Greta Garbo

Barndom och tidiga år

Greta Lovisa Gustafsson föddes i Stockholm som dotter till renhållningsarbetaren Karl Alfred Gustafsson och Anna Lovisa Johansson. Föräldrarna hade flyttat från Småland till Stockholm vid sekelskiftet. Familjen bodde i en fattig lägenhet på rum och kök på Blekingegatan 32 på Södermalm, ett område som då ansågs som stadens slum. Hon hade en äldre bror, Sven, och en äldre syster, Alva.

Hon var en blyg och drömmande flicka som ogillade skolan och föredrog att leka ensam. Ändå var hon en naturlig ledare som tidigt visade intresse för teater, regisserade sina vänner i lekar och fantasiroller och drömde om att bli skådespelerska. Hon gick på Katarina södra folkskola och tog sin examen som fjortonåring 1919 med goda betyg. Hon konfirmerades i Katarina kyrka 1920.

Den spanska sjukan nådde Stockholm vintern 1919 och hennes far, till vilken hon var mycket fäst, blev sjuk och förlorade sitt arbete. Garbo vårdade honom och tog honom till sjukhuset för veckovis behandling. Han dog 1920 när hon var fjorton år, en händelse som påverkade henne djupt. Systern Alva skulle senare avlida 1926, bara 22 år gammal.

De första stegen mot filmen

Som fjortonåring började hon arbeta som tvålflicksa i Ekengrens frisersalong på Götgatan. En kund där, Kristian Bergström, erbjöd henne sedan arbete på varuhuset PUB, som ägdes av hans far. I juli 1920 började hon som butiksbiträde på PUB:s hattavdelning. Där kom hon också att arbeta som fotomodell för varuhusets annonser, vilket var ett mer lukrativt arbete.

Hennes första kontakt med filmvärlden kom genom en kort reklamfilm för PUB med titeln Herrskap i Stockholm ute på inköp, som hade premiär den 12 december 1920. Hennes första biroll i en spelfilm var som jungfru i filmen En lyckoriddare 1921. Året därpå fick hon en något större roll i farsen Luffar-Petter, regisserad av Erik A. Petschler, där hon var med i rollistan som Greta Gustafson. För att kunna medverka i den filmen och senare börja på Dramatens elevskola slutade hon sin anställning på PUB den 22 juli 1922.

Dramaten, namnbytet och upptäckten

Från 1922 till 1924 studerade Greta Garbo vid Dramatens elevskola i Stockholm. Bland hennes elevkamrater fanns Mimi Pollak, Vera Schmiterlöw och den blivande regissören Alf Sjöberg. Hon debuterade på Dramatens scen i april 1923 som Fru von Brandt i pjäsen Sköldpaddskammen. Under sina två år vid nationalscenen spelade hon i uppsättningar med etablerade skådespelare som Harriet Bosse, Anders de Wahl och Ivar Kåge. Hennes sista roll på Dramaten var som Mariette i Jules Romains Knock på senhösten 1924.

Under hösten 1923 arbetade hon extra som klädmodell för NK:s Franska damskrädderi, där hon visade plagg av designers som Premet och Drecoll och fick 50 kronor i arvode. Vid midsommartid 1924 blev hon bekant med finansmannen Ivar Kreuger i samband med ett besök i Stockholm av de amerikanska stjärnorna Mary Pickford och Douglas Fairbanks.

Det var manusförfattaren Arthur Nordén som sägs ha lett henne till att byta namn. Namnet Garbo är en förvrängning av namnet på Gustav II Adolfs svåger Gábor Bethlen, som Nordén ofta talat om. Namnbytet från Greta Gustafsson till Greta Garbo godkändes av Överståthållarämbetet i Stockholm den 4 december 1923.

Filmregissören Mauritz Stiller anses vara den som upptäckte henne. Han blev tipsad om henne av sin kamrat Gustaf Molander, som då var chef för Dramatens elevskola. Stiller gav henne en huvudroll i sin storsatsning Gösta Berlings saga 1924, baserad på Selma Lagerlöfs roman, där hon spelade mot Lars Hanson. Stiller blev hennes mentor, tränade henne som filmaktris och skötte alla aspekter av hennes nyblivna karriär.

Internationellt genombrott och resan till Hollywood

Gösta Berlings saga blev en kommersiell succé i Tyskland, vilket ledde till att både Stiller och Garbo fick flera anbud att arbeta där. Tillsammans påbörjade de ett filmprojekt med namnet Die Odaliske von Smolny som dock aldrig fullföljdes. Året efter, 1925, fick Garbo en av huvudrollerna i Georg Wilhelm Pabsts omtalade och dystra stumfilm Den glädjelösa gatan, där hon spelade mot den danska stjärnan Asta Nielsen. Garbo beundrade Nielsen och sade senare att hon själv var ingenting i jämförelse med henne när det gällde uttryck och mångsidighet.

