Grävlingar
Grävlingar är en grupp medelstora, kortbenta däggdjur som tillhör överfamiljen Musteloidea och som huvudsakligen förekommer i Eurasien och Nordamerika. De är kända för sin kompakta kroppsbyggnad, kraftiga ben anpassade för grävning och sitt ofta nattaktiva levnadssätt. Gruppen är inte en enhetlig taxonomisk enhet utan omfattar arter från både mårddjursfamiljen (Mustelidae) och skunkfamiljen (Mephitidae), vilket gör den polyfyletisk. I Sverige är den europeiska grävlingen den enda naturligt förekommande arten, och den lever i skogsmark över stora delar av landet där den gräver omfattande tunnelsystem.
Taxonomi och arter
Gravlingar är ett klart exempel på en polyfyletisk grupp, vilket innebär att de arter som kallas grävlingar inte alla härstammar från en gemensam förfader som enbart är grävlingar. De är istället förenade av liknande kroppsbyggnad och anpassningar för ett grävande liv, så kallade fossoriala anpassningar. De flesta grävlingsarterna tillhör mårddjursfamiljen (Mustelidae), men några, som de asiatiska stinkgrävlingarna i släktet Mydaus, ingår faktiskt i skunkfamiljen (Mephitidae). Genetiska bevis har visat att stinkgrävlingarna är medlemmar av skunkfamiljen, även om de tidigare klassificerades inom Melinae.
Inom Mustelidae delas de mustelida grävlingarna in i fyra underfamiljer. Underfamiljen Melinae, som ibland kallas de egentliga grävlingarna, omfattar enligt vissa källor sex arter fördelade på tre släkten. Släktet Meles innehåller den europeiska grävlingen (Meles meles) och flera asiatiska arter som den japanska grävlingen (Meles anakuma) och den asiatiska grävlingen (Meles leucurus). Släktet Arctonyx innehåller svingrävlingen (Arctonyx collaris) och dess nära släktingar som Arctonyx albogularis och Arctonyx hoevenii. Släktet Melogale kallas ofta för solgrävlingar eller illergrävlingar och innehåller de minsta arterna, som den kinesiska solgrävlingen (Melogale moschata) och den borneanska solgrävlingen (Melogale everetti).
Ytterligare underfamiljer inkluderar Mellivorinae med den ensamma arten honungsgrävling (Mellivora capensis) och Taxidiinae med den nordamerikanska grävlingen (Taxidea taxus). De femton arterna av mustelida grävlingar är alltså fördelade på dessa fyra underfamiljer. De basala musteliderna inkluderar grävlingarna, där den nordamerikanska grävlingen anses vara den mest basala, följd av honungsgrävlingen och sedan Melinae. Uppskattade tidpunkter för deras utvecklingsmässiga separation är ungefär 17,8, 15,5 respektive 14,8 miljoner år sedan.
Utseende och fysiologi
Gravlingar har en karakteristisk och kraftig kroppsbyggnad med ett brett, lågt stående och kompakt kroppshuvud. Deras ben är korta och muskulösa, perfekt anpassade för att gräva, och de har små fötter. Huvudet är förlängt och vesslelikt med små ögon och öron. Pälsen är hos de flesta arter gråaktig eller svart, och ansiktet har tydliga svartvita teckningar, ofta med vita markeringar på ett svart ansikte. Kroppslängden varierar mellan 32 och 90 centimeter inklusive svansen, och vikten sträcker sig från ett kilo för de minsta solgrävlingarna upp till 16 kilo, där vissa eurasiska grävlingar kan nå 18 kilo.
Svanslängden skiljer sig åt mellan arterna. Stinkgrävlingar har en mycket kort svans, medan illergrävlingar kan ha en svans på 46 till 51 centimeter lång, beroende på ålder. Grävlingar har en speciell anpassning i käken som ger dem extra starkt bettgrep. Deras käkledskondyler sitter i långa håligheter i skallen, vilket gör dem motståndskraftiga mot käkledsurlakning och ökar styrkan i deras bett. Denna anpassning begränsar käkens rörelse till att öppnas och stängas eller glida sidledes, men hindrar inte den vridande rörelse som de flesta andra däggdjur har.
Den europeiska grävlingen är en av de största arterna. Den nordamerikanska grävlingen, svingrävlingen och honungsgrävlingen är generellt något mindre och lättare. Stinkgrävlingar är ännu mindre, och illergrävlingarna är de allra minsta av alla. En typisk vikt för många grävlingar ligger runt 9 till 11 kilo. Deras kroppsfärg är ofta grå med en ljusare strimma från huvudet till svansen, och de har mörka ben med ljusare undersidor.
