Getingar

Utseende och fysiologi

Getingar känns lätt igen på sin bakkropp, som oftast är randig i svart och gult. Dessa varningsfärger, som kallas aposematism, signalerar för rovdjur att getingen har ett försvar. Även andra färgkombinationer förekommer, till exempel hos bålgetingar där rödbruna eller bruna nyanser kan ingå. Getingarna har två par vingar som de håller hopvikta längs kroppen i viloläge. Deras fasettögon är njurformade. Liksom andra gaddsteklar, med undantag för honungsbin, har honorna en gadd som är kopplad till en giftkörtel. Denna gadd, som är en ombildad äggledare, lossnar inte vid stick och kan därför användas flera gånger. Detta skiljer dem från bin vars gadd sitter kvar i huden. Gadden används främst för försvar och för att bedöva byten som ska matas till larverna.

Levnadssätt och föda

Getingarnas föda varierar beroende på livsstadie och art. Vuxna getingar livnär sig främst på nektar och frukt för att få snabb energi, särskilt mot slutet av sommaren. De är dock också skickliga rovdjur och fångar ofta flygande insekter i luften. Larverna matas uteslutande med animaliskt protein. Arbetare samlar in och tuggar sönder insektslarver, kött, fisk, skaldjur och ägg för att mata avkomman. Rå fisk och fiskrens är en särskilt uppskattad föda för många arter. Detta rovdjursbeteende gör getingar till viktiga naturliga fiender till många skadeinsekter. I de sociala samhällena sker en utbyte mellan larver och vuxna där larverna producerar en näringsrik vätska som de vuxna konsumerar. Detta samspel är grundläggande för kolonins överlevnad och utveckling.

Sociala samhällen och bon

Många getingar lever i sociala samhällen som består av en drottning, hanar och arbetare som är parningsodugliga honor. Svärmningen, det vill säga parningen, sker under sommaren varefter hanarna dör. Den befruktade drottningen övervintrar och söker på våren upp en ny plats för att bygga bo. Hon lägger de första äggen och matar larverna tills de utvecklats till arbetare. Därefter övertar arbetarna allt arbete med att bygga ut boet, söka föda och skydda kolonin, medan drottningen enbart ägnar sig åt att lägga ägg. Boet byggs oftast av ett pappersliknande material som skapas när getingen tuggar träfibrer och blandar dem med saliv. Andra arter använder lera. Boet kan vara fritt upphängd under tak eller grenar, byggt i håligheter som väggar eller fågelholkar, eller vara underjordiskt. Ett stort bo kan innehålla flera tusen individer. Inuti boet finns våningar av sexkantiga celler med öppningen nedåt där ägg, larver och puppor förvaras. Fritt upphängda bon har alltid sin ingång på undersidan för bättre skydd.

Solitära getingar

Utöver de sociala arterna finns en stor grupp solitära, eller ensamlevande, getingar. Denna underfamilj, Eumeninae, omfattar över 3000 arter varav 36 finns i Sverige. Dessa getingar lever inte i samhällen utan varje hona bygger ett eget litet bo för sin avkomma. Honorna är ofta skickliga bo-byggare som använder lera, därav namnet lergetingar. De lägger ägg i små celler som de fyller med förlamade insektslarver som föda åt larverna när de kläcks. Krukmakargetingar är ett exempel på solitära getingar. Dessa arter räknades tidigare som en egen familj men ingår numera i getingfamiljen. En annan underfamilj av solitära getingar är Masarinae, som bygger lerbon men som inte finns representerad i Sverige. De solitära arternas bon är betydligt mindre och mer individuella än de sociala arternas stora kolonibon.

Arter i Norden

I Norden finns ett flertal getingarter som tillhör olika underfamiljer. Bland de sociala getingarna (Vespinae) finns välkända arter som vanlig geting, tyskgeting och rödbandad geting. Bålgeting, som är Europas största geting, hör också hit. Underfamiljen pappersgetingar (Polistinae) är representerad med arter som stenpappersgeting och huspappersgeting. Den största gruppen är dock de solitära getingarna (Eumeninae), som inkluderar många arter med speciella namn som lergetingar, murargetingar, vedgetingar och krukmakargetingar. Varje art har sina egna preferenser för boets placering och byggmaterial. Till de solitära arterna hör också alvargeting, sandgeting och hallongeting. Namnet jordgeting är inte en specifik art utan ett samlingsnamn för alla getingar som bygger sina bon under marken, vilket flera arter gör mer eller mindre regelbundet.

Fiender och betydelse

Getingar har flera naturliga fiender som utnyttjar deras bon som födokälla. Grävlingar, björnar och rävar gräver fram underjordiska bon för att äta larver och puppor. Fågeln bivråk är en skicklig specialist som med sina klor gräver fram bon och tar larverna med näbben. Dessa rovdjur hjälper till att reglera getingpopulationerna. För människan har getingar en dubbel roll. Å ena sidan är de viktiga som pollinatörer och som naturliga bekämpare av skadeinsekter. Å andra sidan kan deras sting vara smärtsamma och i sällsynta fall livshotande för personer med allergi. I Sverige dör ungefär en person per år av getingstick. Getingarna sticker oftast när de känner sig hotade eller inklämda. Deras betydelse som pollinatörer är betydande eftersom många arter besöker blommor för nektar.

