Sven-Bertil Taube
Sven-Bertil Taube var en svensk skådespelare och vissångare. Han föddes den 24 november 1934 i Stockholm som son till visdiktaren Evert Taube och skulptören Astri Taube. Taube blev en central gestalt i svensk vis- och teatertradition, känd för sina tolkningar av faderns visor och för en lång karriär på film, scen och TV, både i Sverige och internationellt. Han avled den 11 november 2022 i London.
Uppväxt och tidig karriär
Sven-Bertil Gunnar Evert Taube föddes i Stockholm och växte upp på Grev Turegatan på Östermalm. Efter studentexamen vid Beskowska skolan reste han till USA för att studera vid Cherry Lawn School i Connecticut, där han tog examen 1954. Under sin tid som student i USA spelade han in sin första LP-skiva, Swedish Folk Songs & Ballads, för skivbolaget Ask Records & Ethnic Folkways. Denna skiva innehöll bland annat en av hans fars visor. Han fortsatte sina konstnärliga studier med gitarrlektioner för Quentin Esquimbre i Madrid 1956 och teaterlektioner vid Witzanskys teaterskola i Stockholm 1958. År 1959 antogs han till Dramatens elevskola, där han utbildade sig till skådespelare. Hans professionella scendebut på Dramaten kom 1960 i pjäsen Gisslan.
En mångfacetterad scenkarriär
På Dramaten medverkade Sven-Bertil Taube i en rad klassiska pjäser som Hamlet, Romeo och Julia, Svejk i andra världskriget, Å vilket härligt krig och Klas Klättermus. Hans sceniska talang omfattade allt från klassisk teater till komedi, musikal och operett. Under 1970- och 1980-talen syntes han på flera stora scener i Norden, bland annat i Toffelhjältar på Lisebergsteatern i Göteborg 1979, Glada änkan i Köpenhamn 1986, La Cage aux Folles i Oslo 1987, Kiss Me, Kate på Malmö Stadsteater 1988 och Art på Folkan i Stockholm 1993. Från tidigt 1970-tal var han bosatt i London, där han också var verksam inom brittisk teater. Han spelade bland annat prins Albert i musikalen I and Albert på West End 1972 och Versjinin i Tre systrar på Royal Exchange i Manchester 1984. En betydande sceninsats var hans enmansföreställning Doktor Glas, som han framförde i England, Danmark och Sverige. Han medverkade även i ett avsnitt av den brittiska TV-serien Herrskap och tjänstefolk (Upstairs, Downstairs).
Visans mästare och musikaliskt arv
Sven-Bertil Taubes röst och musikaliska tolkningar blev hans signum. Hans samarbete med barndomsvännen och dirigenten Ulf Björlin, som skapade orkesterarrangemang till hans visframföranden, ansågs revolutionera svensk viskonst i slutet av 1950-talet. Hans repertoar var bred och omfattade inte bara faderns, Evert Taubes, visor utan även verk av poeter och tonsättare som Carl Michael Bellman, Nils Ferlin, Leo Ferré, Lars Forssell, Ulf Peder Olrog och Mikis Theodorakis. Genom sina tidiga inspelningar av Carl Michael Bellmans verk, som Fredmans epistlar och Fredmans sånger, blev han en drivkraft för en Bellman-renässans. Hans två Bellman-album från 1960 och 1963 blev enorma försäljningsframgångar. År 1970 började han framträda tillsammans med sin far vid sommarkonserter på Gröna Lund, en tradition han förde vidare ensam efter faderns bortgång med årliga sommarkonserter på samma plats.
Hans inspelningar belönades med flera Grammis. Redan 1970 fick han en Grammis för albumet Evert Taube i kategorin årets produktion av visa eller folkmusik. År 2015 tilldelades han en Grammis för albumet Hommage i kategorin årets folkmusik eller visa. Samma år fick han också en Hedersgrammis för sitt livslånga arbete med musik. Han medverkade 2015 i TV-programmet Så mycket bättre på TV4.
Film och television – från Sverige till Hollywood
Sven-Bertil Taube filmdebuterade redan 1949 i Evert Taube-filmen Sjösalavår, där han spelade sig själv. Under 1960-talet var han en flitigt anlitad skådespelare i svensk film och TV, med roller i filmer som För vänskaps skull, Tillsammans med Gunilla måndag kväll och tisdag (båda 1965) och Ön (1966). Hans internationella genombrott kom med rollen i filmen Smörblommekedjan (The Buttercup Chain) 1970. Han spelade luftwaffekapten von Neustadt i krigsfilmen Örnen har landat (The Eagle Has Landed) 1976 och hade en huvudroll som amerikansk agent i thrillern Puppet on a Chain 1971.
Från 1990-talet inledde han en ny, mycket framgångsrik fas i svensk film, ofta i samarbete med regissören Richard Hobert. Deras samarbete inkluderade filmer som Ålder okänd (1991), Händerna (1994), Födelsedagen (2000), Tre solar (2004) och En enkel till Antibes (2011). För rollen i Händerna 1994 tilldelades han sin första Guldbagge för bästa manliga huvudroll. Ytterligare en Guldbagge i samma kategori fick han 2011 för En enkel till Antibes. Han blev Guldbagge-nominerad för biroller i storfilmer som Jerusalem 1996 (bästa manliga biroll) och för rollen som den gamle mångmiljonären Henrik Vanger i Män som hatar kvinnor (The Girl with the Dragon Tattoo) 2009 (bästa manliga biroll). Han medverkade även i TV-serier som Danslärarens återkomst 2004 och i storfilmer som Swedenhielms (2003) och Arn, Tempelriddaren (2007).
