Chris Rea

Bakgrund och tidiga influenser

Christopher Anton Rea föddes den 4 mars 1951 i Middlesbrough i North Riding of Yorkshire. Han var en av sju barn i en romersk-katolsk familj. Hans far, Camillo Rea, var av italiensk härkomst medan hans mor, Winifred K. Slee, kom från Irland. Familjen var välkänd lokalt på grund av sin glassfabrik och kedja av kaféer. Som tolvåring arbetade Rea med att duka av bord på kaféet och tillverka glass i fabriken. Han hade ambitioner att utveckla familjeföretaget men fick inget stöd för sina idéer från fadern.

Rea köpte sin första gitarr, en Höfner V3 från 1961 tillsammans med en 25-wattars Laney-förstärkare, i tidiga tjugoårsåldern. Han var självlärd och spelade högerhänt trots att han var vänsterhänt. Hans spelstil inspirerades i grunden av slidegitarrspelare inom bluesgenren. Han hade hört Charlie Patton på radion och trodde först att ljudet kom från en violin. Andra tidiga influenser var Blind Willie Johnson och Sister Rosetta Tharpe, samt moderna artister som Ry Cooder och Joe Walsh. För att utveckla sitt eget sound lyssnade han också på Delta blues-musiker som Sonny Boy Williamson II och Muddy Waters, gospelblues, opera och lättare orkestermusik.

Rea kommenterade senare att rockmusik för många med arbetarklassbakgrund inte var ett val, utan den enda kreativa vägen som fanns tillgänglig. Hans egentliga ungdomsdröm var att skriva film och filmmusik, men Middlesbrough på 1960-talet var inte rätt plats för det. Han ansåg att han, jämfört med artister som Mark Knopfler och Eric Clapton, hade missat båten genom att börja spela gitarr relativt sent. Efter att ha lämnat skolan arbetade han med tillfälliga arbetsuppgifter, inklusive i faderns glassverksamhet, där han enligt egen utsago skulle ha utvecklat kaféet till en global koncern men istället tillbringade all sin tid i lagerrummet och spelade slidegitarr.

Musikens början och genombrott

Chris Rea inledde sin musikbana 1973 när han gick med i det lokala Middlesbrough-bandet Magdalene, som tidigare hade inkluderat David Coverdale. Han började skriva låtar för bandet och tog över sången när bandets ordinarie sångare inte dök upp för ett spelningstillfälle. Han bildade sedan bandet The Beautiful Losers, som 1973 fick Melody Makers pris för bästa nykomlingar. Efter att ha skrivit kontrakt med det oberoende skivbolaget Magnet Records släppte han sin första singel, So Much Love, 1974. Bandet splittrades 1977. Samma år medverkade han på Catherine Howes EP The Truth of the Matter. Hans första albuminspelningar brändes och började om enligt skivbolagets medgrundare Michael Levy, eftersom de inte fångade hela hans talang.

Hans officiella debutstudioalbum, Whatever Happened to Benny Santini?, producerat av Gus Dudgeon, släpptes i juni 1978. Albumtiteln var ett förslag på ett scenamn som Rea hade lämnat när skivbolaget insisterade på att hans riktiga namn inte lät tillräckligt som en crooner. Albumet nådde plats 49 på Billboard Hot 200 och låg på listan i 12 veckor. Genombrottet kom med ledsingeln Fool (If You Think It's Over), som blev Reas största hit i USA. Låten nådde förstaplatsen på Adult Contemporary Singles-listan och tolfteplats på Billboard Hot 100. Denna framgång gjorde Rea till Magnet Records största artist och ledde till en nominering som Best New Artist vid den 21:a årliga Grammygalan 1978.

Michael Levy mindes Rea som mer av en tankfull, introvert poet än en naturlig popartist, vilket i Levys åsikt hindrade honom från att bli en större stjärna. Få av Reas tidiga singlar tog sig in på listorna i Storbritannien. Fool (If You Think It's Over) hade en blygsam framgång vid sin andra utgivning i slutet av 1978, driven av dess amerikanska succé. Den statssidiga framgången ledde också till att Rea kategoriserades som en pianospelande singer-songwriter, liknande Elton John och Billy Joel, snarare än som gitarristen han var.

Europisk superstjärna och kommersiell topp

Under 1980-talet etablerade sig Chris Rea som en stor stjärna i Europa. Efter albumen Water Sign och Wired to the Moon, som hade måttlig framgång, kom det kommersiella genombrottet med Shamrock Diaries 1985. Detta följdes av platinaförsäljare som On the Beach 1986 och Dancing with Strangers 1987. Hans kompilation New Light Through Old Windows från 1988 sålde också i miljonupplagor. Han hade blivit en stor europeisk stjärna när han äntligen fick en brittisk topp-tio-hit med singeln The Road to Hell (Part 2).