Systematik och evolution

Getingfamiljen är mycket divers och delas in i flera underfamiljer med olika sociala beteenden. Polistinae (pappersgetingar) och Vespinae (sociala getingar) består uteslutande av eusociala arter som lever i samhällen. Eumeninae (solitära getingar), Masarinae och andra underfamiljer är huvudsakligen ensamlevande, även om vissa kan visa begränsat socialt beteende. Stenogastrinae är en underfamilj med både sociala och solitära arter som lever i Asien. Getingarna har en lång evolutionär historia, och fossila arter är kända sedan tidig krita, för över 100 miljoner år sedan. Deras sociala system och specialiserade bon är ett resultat av denna långa utveckling. Underfamiljen Euparagiinae består av endast ett släkte med utbredning i Nordamerika. Snyltgetingar, som jordsnyltgeting och taksnyltgeting, är sociala arter som inte bygger egna bon utan lever som parasiter i andra getingars samhällen.

Bobygge och material

Getingbon varierar stort i utseende och placering beroende på art. De sociala arterna bygger ofta stora bon med ett ytterhölje av pappersmaterial. Detta material skapas genom att getingen tuggar avgnagt trä och blandar det med saliv, vilket bildar en pappersmassa. Bålgetingarnas bon är särskilt stora och grovt byggda med många synliga ingångshål. Pappersgetingarna bygger däremot mindre bon som oftast bara består av en cellkaka utan ytterhölje. Många arter bygger under jord i övergivna gnagarbon eller andra håligheter. Bon som byggs i öppna landskap är ofta fritt upphängda under grenar eller tak. Inuti alla bon finns de karakteristiska sexkantiga cellerna ordnade i våningar, vilka är mycket effektiva för att rymma så många larver som möjligt på minsta möjliga yta.

Livscykel och utveckling

Livscykeln för sociala getingar är ettårig och följer säsongernas växlingar. På våren startar den övervintrade drottningen ett nytt samhälle genom att bygga de första cellerna och lägga ägg. När dessa första larver kläcks matar hon dem själv tills de förpuppas och blir de första arbetarna. Dessa arbetare övertar sedan allt arbete med att utvidga boet, söka föda och skydda kolonin. Under sommaren växer kolonin snabbt. Mot slutet av sommaren produceras nya drottningar och hanar istället för arbetare. Efter parningen dör hanarna och de nya drottningarna söker skydd för att övervintra. Den gamla drottningen och alla arbetare dör vid första frosten, vilket avslutar kolonins livscykel. Denna cykel upprepas varje år med nya drottningar som startar nya kolonier.

Vanliga frågor om Getingar

Hur många getingarter finns det i Sverige?

I Sverige finns totalt 50 arter av getingar. Dessa tillhör huvudsakligen tre underfamiljer: de sociala getingarna (Vespinae), pappersgetingarna (Polistinae) och de solitära getingarna (Eumeninae). Den största gruppen är de solitära getingarna med 36 arter, medan de sociala getingarna som vi oftast tänker på är färre till antalet. Bland de sociala arterna ingår vanlig geting, tyskgeting och bålgeting. Pappersgetingarna är representerade med arter som stenpappersgeting och huspappersgeting.

Vad äter getingar?

Getingars kost varierar. Vuxna getingar behöver främst sockerrik föda som energi och äter nektar och mogna frukter. Larverna däremot behöver protein, så arbetare fångar andra insekter som fjärilslarver och flugor för att mata dem. Getingarna tuggar sönder bytet till en gröt som de ger till larverna. Mot slutet av sommaren, när inga fler larver ska matas, söker de vuxna getingarna enbart sockerrik föda, vilket gör dem mer synliga kring frukt och drycker. Rå fisk och fiskrens är också en mycket uppskattad föda för många arter.

Var bygger getingar sina bon?

Getingbon kan byggas på många olika platser beroende på art. Vanliga platser är under jord i övergivna gnagarbon, fritt hängande under takutskott eller trädgrenar, och i håligheter som fågelholkar, ihåliga träd, väggar eller på vinden. Materialet är oftast ett pappersliknande ämne som skapas av tuggat trä och saliv. Vissa arter, som många solitära getingar, använder istället lera för att bygga små lerceller. En art som nästan uteslutande bygger under jord är rödbandad geting. Bålgetingarnas bon är särskilt stora och grovt byggda med många synliga ingångshål.

Är alla getingar sociala?

Nej, långt ifrån alla getingar är sociala. Familjen omfattar både sociala och ensamlevande (solitära) arter. De sociala getingarna, som bildar kolonier med drottning och arbetare, är de vi oftast märker av. Men det finns över 3000 arter av solitära getingar världen över. I Sverige finns 36 sådana arter. Dessa lever inte i samhällen utan varje hona bygger ett eget litet bo för sin avkomma. Exempel på solitära getingar är lergetingar och krukmakargetingar. Underfamiljen Masarinae är en annan grupp solitära getingar som bygger lerbon, men dessa finns inte i Sverige.

Vilka är getingarnas naturliga fiender?

Getingar har flera rovdjur som främst är ute efter larverna i boet. Grävlingen är en betydande fiende som gräver fram underjordiska bon och äter hela innehållet. Även brunbjörn och rödräv beter sig på liknande sätt. Bland fåglarna är bivråken en specialiserad fiende som med sina starka klor gräver fram bon för att komma åt larver och puppor, vilka den sedan tar med näbben. Dessa rovdjur hjälper till att hålla getingpopulationerna i schack. Under häckningstid kan bivråken ta med sig hela cellkakor med innehåll som föda till sina ungar.

Vad händer med ett getingsamhälle på vintern?

De sociala getingsamhällena i tempererade klimat som Sverige är ettåriga. På hösten produceras nya drottningar och hanar. Efter parningen dör hanarna och även den gamla drottningen och alla arbetare dör när vintern kommer. Endast de nybefruktade drottningarna överlever vintern genom att gömma sig i skyddade springor, under bark eller i jorden. På våren vaknar varje drottning och startar ett helt nytt samhälle på en ny plats genom att bygga ett bo och lägga de första äggen. Alla andra medlemmar av det gamla samhället dör, vilket gör att varje år börjar om från början med nya kolonier.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.