Månförmörkelse

Hur en månförmörkelse uppstår

En månförmörkelse är en direkt följd av de himlakropparnas rörelser. För att en månförmörkelse ska inträffa måste solen, jorden och månen befinna sig i en nästan perfekt rak linje, med jorden placerad i mitten. Denna specifika inriktning kan bara ske under fullmåne, när månen befinner sig på motsatt sida av jorden sett från solen. När detta sker passerar månen genom jordens skugga, som kastas ut i rymden. Jordens skugga består av två koncentriska områden: en mörk innerregion som kallas kärnskugga eller umbra, och en yttre, ljusare region som kallas halvskugga eller penumbra. Typen av månförmörkelse beror på vilken del av denna skugga månen passerar genom.

Det är viktigt att skilja på månförmörkelser och solförmörkelser, som båda kallas eklipser. I en solförmörkelse är det månen som passerar mellan jorden och solen och kastar en liten skugga på jordens yta. I en månförmörkelse är det istället jorden som står mellan solen och månen, och det är jordens mycket större skugga som träffar månen. Denna grundläggande skillnad gör att månförmörkelser är synliga från hela den del av jorden som befinner sig på nattsidan, medan solförmörkelser bara är synliga från ett mycket begränsat område.

De tre typerna av månförmörkelse

Månförmörkelser indelas i tre huvudtyper baserat på hur djupt månen tränger in i jordens skugga. Den vanligaste typen är den penumbrala månförmörkelsen, även kallad halvskuggeförmörkelse. Här passerar månen enbart genom jordens yttre, ljusa halvskugga. Förmörkelsen är mycket subtil, och för det blotta ögat kan det vara svårt att märka någon märkbar mörkning av månskivan, särskilt om bara en mindre del av månen befinner sig i halvskuggan. Ungefär en tredjedel av alla månförmörkelser är av denna typ. Ett sällsynt specialfall är den totala halvskuggeförmörkelsen, där hela månen befinner sig inom halvskuggan men aldrig når den mörka kärnskuggan.

En partiell månförmörkelse inträffar när en del av månen tränger in i jordens mörka kärnskugga, medan resten fortfarande befinner sig i halvskuggan eller i direkt solljus. Under en sådan händelse ser man en tydlig, mörk skugga som successivt kryper över månens ljusa yta. Skådespelet blir mycket mer dramatiskt och lätt att iaktta jämfört med en penumbral förmörkelse. Den tredje och mest spektakulära typen är den totala månförmörkelsen. Under denna fas befinner sig hela månen inom jordens kärnskugga. Trots att direkt solljus är helt blockerats blir månen inte svart, utan antar istället ett karakteristiskt rödaktigt eller kopparfärgat sken, vilket har gett fenomenet namnet blodmåne.

Varför blir månen röd?

Den röda färgen under en total månförmörkelse är en direkt följd av jordens atmosfär. När månen är helt inne i jordens kärnskugga skulle den, om jorden saknade atmosfär, vara fullständigt mörk. Men jordens atmosfär bryter och sprider solljuset. Ljuset från solen som skimrar förbi jordens rand måste passera genom en tjock skiva av atmosfären innan det når månen. Denna långa färd genom atmosfären har en selektiv effekt på ljusets olika våglängder.

Kortvågigt ljus, som det blåa och violetta, sprids bort genom ett fenomen som kallas Rayleigh-spridning. Detta är samma effekt som gör den klara dagshimlen blå och som ger solen en röd färg vid soluppgång och solnedgång. Ljuset med längre våglängder, det röda och orangea, klarar sig bättre genom atmosfären. Detta röda ljus böjs in i skuggområdet och belyser slutligen månens yta med ett mjukt, rödaktigt sken. Färgtonen kan variera kraftigt från en förmörkelse till en annan, beroende på tillståndet i jordens atmosfär vid tillfället.

Faktorer som påverkar färg och ljusstyrka

Intensiteten och nyansen av den röda färgen under en total månförmörkelse är inte konstant. Den påverkas främst av mängden damm, aska och andra partiklar som finns i jordens atmosfär. Efter stora vulkanutbrott, som sprider enorma mängder fina partiklar högt upp i atmosfären, kan månförmörkelser bli exceptionellt mörka. Det röda ljuset kan då nästan helt blockeras, vilket får den förmörkade månen att framstå som en svagt synlig, mörkgrå skiva mot stjärnhimlen.

För att systematiskt klassificera utseendet av totala månförmörkelser använder astronomer ofta Danjon-skalan. Denna skala, upprättad av den franske astronomen André-Louis Danjon, rangordnar förmörkelser från L=0 till L=4. En värdering på L=0 betyder en extremt mörk förmörkelse där månen är nästan osynlig. L=1 representerar en mörk, grå eller brunaktig måne. L=2 är en djupröd eller rostfärgad förmörkelse med en ljusare kant på skuggan. L=3 är en tegelröd måne med en ljus eller gul kant på kärnskuggan, och L=4 betecknar en ljust kopparröd eller orange måne där kärnskuggan kan verka blåaktig med en mycket ljus kant.

Frekvens och varaktighet

Månförmörkelser är inte särskilt sällsynta händelser. Under ett sekel inträffar det ungefär 240 månförmörkelser, vilket är ungefär lika många som antalet solförmörkelser. Varje år kan det ske mellan två och fem månförmörkelser av något slag. Den vanligaste typen är den penumbrala förmörkelsen, följt av den partiella förmörkelsen. Totala månförmörkelser utgör cirka 29 procent av alla förmörkelser.

