Evert Taube
Evert Taube var en svensk författare, kompositör, trubadur och konstnär, ofta beskriven som en av Sveriges nationalskalder. Han är mest känd som vispoet och -kompositör med ett stort författarskap och en omfattande produktion av bildkonst, samt som grammofonartist med närmare 200 inspelningar.
Barndom och tidiga år
Axel Evert Taube föddes i Göteborg som det fjärde av tretton barn till fyrmästaren Carl Gunnar Taube och Julia Sofia Jakobsson. Familjen var bosatt på ön Vinga utanför Göteborg, där fadern var fyrmästare mellan 1889 och 1905. Hans barndom präglades av fiske, sjöfart och historier om främmande länder. Hemmet var musikaliskt, där det spelades och sjöngs Gluntarne och Bellmans visor. Han gick i skola på ön till sitt trettonde år och undervisades även i hemmet av fadern, som hade stort intresse för litteratur och språk.
Läsåret 1904–1905 bodde han hos sin farbror i Malmö och gick i Borgarskolan. Där fick han teckningslektioner av sin kusin Mathias Taube, en etablerad konstnär. År 1906 flyttade familjen till Göteborg igen. Efter att ha misslyckats med inträdesprovet i matematik för läroverket, gick han i lära hos en teatermålare på Stora Teatern och tog kvällslektioner på Konsthögskolan Valand.
Konstnärsdrömmar och sjömansliv
År 1907 rymde Evert Taube till Stockholm med planer på att bli konstnär och studera på Konstakademien. Han tillbringade sin första natt på en bänk på Klara kyrkogård bredvid Carl Michael Bellmans grav. Med hjälp av sin kusin Mathias Taube, som lät honom bo i sin ateljé, fick han stöd och kontakter. Han besökte Prins Eugen på Waldemarsudde, som uppmuntrade honom och gav ett litet ekonomiskt bidrag, och även Konstakademiens chef Gustaf Cederström, som gav positivt besked om studier.
Livet i Stockholm blev bohemiskt i Klarakvarteren. Han försökte sälja teckningar till tidningar, och hans första teckning, som föreställde Strömparterren, publicerades i Dagens Nyheter den 4 augusti 1907. För att kunna stanna krävdes dock faderns tillstånd, vilket han inte fick. Ställd inför valet att återvända till Göteborg eller gå till sjöss, valde han det senare.
Han inledde ett yrkesliv som sjöman som varade i knappt ett och ett halvt år. Hans första fartyg var S/S Australic, som gick till Australien via Sydafrika och Ceylon. Han gjorde ytterligare några resor innan han återvände till Sverige år 1909. År 1910, under ett besök i London för att studera konst, tog han hyra på ett fartyg som förde honom till Argentina, där han kom att stanna i nästan fem år. Hans sista resa som sjöman gjorde han 1915, då han arbetade sig hem från Argentina som eldare.
Åren i Argentina
Evert Taube anlände till Buenos Aires i juni 1910. Han tillbringade ungefär tre år på Pampas, ett år i Cordoba och lika lång tid i Buenos Aires. Hans plan var att etablera sig som konstnär, och han fick uppdrag som illustratör i tidskriften Revista Atalanta. Under tiden lärde han sig rida och arbetade en tid som gaucho. Han lärde sig även spanska och italienska, och att spela gitarr.
Från september 1910 till februari 1914 arbetade han med administrativa uppgifter, ofta som förman, vid olika kanalbyggen söder om Buenos Aires. Chefen för projekten var den svenska ingenjören Carl Nyström. Enligt Taubes egen skildring fick han under denna tid ett argentinskt hedersmedborgarskap av president Roque Sáenz Peña. Hans bror Knut arbetade även vid samma projekt under en period 1913.
I mars 1914 begav han sig till Cordoba, där han bland annat arbetade som spårvagnskonduktör, ritare och förman vid ett järnvägsbygge. Ungdomsåren i Argentina blev en viktig inspiration för hans senare produktion, både i prosa, som i romanen om Don Diego Karlsson de la Rosa, och i visor som Fritiof och Carmencita, Oxdragarsång och Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla. Han återvände till Sverige 1915 på grund av första världskrigets utbrott.
Konstnärligt genombrott och mångsidig karriär
Efter återkomsten till Stockholm gjorde Evert Taube sin värnplikt i Flottan åren 1916–17. Han etablerade sig inom flera kultursfärer och blev god vän med författaren Albert Engström, som år 1916 publicerade flera av Taubes berättelser i skämttidningen Strix. Det var dock främst visorna och artisteriet som gjorde honom välkänd. Han debuterade som scenartist år 1918 och gav samma år ut sin första prosasamling. De första vissamlingarna kom 1919, och han gjorde sina första grammofoninspelningar 1921.