Framgångarna i Europa fick Louis B. Mayer, grundaren och chef för filmjätten Metro-Goldwyn-Mayer, att bjuda in både Mauritz Stiller och Greta Garbo till Hollywood 1925. Mayer hade blivit imponerad av Stillers regiarbete, men framför allt av Garbos prestation i Gösta Berlings saga, som han hade sett i Berlin.

I Hollywood var det från början tänkt att Stiller skulle regissera Garbos första amerikanska film, Fresterskan 1926, där hon hade huvudrollen. En bit in i inspelningen avskedades dock Stiller som regissör och ersattes av Fred Niblo. Vänskapen mellan Garbo och Stiller avtog under denna tid av okänd anledning. När Stiller slutligen avskedades från MGM 1928 återvände han till Sverige, där han avled på grund av sjukdom kort därefter.

Stjärnstatus och övergång till ljudfilm

Garbo etablerade sig snabbt som en stor stjärna i Hollywood. Till hennes viktigaste insatser inom stumfilmen hör Virveln 1926 och Åtrå 1927. I den senare filmen spelade hon mot John Gilbert, med vilken hon inledde en mycket uppmärksammad romans. Hennes popularitet växte och 1928, med filmen En kvinna av värld, blev hon MGM:s största box office-stjärna och passerade den länge dominerande Lillian Gish. Andra kända stumfilmer från denna period är Den gåtfula damen 1928, Ensam standard 1929 och Kyssen 1929.

Hennes första ljudfilm var Anna Christie 1930, som marknadsfördes med den berömda frasen Garbo talar och blev en enorm kommersiell succé. Samma år spelade hon i Romantik. För sina prestationer i dessa båda filmer fick hon sin första kombinerade Oscarnominering för bästa skådespelerska. Med ljudfilmens framväxt kunde allmänheten äntligen höra hennes karakteristiska, något hesa röst.

Garbo utvecklade ett rykte om att vara mycket bestämd. Om något gick emot hennes åsikter under en inspelning kunde hon hota med att åka tillbaka till Sverige, vilket skrämde filmproducenterna. Med tiden fick hon alltmer att säga till om. Ingen utomstående fick tillträde när hon repeterade eller spelade in scener, ibland inte ens de andra skådespelarna.

Karriärens höjdpunkt och ökad kontroll

Fram till 1932 hade hennes framgångar gjort att hon kunde diktera villkoren i sina kontrakt och blev alltmer selektiv med sina roller. Hon fortsatte i framgångsrika filmer som Mata Hari 1931, där hon spelade en förförisk spion, Susan Lenox 1931, Grand Hotel 1932, Drottning Christina 1933 och Anna Karenina 1935. Filmkritiker klagade över hennes vågade klädsel i marknadsföringen för Mata Hari.

Efter ett bråk med MGM gjorde hon inga filmer på nästan två år. När de slutligen kom överens upprättades ett nytt kontrakt som gav henne nästan total kontroll över de filmer hon medverkade i. Hon utnyttjade denna makt bland annat genom att byta ut sin motspelare i Drottning Christina. Bolaget hade tänkt sig Laurence Olivier, men Garbo insisterade på att spela mot John Gilbert, som ursprungligen bara skulle ha haft en mindre roll. År 1935 ville producenten David O. Selznick ha med henne i filmen Dark Victory, men hon föredrog att återgå till Tolstoj-klassikern Anna Karenina, en roll hon redan spelat i stumfilm 1927.

Många kritiker och filmhistoriker anser att hennes främsta rolltolkning var som den döende kurtisanen Marguerite Gautier i Kameliadamen 1936, en prestation som gav henne sin tredje Oscarnominering. Hennes karriär fick dock en nedgång och hon blev 1938 etiketterad som box office poison, en stjärna som inte längre drog publik. En vändning kom 1939 när hon vände till komedi i Ernst Lubitschs Ninotchka, marknadsförd med frasen Garbo skrattar, vilken gav henne en fjärde Oscarnominering.

Karriärens slut och ett tillbakadraget liv

Greta Garbos sista film blev Tvillingarna 1941, en komedi som fick dålig kritik och blev ett kommersiellt fiasko. Detta bidrog till att hon lämnade Hollywood och flyttade permanent till New York. Trots många övertalningsförsök och erbjudanden om roller under de följande åren blev detta hennes sista färdiga film. Hon var då 36 år gammal.

