Geijeraffären

Bakgrunden: Bordellhärvan och den hemliga promemorian

Geijeraffären har sina rötter i en brottsutredning från 1976 som kom att kallas bordellhärvan. I maj 1976 greps bordellmamman Doris Hopp i Stockholm och åtalades för koppleri. Under utredningen framkom uppgifter om att flera av samhällets högsta toppar skulle ha varit hennes kunder. Säkerhetspolisen var särskilt intresserad eftersom flera av de prostituerade kvinnorna var polska med kontakter till den polska ambassaden, vilket väckte frågor om underrättelseverksamhet. Utredningen noterade också att flera av de inblandade prostituerade var minderåriga, varav en endast var 14 år gammal. Trots detta tvingades inga av de misstänkta kunderna att vittna och ingen åtalades för dessa förhållanden.

Mot bakgrund av denna utredning skickade rikspolischef Carl Persson 1976 en hemlig promemoria till statsminister Olof Palme. I promemorian pekades sex högt uppsatta personer ut som potentiella säkerhetsrisker på grund av uppgifter om att de kunde ha köpt sexuella tjänster på Doris Hopps bordell. Förutom justitieminister Lennart Geijer fanns centerpartiets ordförande Thorbjörn Fälldin, riksdagens vice talman Cecilia Nettelbrandt, riksbankschefen Krister Wickman, landshövdingen Ragnar Lassinantti och borgarrådet Hjalmar Mehr med på listan. Promemorian hävdade inte att det fanns direkta eller trovärdiga vittnesbelägg för bordellbesöken, men polisen ansåg att personerna måste betraktas som säkerhetsrisker så länge misstankarna förblev outredda, särskilt med hänsyn till de prostituerades kopplingar till utländsk underrättelsetjänst.

Avslöjandet och de första dementierna 1977

Den 18 november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel skriven av journalisten Peter Bratt. Artikeln avslöjade att en hemlig polispromemoria ansåg att den före detta justitieministern Lennart Geijer var misstänkt för att ha köpt sexuella tjänster under sin ämbetstid. Som källa hade Bratt fått uppgifter om promemorian från Leif G.W. Persson, som då arbetade för rikspolischefen. Bratt hade inte själv haft tillgång till dokumentet, men fått det omtalat för sig. Reaktionerna från den politiska ledningen var omedelbara och kraftfulla. Både den före detta statsministern Olof Palme och Lennart Geijer själv dementerade innehållet i artikeln tillsammans med flera andra höga tjänstemän som Stockholms polischef Hans Holmér och Geijers pressekreterare Ebbe Carlsson.

Dementin utnyttjade två mindre sakfel i Bratts artikel och det faktum att han inte kunde visa upp själva dokumentet. Palme gick så långt som att först dementera att det ens fanns någon promemoria. I den politiska och mediala kulturen vid den tiden ansågs det otänkbart att en tidigare statsminister skulle ljuga på detta sätt om en så känslig fråga. Dagens Nyheter godtog dementin och tidningen blev skyldig att betala skadestånd till Lennart Geijer. Geijer överlät sedan detta skadestånd till ett stipendium för undersökande journalistik. Parallellt med detta försökte Aftonbladets redaktör Staffan Heimerson få en granskning gjord av Jan Guillou, men tidningens ansvarige utgivare Gösta Sandberg avstod från att publicera artikeln. Leif G.W. Persson avskedades från sin tjänst för att ha läckt en hemlig handling.

Upprepade förnekanden och slutlig offentliggörande

I början av maj 1978 tog Sveriges Television upp ärendet i programmet Studio S, där man berättade att promemorian nämnde Geijer. När frågan sedan väcktes i riksdagen den 9 maj 1978 av Gunilla André dementerade både Olof Palme och den sittande statsministern Thorbjörn Fälldin uppgifterna på nytt. Fälldin hade tidigare sagt att han kunde avslöja namnen på listan, men enligt uppgifter ändrade han sig när han själv fick se att han var en av de utpekade. I riksdagen hänvisade han ironiskt till det orimliga i att uppgifterna skulle vara sanna, med motiveringen att hans eget namn stod med på listan. Rikspolischef Carl Persson begärde nu att justitiekanslern Ingvar Gullnäs skulle granska hans promemoria, och justitiekanslern kom fram till att Persson hade handlat korrekt.