Priser och utmärkelser
Sven-Bertil Taube mottog ett stort antal priser under sin långa karriär. Förutom två Guldbaggar och flera Grammis tilldelades han många prestigefyllda stipendier och utmärkelser. Han erhöll Evert Taube-stipendiet 1975 och Nils Ferlin-Sällskapets trubadurpris 1995. År 2002 fick han både Cornelis Vreeswijk-stipendiet och den kungliga medaljen Litteris et Artibus. Senare i karriären tilldelades han Olle Adolphsons minnespris 2006, Lisebergsapplåden 2008 och Thore Ehrling-stipendiet 2009. År 2015 fick han Medaljen för tonkonstens främjande och Kungliga priset. Han erhöll också stipendiet ur Timmermansordens fond till Bo Setterlinds minne 2016 och Andliga människor i vår nutids pris 2021.
Privatliv och sista år
Sven-Bertil Taube var son till visdiktaren Evert Taube och skulptören Astri Taube. Han tillhörde den adliga ätten Taube. Han var gift fyra gånger. Först mellan 1958 och 1962 med skådespelerskan Inger Åhman, med vilken han fick sonen Jesper 1960. Han fick en dotter 1965 i ett förhållande med journalisten Gunilla Thorgren. Efter ett kort äktenskap med skådespelerskan och regissören Ann Zacharias 1975, som gav dottern Sascha Zacharias (född 1979), gifte han sig 1985 med dansösen Mikaela Rydén. Tillsammans fick de en son 1994. Paret var gifta fram till Taubes bortgång. Han var bosatt i London sedan tidigt 1970-tal och bodde i Fulham. Sven-Bertil Taube avled i London den 11 november 2022, 87 år gammal, av naturliga orsaker. Enligt hans eget önskemål spreds hans aska i havet utanför faderns sommarställe Sjösala.
Bibliografi och dokumentation
År 2007 publicerade Sven-Bertil Taube sin självbiografi, Ord och många visor, tillsammans med Petter Karlsson och Jacob Forsell. Boken dokumenterar hans liv och karriär. En detaljerad diskografi över de inspelningar och åtskilliga konserter som Taube gjorde i samverkan med Ulf Björlin finns dokumenterad i en doktorsavhandling om Björlin. Självbiografin ger en personlig inblick i hans arbete som artist och hans samarbeten med andra kulturpersonligheter.
Vanliga frågor om Sven-Bertil Taube
Vilka var Sven-Bertil Taubes föräldrar?
Sven-Bertil Taube var son till den berömde visdiktaren och författaren Evert Taube och skulptören Astri Taube. Han tillhörde den adliga ätten Taube. I hans repertoar ingick bland annat faderns visor, vilket blev en central del av hans artistiska identitet. Han började framträda tillsammans med sin far på Gröna Lund på 1970-talet.
För vilka filmer fick han Guldbagge?
Sven-Bertil Taube tilldelades Guldbaggen för bästa manliga huvudroll två gånger. Den första gången var 1994 för sin roll i filmen Händerna. Den andra gången var 2011 för sin roll i filmen En enkel till Antibes. För båda dessa prestationer hyllades han för sin skådespelarkonst. Han var även nominerad till Guldbagge för biroller i filmerna Jerusalem och Män som hatar kvinnor.
Vad var Sven-Bertil Taubes koppling till Gröna Lund?
Sven-Bertil Taube började framträda med sin far Evert Taube vid dennes sommarkonserter på Gröna Lund år 1970. Efter faderns död förde han själv traditionen vidare med årliga sommarkonserter på nöjesparken. Dessa framträdanden blev en mycket uppskattad och återkommande del av den svenska sommarkulturen. Genom dem levde hans fars musik vidare för nya generationer.
Vilken internationell filmroll är han kanske mest känd för?
Internationellt är Sven-Bertil Taube kanske mest känd för rollen som Henrik Vanger i den svenska filmatiseringen av Stieg Larssons roman Män som hatar kvinnor från 2009. Han blev Guldbagge-nominerad för denna biroll. En annan betydande internationell roll var som luftwaffekapten von Neustadt i krigsfilmen Örnen har landat från 1976. Han hade också en huvudroll i filmen Puppet on a Chain 1971.
Vilket TV-program medverkade han i 2015?
År 2015 medverkade Sven-Bertil Taube i TV4:s musikprogram Så mycket bättre. I programmet tolkade han andra artisters låtar och fick själv sina låter tolkade. Hans medverkan introducerade honom för en ny generation av lyssnare. Samma år vann han också en Grammis för albumet Hommage i kategorin Årets folkmusik/visa.
Vilka var några av hans viktigaste musikaliska samarbeten?
Ett av Sven-Bertil Taubes viktigaste musikaliska samarbeten var med kompositören och dirigenten Ulf Björlin, som var hans barndomsvän. Deras inspelningar med orkesterarrangemang revolutionerade svensk viskonst i slutet av 1950-talet. Tillsammans vann de en Grammis 1970 för albumet Evert Taube. Taube tolkade också framgångsrikt verk av många andra poeter och kompositörer som Carl Michael Bellman, Nils Ferlin och Mikis Theodorakis.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.
