Zarah Leander
Zarah Leander, född Sara Stina Hedberg den 15 mars 1907 i Karlstad, var en svensk schlagersångerska och skådespelare. Hon vann sitt anseende som svensk revyartist, ofta i rollen som primadonna, och blev före och under andra världskriget Tysklands största filmstjärna. Senare blev hon en stor internationell sångerska, känd för sin mörka kontraaltstämma och sina yviga gester. Hennes karriär i Nazityskland gjorde henne till en både berömd och kontroversiell figur, och hon kallades ofta för den sista divan.
Uppväxt och tidig karriär
Zarah Leander föddes i Karlstad som dotter till köpmannen Anders Lorentz Sebastian Hedberg och Mathilda Ulrika Wikström. Hon hade två äldre bröder, Jonas och Ante, samt tre yngre bröder, Sigvard, Gustaf och Bror. Under sin uppväxt bodde familjen först på Kungsgatan och senare på Järnvägsgatan. Hon fascinerades av teatern och gick ofta förbi Karlstads teater efter skolan, där hon ibland fick stå i kulisserna och se på Gösta Ekman. Hon uttryckte att det kändes som att vara i himmelen.
År 1925 studerade hon sång i Riga i Lettland, vilket var första gången hon fick reda på sin röstbegåvning och att hon var kontraalt. Hon sökte till Dramatens elevskola 1926 men kom inte in. Efter att ha arbetat som kontorist i Stockholm hamnade hon som tvåbarnsmor på sin svärfar Pontus Leanders prästgård i Risinge vid Finspång. Hennes första make, Nils Leander, hjälpte henne sedan till små teater- och revyroller.
Genombrottet kom 1929 när hon hörde att Ernst Rolfs revyturnés primadonna, Margit Rosengren, insjuknat. Leander bad om att få provsjunga, blev genast engagerad och debuterade i Borås. Hon övertog Rosengrens revynummer och spelade bland annat rollen som Greta Garbo i sången ”Vill ni se en stjärna?”. Först på 1950-talet tog hon upp sången på nytt och gjorde den till sin signaturmelodi. Samma år medverkade hon också i Karl Gerhards revy Karl Gerhards Ny-Bygge.
Etablering som svensk scenstjärna
Den 1 januari 1930 fick Zarah Leander ett stort genombrott på Folkan i Stockholm i en Kar de Mumma-revy. Säsongen 1930 till 1931 arbetade hon på Vasateatern med Gösta Ekman den äldre. År 1931 spelade hon Hanna Glawari i Franz Lehárs operett Glada änkan i Per Lindbergs kontroversiella och omtalade uppsättning på Stockholms konserthus. Musiken hade arrangerats om av Jules Sylvain, och Hanna Glawaris sångpartier transponerades ned för att passa Leanders kontraalt.
Hon blev Karl Gerhards favoritprimadonna och medverkade i hans revyer fram till 1936. För henne skrev han sånger som ”Lysistrate”, ”Jag vill ha en gondol” och den skarpa protestlåten ”I skuggan av en stövel” mot judeförföljelsen i Europa. Under denna period medverkade hon i tre svenskproducerade filmer: Dantes mysterier, Falska miljonären och Äktenskapsleken. Hennes mörka röst och tydliga textning passade tidens grammofonteknik väl, och hon sålde många skivor.
Internationellt genombrott i Tyskland
År 1936 spelade Zarah Leander på Theater an der Wien i Wien i operetten Axel an der Himmelstür av Ralph Benatzky tillsammans med Max Hansen. Hon spelade också in filmen Premiere i regi av Geza von Bolvary. Detta ledde till ett erbjudande att filma i Tyskland, där hon året därpå gjorde sin första film för det statliga bolaget UFA. Hon stannade och blev en av Tysklands populäraste artister.
Under sin tid i Tyskland spelade hon in tio filmer för UFA och många grammofonskivor med sånger som ”Ich steh' im Regen”, ”Ich weiss es wird einmal ein Wunder gescheh'n”, ”Nur nicht aus Liebe weinen” och ”Der Wind hat mir ein Lied erzählt”. Många av hennes sånger komponerades av Michael Jary med texter av Bruno Balz. I sina mycket melodramatiska filmer, som La Habanera och Till främmande strand, båda i regi av Douglas Sirk, blev hon en kitschdiva. Hon blev en av tredje rikets mest uppskattade film- och sångstjärnor, och folket strömmade till biograferna.