Utbredning och habitat
Arterna i underfamiljen Melinae lever enbart i Eurasien. Med undantag för den europeiska grävlingen, som finns i större delen av Europa inklusive Storbritannien och Irland, och så långt norrut som södra Skandinavien, förekommer de andra arterna främst i östra och sydöstra Asien. Den europeiska grävlingen är den enda arten som naturligt förekommer i Sverige. Andra grävlingsgrupper har vidare och mer varierad utbredning över flera kontinenter. Den nordamerikanska grävlingen finns i mycket av Nordamerika. Honungsgrävlingen lever i de flesta delar av Afrika söder om Sahara, i Arabiska öknen, södra Levanten, Turkmenistan, Pakistan och Indien.
Illergrävlingar finns i östra Asien. Den javanesiska illergrävlingen (Melogale orientalis) lever i Indonesien, och den borneanska illergrävlingen (Melogale everetti) finns i Malaysia. Grävlingar finns så långt österut som Japan, Korea och Kina. Grävlingars habitat består huvudsakligen av skogsområden eller andra platser med träd, där de kan gräva sina omfattande bon. De är i första hand marklevande djur som sällan klättrar, även om det finns undantag. Honungsgrävlingen är känd för sin klättringsförmåga, och i mars 2024 släppte forskare bilder på en vild asiatisk grävling som klättrade i ett träd till en höjd av 2,5 meter i Sydkorea.
Levnadssätt och beteende
Gravlingar är i huvudsak nattaktiva djur som tillbringar dagarna i skydd under jord. De bor i omfattande system av tunnlar och kamrar som de själva gräver, och som kallas setts. Dessa bon kan vara mycket stora och komplexa. Beteendet skiljer sig mellan arter och familjer. Vissa arter är solitära och flyttar mellan olika bon, medan andra, som den europeiska grävlingen, är kända för att bilda sociala grupper som kallas klaner eller cetes. Storleken på dessa grupper kan variera från två till femton individer.
Gravlingar är huvudsakligen markbundna och rör sig vanligtvis på marken. De kan dock springa eller galoppera i korta sprinter med hastigheter på 25 till 30 kilometer i timmen. Deras sociala och ekologiska interaktioner varierar. I Nordamerika har man observerat att nordamerikanska grävlingar och prärievargar ibland jagar tillsammans på ett kooperativt sätt. Prärievargar kan ibland äta grävlingar och vice versa, men majoriteten av deras interaktioner verkar vara neutrala eller ömsesidigt fördelaktiga.
En manlig europeisk grävling kallas galt, en hona kallas sugga och en ung kallas unge. I Nordamerika kallas de unga vanligtvis för kullar, medan termerna hane och hona används för vuxna. Ett kollektivt namn som föreslagits för en grupp grävlingar är ett cete, men grävlingskolonier kallas oftare för klaner. Deras hem, alltså bonet, kallas för ett sett.
Föda och födosök
Gravlingar är allätare, vilket innebär att deras kost är mycket varierad och inkluderar både animaliskt och vegetabiliskt material. Födan för den eurasiska grävlingen består till stor del av daggmaskar, särskilt arten vanlig daggmask (Lumbricus terrestris). De äter också en mängd olika insekter och deras larver, små däggdjur, groddjur, kräldjur, ägg och ungar från markhäckande fåglar samt rötter och frukt. De är tillfälliga predatorer på tamhöns och har förmågan att bryta sig in i inhägnader som en räv inte kan.
I södra Spanien utgör kaniner en betydande del av grävlingens diet. Den nordamerikanska grävlingen är en fossorial köttätare, vilket betyder att den fångar en stor andel av sin föda under jord genom att gräva. De kan gräva efter marklevande gnagare mycket snabbt. Honungsgrävlingen i Afrika har en ännu bredare och mer specialiserad diet som inkluderar honung, piggsvin och till och med giftormar som pufformar. Denna art är även skicklig på att klättra för att nå föda, till exempel för att komma åt bikupor.
Fortplantning och livslängd
Gravlingarnas fortplantning varierar mellan arter, men för många arter är dräktighetstiden mellan sex och åtta veckor. Hos vissa arter, som den europeiska grävlingen, förekommer fördröjd nedbäddning, där det befruktade ägget vilar en tid i livmodern innan det börjar utvecklas. Detta leder till att det kan ligga flera månader mellan parningsakten och den faktiska födseln. Per kull föds vanligtvis två till fyra ungar, som kallas ungar eller, i Nordamerika, ofta för kullar. Grävlingar har en relativt lång livslängd för djur av sin storlek. I fångenskap och under gynnsamma förhållanden i det vilda kan de leva upp till femton år. Denna långa livslängd, kombinerad med deras komplexa sociala struktur hos vissa arter och deras specialiserade grävande beteende, gör dem till intressanta och anpassningsbara medlemmar av ekosystemen de ingår i. Deras förmåga att bygga omfattande bon ger dem skydd inte bara för sig själva utan potentiellt även för andra arter.
