1980, Litteris et Artibus 1981, Svenska Akademiens teaterpris 1983 och ett filosofiskt hedersdoktorat vid Umeå universitet 1987. Han fick även Ture Nerman-priset 1988, Natur & Kulturs kulturpris 1990, Expressens teaterpris 1990, Evert Taube-stipendiet 1993 och Piratenpriset 1996. Han blev hedersledamot vid Norrlands nation i Uppsala 1985.
Hans minne levs vidare genom Allan Edwall-stipendiet, som delas ut varje trettondedag jul på Folkets hus i hans hemby Hissmofors. En gata i Örnsberg inom Stockholms kommun är uppkallad efter honom. Han var även teaterpedagog vid Statens scenskola.
Bibliografi och diskografi
Allan Edwalls författarskap omfattar, förutom romanerna, även musiktrycket Grovdoppa: visor från 1993. Hans diskografi är omfattande. Förutom de tidigare nämnda studioalbumen gav han ut Edwalls blandning 1991. De postuma samlingsutgåvorna inkluderar, utöver de redan nämnda, även Allans allra bästa från 2005. Denna rika produktion av visor och texter har säkrat hans plats som en av Sveriges mest originella visdiktare.
Vanliga frågor om Allan Edwall
Vilka är Allan Edwalls mest kända filmroller?
Allan Edwall är särskilt känd för rollen som drängen Carlsson i tv-dramatiseringen av Hemsöborna 1966 och som teaterdirektören Oscar Ekdahl i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander 1982. För barn är han mycket bekant som Anton, pappan till Emil i Lönneberga, och i en rad andra roller i filmatiseringar av Astrid Lindgrens och Maria Gripes böcker från 1970- och 80-talen, som farbror Nilsson i Madicken-filmerna och Skalle-Per i Ronja Rövardotter.
Vad skrev Allan Edwall för visor?
Allan Edwall skrev och komponerade egna visor med ett starkt samhällsengagemang, ofta med sympati för samhällets svaga och teman som miljöförstöring. Musiken påminner om folkmusik med inslag av fiol och dragspel, ofta i moll. Han gav ut skivor som Grovdoppa, Färdknäpp och Gnällspik. Några av hans mest kända visor är Den Lilla Bäcken, Förhoppning och Årstider.
Startade Allan Edwall en egen teater?
Ja, år 1986 startade Allan Edwall sin egen teater i Stockholm, Teater Brunnsgatan Fyra. Där ägnade han sig åt allt från biljettförsäljning till skådespeleri. Teatern drevs senare av Kristina Lugn och från 2011 av hennes dotter Martina Montelius.
Vilka priser vann Allan Edwall?
Allan Edwall vann många priser, bland annat Guldbaggen för bästa manliga huvudroll 1974, Teaterförbundets guldmedalj 1975, Litteris et Artibus 1981 och Svenska Akademiens teaterpris 1983. Han fick också ett filosofiskt hedersdoktorat vid Umeå universitet 1987, Piratenpriset 1996 och postumt en Grammis 2006 för CD-boxen Alla Allans visor.
Vad gjorde Allan Edwall utöver skådespeleri?
Utöver att vara skådespelare var Allan Edwall regissör, teaterdirektör, författare och visdiktare. Han regisserade och skrev manus till filmer och TV-produktioner, skrev fyra romaner och ett flertal visalbum. Han var teaterpedagog vid Statens scenskola, grundare av Teater Brunnsgatan Fyra och politiskt aktiv i Vänsterpartiet.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-09-26.