Stjärnstatus, förhandlingar och kontrovers
Zarah Leander blev känd som en mycket tuff förhandlare. År 1940 tecknade hon ett nytt tvåårskontrakt med UFA och åtnjöt det högsta filmgaget någonsin i Europa vid den tiden. Hon förhandlade direkt med propagandaministern Joseph Goebbels om gager och arbetsvillkor. Hon vägrade att bli tysk medborgare eller medlem i nazistpartiet och begärde att drygt halva hennes lön, 53 procent, skulle betalas i svensk valuta till en bank i Stockholm.
Hennes val att stanna i Tyskland under brinnande världskrig var och är kontroversiellt. Hon förklarade det med att hon talade tyska bättre än engelska och att hon var politiskt naiv. Efter kriget har det dykt upp uppgifter, bland annat från den ryske författaren Arkadij Waxberg och KGB-chefen Pavel Sudoplatov, om att Leander kan ha gjort tjänster som sovjetisk spion under täcknamnen ”Roz Marie” eller ”Rose-Marie”. Säkerhetspolitiska experter som Wilhelm Agrell noterar att uppgifterna bekräftas men är vaga, och Leander själv förnekade hela livet att hon spionerat.
Återkomst och svårigheter i Sverige
Zarah Leander återvände till Sverige år 1943 och bosatte sig på herrgården Lönö i Häradshammars socken på Vikbolandet, som hon köpt 1939. På grund av sin tidigare verksamhet i Tyskland var hon utfrusen ur svenskt nöjesliv i flera år. Karl Gerhard, som varit aktiv antinazist under kriget, ville redan 1944 engagera henne, men protesterna från bland andra Torgny Segerstedt och Carl-Adam Nycop blev för starka, varför det ställdes in. Trots detta gjorde hon comeback den 5 augusti 1949 på Malmö Stadsteater under Pressens rundtur. När hon senare uppträdde i Stockholm kommenterade Aftonbladet hennes utseende med att urringningarna var lika djupa som förr och håret lika kopparrött. Efter detta kunde hon åter spela teater och ge konserter i Sverige, Tyskland och Österrike med stor framgång.
Senare karriär och konstnärlig utveckling
Karl Gerhard började samarbeta med Zarah Leander igen först 1952, då de i en revy på Cirkus i Stockholm framträdde som Det rara gamla paret. År 1957, till hennes 50-årsdag på Berns, skrev Gösta Stevens en memoarsång för henne som inte nämnde den tyska karriären, men där refrängen intygade att hon blivit mycket bättre på gamla dar. Textförfattaren Gösta Rybrant skrev flest texter för henne under denna tid, såsom de litterärt betonade visorna ”Abel”, ”Det skönaste som livet gav”, ”Sång om syrsor” och ”Gåtor”. Tillsammans med sin tredje make, pianisten Arne Hülphers, som hon gifte sig med 1956, utvecklade hon ett sceniskt utspel som var inlevelsefullt på gränsen till karikatyr men med temperament och texttrogenhet. Den tyske kompositören Peter Kreuder skrev två musikaler för henne, Madame Scandaleuse 1958 och Lady aus Paris 1964. År 1963 deltog hon i ett filmat inslag i Hans Alfredsons och Tage Danielssons revy Konstgjorda Pompe, där hon till melodin ”Old Time Religion” självironiskt sjöng om vad som krävdes för att bli popartist, inklusive att ha filmat i Tyskland.
Sista åren, död och eftermäle
År 1972 gav Zarah Leander ut sina memoarer, Zarah, tillsammans med medskribenten Jan Gabrielsson. År 1973 gjorde hon en avskedsföreställning i Stockholms konserthus, en konsert som finns inspelad på skiva. I Wien spelade hon 1975 rollen som Madame Armfeldt i Stephen Sondheims musikal A Little Night Music. Samma roll gjorde hon också i den svenska uppsättningen på Folkan 1978, innan hon blev sjuk och tvingades lämna ensemblen.
Hon vårdades några år på Sandbyhovs sjukhus i Norrköping efter att ha blivit rullstolsburen. Zarah Leander dog den 23 juni 1981 på Danderyds sjukhus utanför Stockholm efter att ha behandlats för en hjärnblödning. På begravningen i Oscars kyrka i Stockholm sjöng hovsångerskan Birgit Nilsson. Hon ligger begravd på Häradshammars kyrkogård på Vikbolandet i Norrköpings kommun.