Etymologi och namn
Ordet 'grävling' på engelska, 'badger', tillämpades ursprungligen på den europeiska grävlingen. Det kommer från det tidigare 'bageard' från 1500-talet, och antas syfta på det vita märket som bärs som ett emblem eller ett märke (badge) på dess panna. Ett nu arkaiskt synonymt ord var 'bauson', en variant av 'bausond' som betyder randig eller skäck, och som kommer från det fornfranska 'bausant' eller 'baucent'. Det mindre vanliga namnet 'brock' är ett lånord från keltiskan, jämför med gäliska 'broc' och walesiska 'broch', från urkeltiska *brokkos, vilket betyder 'grå'.
Den urgermanska termen var *þahsuz, som gav upphov till tyska 'Dachs', nederländska 'das' och det tidigmoderna engelska 'dasse'. Denna term antas komma från den urindoeuropeiska roten *tek'- som betyder 'att konstruera', så djuret skulle ha fått sitt namn efter sin grävning av bon. Den germanska termen blev 'taxus' eller 'taxō' i latinska glossor, och ersatte 'mēlēs'. Från dessa ord utvecklades de vanliga romanska termerna, som italienska 'tasso', franska 'taisson' (där 'blaireau' nu är vanligare), katalanska 'toixó', spanska 'tejón' och portugisiska 'texugo'.
Vanliga frågor om Grävlingar
Hur ser en grävling ut?
En grävling har en kompakt och bred kropp med korta, kraftiga ben anpassade för grävning. Huvudet är litet, förlängt och vesslelikt med små ögon och öron. Pälsen är vanligtvis gråaktig eller svart, och det mest karakteristiska draget är de tydliga svartvita teckningarna i ansiktet, ofta med ett vitt märke på pannan. Kroppslängden varierar mellan 32 och 90 centimeter inklusive svans, och vikten kan vara allt från ett kilo för de minsta illergrävlingarna upp till 16 kilo eller mer för större arter som den europeiska grävlingen. Svansen kan vara mycket kort som hos stinkgrävlingar eller upp till 51 centimeter lång som hos vuxna illergrävlingar.
Var finns grävlingar i Sverige?
I Sverige förekommer endast en art av grävling, den europeiska grävlingen (Meles meles). Den finns i större delen av landet, framför allt i skogsrika områden. Den europeiska grävlingens utbredning sträcker sig genom Europa och så långt norrut som till södra Skandinavien, inklusive Storbritannien och Irland. Den lever i habitat som huvudsakligen består av skogar eller andra områden med träd, där den gräver sina underjordiska bon som kallas setts. Dessa bon kan vara mycket omfattande och används som skydd under dagen då grävlingen är inaktiv.
Vad äter en grävling?
Gravlingar är allätare med en mycket varierad diet. Den europeiska grävlingens föda består till stor del av daggmaskar, särskilt arten vanlig daggmask (Lumbricus terrestris). De äter också en mängd olika insekter och deras larver, små däggdjur som möss, groddjur, kräldjur, ägg och ungar från markhäckande fåglar. Växtdelen av kosten inkluderar olika rötter och frukt. I vissa regioner, som södra Spanien, kan kaniner utgöra en betydande del av födan. Nordamerikanska grävlingar specialiserar sig mer på att gräva upp marklevande gnagare under jord, medan honungsgrävlingen i Afrika äter honung, piggsvin och giftormar.
Hur stor blir en grävling?
Storleken på en grävling beror helt på arten. Den minsta gruppen, illergrävlingarna eller solgrävlingarna, kan vara bara 32 centimeter långa och väga cirka ett kilo. De större arterna, som den europeiska grävlingen, den nordamerikanska grävlingen, svingrävlingen och honungsgrävlingen, blir vanligtvis mellan 60 och 90 centimeter långa. De väger generellt mellan 9 och 11 kilo, men särskilt stora individer av den europeiska grävlingen kan nå en vikt på runt 18 kilo. Den europeiska grävlingen är en av de största arterna, medan stinkgrävlingar är mindre och illergrävlingar är de allra minsta.
Hur länge lever en grävling?
Gravlingar har en relativt lång livslängd för djur av sin storlek. Under gynnsamma förhållanden kan de leva upp till femton år. Denna livslängd gäller i fångskap och även för vilda individer som undgår predation, sjukdomar och andra faror. Deras långa livslängd är en anpassning till ett liv som innebär stora investeringar i att bygga och underhålla omfattande bosystem. För de sociala arterna, som den europeiska grävlingen, innebär det också att de kan bilda långvariga klaner eller cetes som består av flera individer.
Är grävlingar nattaktiva?
Ja, grävlingar är i allmänhet nattaktiva djur. De tillbringar dagarna i vila i sina skyddande underjordiska bon, som kallas setts. Under skymningen och natten går de ut för att söka föda. Deras nattaktiva beteende hjälper dem att undvika större dagaktiva predatorer och minskar risken för att stöta på mänsklig aktivitet. De vistas huvudsakligen på marken när de är ute och födosöker, även om vissa arter som honungsgrävlingen kan klättra väl. De kan springa snabbt, upp till 25–30 km/h, i korta sprinter när de är ute och rör sig.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.