Vändpunkten kom när Expressenjournalisten Jan Mosander begärde att Säkerhetspolisen skulle lämna ut promemorian. Efter en rättsprocess fick han till slut ut dokumentet, som publicerades i Expressen. Offentliggörandet 1991 bekräftade i princip den historia som Peter Bratt hade skrivit om 1977 när det gällde polisens riskbedömning och existensen av promemorian. I det allmänna medvetandet tolkades detta ofta som ett bevis för att politikerna faktiskt hade besökt bordellen, men varken Bratt eller Carl Persson ansåg att misstankarna var polisiärt rimliga. Ingen djupgående polisiär utredning om de faktiska bordellbesöken hade heller genomförts.

Efterspel och senare anspråk

Geijeraffären fick ett långt efterspel. I december 2007 begärde två av de kvinnor som som 14-åringar varit inblandade i bordellhärvan en miljon kronor vardera i skadestånd från den svenska staten. De pekade nu inte bara ut Lennart Geijer utan även ministrarna Olof Johansson och Thorbjörn Fälldin som köpare av sex från minderåriga. Enligt polisen Ove Sjöstrand, som utredde fallet 1976, var det just att dessa höga namn ingick som var huvudorsaken till att inget åtal väcktes trots att brottet misstänktes vara otukt med barn, vilket då kunde ge upp till fyra års fängelse. Dessa nya anklagelser har av Leif G.W. Persson avfärdats som rena fantasier, och de anklagade har, i den mån de fortfarande levde, förnekat all inblandning. Justitiekanslern utredde skadeståndsfrågan men kom fram till att ärendet var preskriberat.

Kulturellt genomslag i romaner och filmer

Geijeraffären har haft ett betydande kulturellt genomslag och inspirerat ett antal romaner och filmer. Leif G.W. Perssons debutroman Grisfesten från 1978 handlar om en justitieminister som besökt lyxprostituterade och blivit ertappad på foto. Trots tydliga paralleller till den verkliga händelsen förnekar författaren i bokens förord att det finns någon koppling. Romanen filmades 1984 som Mannen från Mallorca. Thrillerfilmen Råttornas vinter från 1988 skildrar hur minderåriga flickor från en ungdomsvårdsskola säljs till mäktiga män, och miniserien Kopplingen från 1990 handlar om en bordellskandal där en finansminister är inblandad. Även Henning Mankells bok Villospår från 1995, som filmades 2001, involverar en pensionerad justitieminister i en mordhistoria. I den självbiografiska boken Hinsehäxan från 2005 hävdar Lillemor Östlin att hon var betald älskarinna åt Lennart Geijer i tio år, en berättelse som senare blev till miniserien Hinsehäxan 2012. Filmen Call Girl från 2012, regisserad av Mikael Marcimain, är en direkt fiktionaliserad skildring av en ung kvinna som hamnar i prostitution och utnyttjas av högt uppsatta politiker, med tydliga referenser till händelserna kring bordellhärvan och Geijeraffären.

Vanliga frågor om Geijeraffären

Vad var Geijeraffären?

Geijeraffären var en politisk skandal i Sverige under slutet av 1970-talet. Den utlöstes av en hemlig polispromemoria från 1976 där rikspolischef Carl Persson varnade statsminister Olof Palme för att flera högt uppsatta personer, däribland justitieminister Lennart Geijer, kunde vara säkerhetsrisker. Misstankarna gällde att de skulle ha köpt sexuella tjänster på en bordell med koppling till utländsk underrättelsetjänst. När historien avslöjades i media 1977 följde en lång rad kraftfulla dementier från den politiska ledningen, vilket skapade en stor mörkläggningsskandal.