Under några år var hon inblandad i olika filmprojekt som aldrig realiserades, bland annat en film med titeln The Girl from Leningrad. I slutet av 1940-talet gjorde hon några provfilmningar, som länge ansågs förlorade men återfanns årtionden senare. När hon flyttat till New York levde hon ett liv helt avskilt från offentligheten. Hon gav aldrig några intervjuer, skrev inga autografer, svarade inte på beundrarbrev och gick aldrig på filmpremiärer. När hon var ute på stan gömde hon sig systematiskt bakom huvudsjalett och mörka solglasögon för att inte bli igenkänd. Endast ett fåtal fotografer lyckades fånga henne på bild under hennes sista decennier.

År 1951 blev hon amerikansk medborgare. Under sin pensionering blev hon en passionerad konstsamlare och samlade på målningar av konstnärer som Pierre-Auguste Renoir, Pierre Bonnard och Kees van Dongen. När hon dog var hennes samling värd miljontals dollar. 1954, vid Oscarsgalan 1955, tilldelades hon The Academy’s Honorary Award, en heders-Oscar, med motiveringen för hennes lysande och oförglömliga skärmprestationer.

Fyra år före sin död gav hon en sällsynt förklaring till sin biograf Sven Broman om varför hon slutade. Hon sade att hon var trött på Hollywood, att hon inte tyckte om sitt arbete, att det fanns många dagar då hon tvingade sig själv att gå till studion, och att hon verkligen ville leva ett annat liv.

Eftermäle och minnesmärken

Greta Garbo har blivit rankad som den femte största kvinnliga Hollywoodstjärnan genom tiderna av Amerikanska filminstitutet. Hennes melankoliska och sorgsna skärmskapnad, hennes porträttering av tragiska karaktärer och hennes subtila, nedtonade skådespeleri har säkrat hennes plats som en av filmhistoriens största aktriser.

Hon har hedrats med flera minnesmärken. Ett museum tillägnat henne finns i östsmåländska Högsby, hennes mors födelseort. En skog i Israel är namngiven efter henne genom miljöorganisationen Keren Kajemet. I Stockholm har hon ett torg uppkallat efter sig på Södermalm, Greta Garbos torg. Där avtäcktes 2005, i samband med hennes 100-årsdag, en staty av henne skapad av Thomas Qvarsebo. En annan variant av samma skulptur finns i Filmstaden i Solna.

En ytterligare staty av Garbo finns på Blekingegatan där hon växte upp. Denna restes av en lokal förening kallad Tantofolket, som ville förstärka den lokala identiteten. Deras förslag till ett monument accepterades inte av myndigheterna, så de skapade sitt eget. Ytterligare en betongstaty, med titeln The Statue of Integrity. In memory of Greta Garbo, placerades 2016 i en skog en dryg mil utanför Lillhärdal.

Hennes föräldrar och syster Alva är gravsatta på Skogskyrkogården i Stockholm. Hennes bror Sven emigrerade till Amerika och avled där 1967. Modern emigrerade också till Amerika och avled 1944.

Vanliga frågor om Greta Garbo

Varför slutade Greta Garbo att göra filmer?

Greta Garbos sista film, Tvillingarna från 1941, blev ett kommersiellt fiasko. Trots många försök från filmbolag att få henne att återvända, blev detta hennes sista film. Hon var inblandad i olika filmprojekt efteråt, men inget blev av. Fyra år före sin död sade hon till en svensk biograf att hon var trött på Hollywood och inte tyckte om sitt arbete, och att hon ville leva ett annat liv.

Fick Greta Garbo någon Oscar?

Greta Garbo nominerades till Oscar för bästa kvinnliga huvudroll fyra gånger, för filmerna Anna Christie, Romantik, Kameliadamen och Ninotchka. Hon vann aldrig priset i den kategorin. År 1955 tilldelades hon dock en heders-Oscar, The Academy’s Honorary Award, med motiveringen för hennes oförglömliga skärmprestationer.

Vem upptäckte Greta Garbo?

Filmregissören Mauritz Stiller anses vara den som upptäckte Greta Garbo. Han blev tipsad om henne av Gustaf Molander, chefen för Dramatens elevskola. Stiller gav henne huvudrollen i sin film Gösta Berlings saga 1924, vilket blev hennes genombrott. Han blev hennes mentor och följde med henne till Hollywood, men deras vänskap avtog med tiden.

Var finns statyer av Greta Garbo?

Det finns flera statyer av Greta Garbo i Sverige. På Greta Garbos torg på Södermalm i Stockholm står en staty av Thomas Qvarsebo, avtäckt 2005. En annan variant av samma skulptur finns i Filmstaden i Solna. Ytterligare en staty finns på Blekingegatan på Södermalm, där hon växte upp. En betongstaty av henne, The Statue of Integrity, placerades 2016 i en skog utanför Lillhärdal.

Vilken var Greta Garbos första ljudfilm?

Greta Garbos första ljudfilm var Anna Christie från 1930. Filmen marknadsfördes med den berömda frasen Garbo talar och blev en stor kommersiell succé. För sin roll i denna film nominerades hon till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-09-26.