Varaktigheten för en månförmörkelse kan vara betydande. Hela förloppet, från det att månen första gången rör vid jordens halvskugga till det att den lämnar den sista skuggan, kan ta nästan fyra timmar. Själva den totala fasen, när månen är helt inom kärnskuggan, kan vara i upp till en och en halv timme. Den exakta längden på totaliteten påverkas av månens position i sin bana. När månen befinner sig nära apogeum, det vill säga sitt längsta avstånd från jorden, rör den sig långsammare i sin bana. Om en total förmörkelse inträffar vid denna tidpunkt kan totalitetsfasen bli extra långvarig.

Selenelion – en horisontell eklips

Ett särskilt fascinerande fenomen som kan inträffa i samband med en total månförmörkelse kallas selenelion eller selenehelion, även kallat horisontell eklips. Detta är ingen separat astronomisk händelse, utan ett optiskt skådespel för en observatör på jorden. En selenelion uppstår när både solen och den totalt förmörkade månen syns samtidigt ovanför horisonten. Detta är endast möjligt precis före solnedgång eller precis efter soluppgång.

I det ögonblicket kan en observatör se solen sjunka i väster medan den röda fullmånen samtidigt stiger i öster, eller tvärtom. Trots att månen tekniskt sett befinner sig fullständigt i jordens skugga, gör atmosfärisk refraktion att båda kropparna ser ut att vara högre upp på himlen än deras geometriska positioner. Ljuset från båda böjds, vilket gör det möjligt att se dem över horisonten samtidigt. Detta fenomen kan upplevas från platser med fri sikt, som till exempel höga bergsryggar.

Att observera en månförmörkelse

Att titta på en månförmörkelse är enkelt och helt säkert. Till skillnad från en solförmörkelse, där man måste använda speciellt skyddade glasögon för att inte skada ögonen, kräver en månförmörkelse inga sådana försiktighetsåtgärder. Man kan betrakta den med blotta ögat, med en vanlig kikare eller med ett teleskop för en närmare bild. Eftersom händelsen är synlig från hela jordens nattsida behöver man inte resa till ett specifikt ställe för att se den, förutsatt att vädret är klart och månen är ovanför horisonten.

Under en penumbral förmörkelse kan det vara svårt att direkt märka någon förändring, särskilt i början. När månen börjar tränga in i den mörka kärnskuggan under en partiell eller total förmörkelse blir skådespelet dock mycket tydligare. En intressant tankeexperiment är att föreställa sig perspektivet från månen under en månförmörkelse. Därifrån skulle man istället se en solförmörkelse, där jorden passerar framför solen och skapar en stor, mörk skiva omgiven av en ring av rött ljus från jordens atmosfär.

Vanliga frågor om Månförmörkelse

Vad är en månförmörkelse?

En månförmörkelse är ett astronomiskt fenomen som inträffar när månen rör sig in i jordens skugga. Detta sker när solen, jorden och månen ligger i en nästan perfekt rak linje, med jorden placerad i mitten. Händelsen kan bara ske under fullmåne. Beroende på hur mycket av månen som täcks av skuggan talar man om penumbrala (halvskugge), partiella eller totala månförmörkelser. Under en total förmörkelse får månen ett karakteristiskt rödaktigt sken.

Varför blir månen röd under en total månförmörkelse?

Den röda färgen, som gett upphov till namnet blodmåne, beror på jordens atmosfär. När månen är i jordens mörka kärnskugga passerar solljus som skimrar förbi jordens rand genom vår atmosfär innan det når månen. Atmosfären sprider bort det kortvågiga blåa ljuset genom Rayleigh-spridning, medan det långvågiga röda ljuset böjs in i skuggområdet och belyser månens yta. Detta är samma effekt som gör solen röd vid solnedgång.

Hur ofta inträffar månförmörkelser?

Månförmörkelser är inte särskilt ovanliga. Det inträffar ungefär 240 månförmörkelser per sekel, vilket är ungefär lika många som solförmörkelser. Varje år kan det ske mellan två och fem månförmörkelser av någon typ. Den vanligaste formen är den subtila penumbrala förmörkelsen. Partiella förmörkelser är något färre, medan totala månförmörkelser utgör cirka 29 procent av alla förmörkelser.

Är det farligt att titta på en månförmörkelse och hur gör man?

Nej, det är helt säkert att betrakta en månförmörkelse med blotta ögat, utan något form av ögonskydd. Till skillnad från en solförmörkelse, där man observerar solens intensiva ljus, betraktar man under en månförmörkelse månens reflekterade ljus som är avsvagat. Fenomenet kan därför iakttas direkt, med kikare eller teleskop, utan risk för skador. Eftersom händelsen är synlig från hela jordens nattsida behöver man inte resa till ett specifikt ställe för att se den, förutsatt att vädret är klart.

Vad är en selenelion och när kan man se den?

En selenelion, även kallad horisontell eklips, är ett optiskt fenomen där både solen och en totalt förmörkad måne kan ses samtidigt ovanför horisonten. Detta kan bara inträffa precis vid soluppgång eller solnedgång, när solen stiger i öster medan den röda månen sjunker i väster, eller tvärtom. Atmosfärisk refraktion böjer ljuset från båda kropparna, vilket gör dem synliga trots att de geometriskt sett borde vara under horisonten. Detta fenomen kan upplevas från platser med fri sikt, som höga bergsryggar.

Vad är Danjon-skalan?

Danjon-skalan är ett system för att klassificera utseendet och ljusstyrkan hos totala månförmörkelser. Skalan, som skapades av den franske astronomen André-Louis Danjon, går från L=0 till L=4. L=0 betecknar en extremt mörk förmörkelse där månen är nästan osynlig. L=4 representerar en ljust kopparröd eller orange måne med en mycket ljus kant på skuggan. Skalan hjälper astronomer att dokumentera hur atmosfäriska förhållanden, som till exempel vulkaniskt stoft, påverkar förmörkelsens utseende.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.