Hennes liv har dramatiserats flera gånger. År 1987 porträtterades hon samtidigt i två musikpjäser: Stjärnfall för Arja Saijonmaa, som diskuterade den tyska vistelsen som ett moraliskt problem, och Zarah på Intiman i Stockholm med Evabritt Strandberg, som var en showmusikal baserad på hennes memoarer. Utöver hennes egna memoarer finns flera böcker om henne. Hon fortsatte att vara populär i Tyskland, och 1983 släppte Nina Hagen singeln ”Zarah”, baserad på en av Leanders tyska hits.
Konstnärskap, stil och privatliv
Zarah Leander hade en stark utstrålning och en mörk, fyllig kontraaltstämma, vilket innebar att hon föddes med ovanligt långa stämband. Karl Gerhard menade att den unga Leanders skådespelarstil var ett försök att efterhärma Marlene Dietrich. I de tidiga svenska filmerna, som Falska miljonären, kom hon att få rollen som femme fatale. I Tyskland tilldelades hon mer dramatiska roller. En annan återkommande rolltyp var The Good-Bad Girl. Med sin karisma och stil blev hon förknippad med 1930-talets modernitet, vilket tillsammans med hennes renommé som diva har gjort henne uppskattad inom delar av gaykulturen. I privatlivet var hon gift tre gånger: med skådespelaren Nils Leander, journalisten Vidar Forsell och pianisten Arne Hülphers. Med Nils Leander fick hon två barn, dottern Boel och sonen Göran. Dottern Boel gifte sig med ingenjören Sven-Gunnar Jacobson, och sonen Göran gifte sig med Charlotte Bonnier.
Vanliga frågor om Zarah Leander
Vilken är Zarah Leanders mest kända sång?
En av hennes absolut mest kända sånger är signaturmelodin ”Vill ni se en stjärna?”, som hon först framförde 1929 och återupptog på 1950-talet. Under sin tid i Tyskland spelade hon in stora schlagerhits som ”Ich weiss es wird einmal ein Wunder gescheh’n” och ”Der Wind hat mir ein Lied erzählt”. I sin senare karriär blev ”Wunderbar” från Cole Porters musikal Kiss Me, Kate ett nytt slagnummer för henne. Hennes mörka röst och tydliga textning gjorde hennes inspelningar mycket populära.
När och hur gjorde Zarah Leander sitt genombrott?
Zarah Leander fick sitt stora genombrott på Folkan i Stockholm den 1 januari 1930 i en Kar de Mumma-revy. Året innan, 1929, hade hon debuterat i Ernst Rolfs revyturné efter att ha provsjungit när turnéns primadonna insjuknat. Ett definitivt genombrott kom 1931 när hon spelade Hanna Glawari i Franz Lehárs operett Glada änkan på Stockholms konserthus. Hennes internationella genombrott kom 1936 med rollen i operetten Axel an der Himmelstür på Theater an der Wien i Wien.
Varför är Zarah Leander en kontroversiell person?
Zarah Leander är kontroversiell på grund av sin mycket framgångsrika karriär i Nazityskland mellan 1936 och 1943, där hon var en av UFA:s största filmstjärnor. Hennes filmer och sånger identifierades av vissa som propaganda för regimen. Hon har förklarat sitt val med att hon talade bättre tyska än engelska och att hon var politiskt naiv. Kontroversen kring henne gjorde att hon var utfrusen ur det svenska nöjeslivet i flera år efter sin återkomst 1943.
Hur många filmer gjorde Zarah Leander i Tyskland och vilka är några kända?
Under sin tid i Tyskland spelade Zarah Leander in tio filmer för det statliga filmbolaget UFA. Några av de mest kända är ”La Habanera” och ”Till främmande strand”, båda regisserade av Douglas Sirk. I dessa melodramatiska filmer spelade hon ofta dramatiska roller och blev något av en kitschdiva. Hennes filmer var mycket populära och hon blev en av Tredje rikets mest uppskattade filmstjärnor.
Vilka var Zarah Leanders make och hade hon barn?
Zarah Leander var gift tre gånger. Hennes första make var skådespelaren Nils Leander, den andra var journalisten Vidar Forsell och den tredje var pianisten Arne Hülphers. I första äktenskapet med Nils Leander fick hon två barn, dottern Boel, född 1927, och sonen Göran, född 1929. Familjen bodde en tid på hennes svärfars prästgård i Risinge innan hon på allvar inledde sin scenkarriär.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.