Hans karriär blev en ständig blandning av prosa och poesi, visor och artisteri, teckningar och målningar. Han illustrerade sina egna böcker och använde ofta samma motiv och persongalleri i både visor och prosa. Hans artisteri byggde på egna sånger med grammofoninspelningar, konserturnéer och framträdanden i radio och TV. Han var en flitig resenär, återvände till Latinamerika vid flera tillfällen och bodde långa perioder i Sydfrankrike mellan 1950 och 1970. Dessa resor, tillsammans med besök i Bohuslän och på sommarbostaden Sjösala på Värmdö, gav ständig inspiration.
Teman och arv
Evert Taubes konstnärliga teman och miljöer var i hög grad präglade av hans egen bakgrund och erfarenheter. Sjömanslivet, Sydamerika, Medelhavet, Stockholm samt Bohusläns och Stockholms skärgårdar var återkomande motiv. Han var en länk mellan äldre vistraditioner, som medeltida trubadurer, Carl Michael Bellman och svenska lutsångare vid sekelskiftet 1800/1900, och den visvåg som växte fram under 1960-talet.
Många av hans visor räknas som klassiker inom den svenska vistraditionen och har sjungits in av många andra artister. Bland hans mest kända verk finns Calle Schewens vals och Möte i monsunen, som båda ingår i Sveriges kulturkanon, samt Sjösala vals, Så länge skutan kan gå och Änglamark. Förutom sin omfattande visproduktion har han en stor produktion av prosa i form av reseskildringar och romaner, samt teckningar, akvareller och oljemålningar. Han var en aktiv samhällsdebattör, bland annat i miljöfrågor.
Familj och privatliv
Evert Taube tillhörde en obetitlad gren av den adliga ätten Taube. Flera av hans syskon var också aktiva i konstnärliga sammanhang, däribland Carl-Otto Taube, Märta Taube-Ivarsson, Karin Parrow och Gösta Taube. Hans barndomsmiljö på Vinga, med fyra andra familjer på ön, präglade honom djupt, något som återspeglas i hans skildringar av platsen och havet.
Han behöll en livslång kontakt med sjöfarten och gjorde flera av sina resor på handelsfartyg. Sjöfarten förblev ett centralt ämne i hans prosa och visproduktion. Hans resor och vistelser utomlands, särskilt i Argentina och Sydfrankrike, var inte bara inspiration utan också en del av hans livsstil och konstnärliga identitet.
Vanliga frågor om Evert Taube
Vad är Evert Taube mest känd för?
Evert Taube är mest känd som vispoet och kompositör, och beskrivs ofta som en av Sveriges nationalskalder. Han har en stor produktion av visor som räknas som klassiker, till exempel Calle Schewens vals och Möte i monsunen. Han var även en produktiv författare av prosa och konstnär med teckningar och målningar, samt grammofonartist med närmare 200 inspelningar.
Var växte Evert Taube upp?
Han växte upp på ön Vinga utanför Göteborgs hamninlopp, där hans far var fyrmästare. Hans barndom präglades av fiske, sjöfart och historier om främmande länder. Han har beskrivit den som mycket lycklig. Ön hade egen skola, där han gick till sitt trettonde år.
Hur kom Evert Taube till Argentina och vad gjorde han där?
År 1910 tog han hyra på ett fartyg i London som förde honom till Buenos Aires. Han stannade i nästan fem år i Argentina, där han arbetade som gaucho på Pampas, som förman vid kanalbyggen, och senare som spårvagnskonduktör och ritare i Cordoba. Han lärde sig rida, spanska, italienska och att spela gitarr under denna tid.
När och hur började hans konstnärliga karriär?
Hans första publicering var en teckning i Dagens Nyheter den 4 augusti 1907. Efter återkomsten från Argentina etablerade han sig i Stockholm. Han debuterade som scenartist 1918, gav ut sin första prosasamling samma år och sina första vissamlingar 1919. Hans första grammofoninspelningar gjordes 1921.
Vilka är några av Evert Taubes mest kända verk?
Bland hans mest kända verk finns visorna Calle Schewens vals och Möte i monsunen, som båda ingår i Sveriges kulturkanon. Andra välkända visor är Sjösala vals, Så länge skutan kan gå och Änglamark. Hans produktion omfattar även prosa med latinamerikanska teman och en stor mängd teckningar och målningar.
Källor: Wikipedia (sv). Senast uppdaterad 2026-09-26.