Vem var Lennart Geijer?

Lennart Geijer var en svensk politiker för Socialdemokraterna som tjänstgjorde som Sveriges justitieminister från 1969 till 1976. Han var alltså justitieminister när den hemliga promemorian skrevs och när bordellhärvan utreddes. Han var den främst utpekade personen i affären, och det var hans namn som gav skandalen dess namn. Efter att artikeln publicerats 1977 dementerade han bestämt uppgifterna och fick skadestånd från tidningen Dagens Nyheter.

Vad stod det i den hemliga promemorian?

Promemorian, skickad från rikspolischef Carl Persson till statsminister Olof Palme 1976, listade sex personer som potentiella säkerhetsrisker. Förutom Lennart Geijer fanns centerpartiledaren Thorbjörn Fälldin, riksdagens vice talman Cecilia Nettelbrandt, riksbankschefen Krister Wickman, landshövdingen Ragnar Lassinantti och borgarrådet Hjalmar Mehr med. Dokumentet hävdade inte att det fanns trovärdiga bevis för att dessa personer faktiskt besökt bordellen, men polisen ansåg att misstankarna, som kom från bordellmamman Doris Hopp själv, var tillräckligt allvarliga för att de skulle betraktas som risker för rikets säkerhet så länge saken var outredd. Promemorian pekade på att några av de inblandade sexarbetarna hade kontakter med den polska ambassadens KGB-officerare, vilket förstärkte säkerhetsaspekten.

Hur avslöjades Geijeraffären?

Affären avslöjades av journalisten Peter Bratt i Dagens Nyheter den 18 november 1977. Bratt hade fått kännedom om promemorian genom en läcka från Leif G.W. Persson, som arbetade hos rikspolischefen. Bratt hade dock inte själv läst dokumentet, vilket den politiska ledningen utnyttjade i sina dementier. Det dröjde till 1991 innan promemorian slutligen offentliggjordes efter en rättsprocess inledd av Expressenjournalisten Jan Mosander, vilket bekräftade grunden i Bratts rapportering. Offentliggörandet i Expressen visade att polisens ställning till behovet av utredning var som Bratt beskrivit, även om inga bevis för faktiska bordellbesök framkom.

Vilka var konsekvenserna för de inblandade?

Konsekvenserna blev olika för de inblandade. Journalisten Peter Bratts källa, Leif G.W. Persson, avskedades från sin tjänst för att ha läckt en hemlig handling. Dagens Nyheter fick betala skadestånd till Lennart Geijer. Inga av de utpekade politikerna åtalades eller fick formella sanktioner för eventuella bordellbesök, eftersom detta aldrig utreddes på djupet. Den politiska skadan blev dock betydande genom de upprepade dementierna som senare visade sig vara vilseledande, vilket skakade förtroendet för den politiska ledningen. Leif G.W. Persson fick senare anställning som lärare på Stockholms universitet och blev professor på Rikspolisstyrelsen 1991.

Bekräftades det att politikerna besökte bordellen?

Nej, det har aldrig kunnat bekräftas att Lennart Geijer eller de andra utpekade politikerna faktiskt besökte bordellen eller köpte sexuella tjänster. Promemorian som blev offentlig 1991 bekräftade bara att polisen hade gjort en riskbedömning baserad på uppgifter från bordellmamman. Både Peter Bratt och rikspolischef Carl Persson ansåg inte att misstankarna var polisiärt sett rimliga eller att det fanns trovärdiga bevis. Senare anspråk från minderåriga som var inblandade har avfärdats som fantasier av bland andra Leif G.W. Persson, och de anklagade har förnekat allt. Justitiekanslern konstaterade också att skadeståndsanspråken från 2007 var preskriberade.

Källor: Wikipedia (sv). Senast uppdaterad 2026-10-04.