Hans kommersiella höjdpunkt nåddes med albumet The Road to Hell 1989, som toppade den brittiska albumlistan. Efterföljaren Auberge från 1991 nådde också förstaplatsen. Båda albumen sålde i miljonupplagor. Den kommersiella toppen fortsatte med God's Great Banana Skin 1992 och Espresso Logic 1993. Ytterligare framgångsrika samlingsskivor var The Best of Chris Rea 1994 och The Very Best of Chris Rea 2001, där den senare hade sålts i tre miljoner exemplar fram till 2014.

Rea spelade in ett duett med Elton John, If You Were Me. Han nominerades till Brit Award för British Male Solo Artist tre år i rad, 1988, 1989 och 1990. Trots sin europeiska framgång valde Rea att aldrig turnera i USA, och föredrog familjelivet framför ytterligare berömmelse. I USA är han främst känd för Fool (If You Think It's Over) från 1978 och Working On It, som toppade Mainstream Rock-listan ett decennium senare.

Karriärens bredd och ett omfattande verk

Chris Rea var en oerhört produktiv artist som släppte över 20 studioalbum under sin karriär. Hans diskografi inkluderar debutalbumet Whatever Happened to Benny Santini? (1978), Deltics (1979), Tennis (1980), Chris Rea (1981), Water Sign (1982), Wired to the Moon (1984), Shamrock Diaries (1985), On the Beach (1986), Dancing with Strangers (1987), New Light Through Old Windows (1988), The Road to Hell (1989), Auberge (1991), God's Great Banana Skin (1992), Espresso Logic (1993), La Passione (1996), The Blue Cafe (1998), The Road To Hell: Part 2 (1999), King of the Beach (2000), Stony Road (2002), Blue Street (Five Guitars) (2003), Hofner Blue Notes (2003), The Blue Jukebox (2004), Blue Guitars (2005), The Return of the Fabulous Hofner Blue Notes (2008), Santo Spirito Blues (2011), Road Songs For Lovers (2017) och One Fine Day (2019). Hans många hitlåtar omfattade I Can Hear Your Heartbeat, Stainsby Girls, Josephine, On the Beach, Let's Dance, Driving Home for Christmas, Working on It, Tell Me There's a Heaven, Auberge, Looking for the Summer, Nothing to Fear och Julia. Hans musik präglades av hans distinkta, grötiga röst och hans karakteristiska slidegitarrspel, med en stil som blandade mjuk rock med blues. Totalt har hans skivor sålts i över 30 miljoner exemplar världen över.

Hälsoproblem och en ny musikaliskt riktning mot blues

Under sin långa karriär påverkades Chris Reas arbete vid flera tillfällen av hans kamp med allvarliga hälsoproblem. I början av 2000-talet ledde dessa utmaningar till en markant förändring i hans musikstil, från adult-oriented rock till en mer renodlad och äkta blues. Efter att ha överlevt en allvarlig sjukdom koncentrerade han sig på bluesens utveckling genom åren. Han började släppa studioalbum på sitt eget oberoende skivbolag Jazzee Blue. Albumet Dancing Down the Stony Road från 2002 markerade denna nya inriktning. Hans kanske mest ambitiösa och omfattande projekt under denna period var boxen Blue Guitars från 2005, som innehöll 11 skivor, en DVD och hans egna målningar. Detta projekt följdes av album som The Blue Jukebox och The Return of the Fabulous Hofner Blue Notes. Denna sena fas i karriären präglades av ett djupare och mer personligt engagemang för bluesens rötter och historia.

Arv och senare år

Chris Rea fortsatte att vara kreativt aktiv och släppa musik långt in på 2000-talet. Efter sin bluesinriktade period gav han ut album som Santo Spirito Blues 2011, Road Songs For Lovers 2017 och One Fine Day 2019. Hans sista album kom alltså ut 2019. Hans samlade verk omfattar ett brett spektrum från kommersiell poprock till djupt personliga bluesprojekt. Han lämnade efter sig ett bestående arv som en av Storbritanniens mest distinkta röster och gitarrister. Hans musik, kännetecknad av melankoli, melodi och en egen slidegitarrton, har sålt i tiotals miljoner exemplar och nått ut till en bred publik i Europa och världen över. Chris Rea avled den 22 december 2025 i Berkshire.

Vanliga frågor om Chris Rea

Vilket var Chris Reas största hit i USA?

Chris Reas största hit i USA var singeln "Fool (If You Think It's Over)" från 1978. Låten nådde plats 12 på Billboard Hot 100-listan. Den låg också etta på Adult Contemporary-listan i tre veckor. Denna framgång gav honom en Grammy-nominering som Best New Artist samma år.

Vilka album av Chris Rea toppade den brittiska albumlistan?

Två av Chris Reas album toppade den brittiska albumlistan. Det första var "The Road to Hell" från 1989. Dess uppföljare, "Auberge" från 1991, blev också etta. Båda albumen sålde i över en miljon exemplar i Storbritannien.

Vad hände med Chris Reas musikstil på 2000-talet?

På 2000-talet förändrades Chris Reas musikstil mot en tydligare bluesinriktning. Denna förändring påverkades av hans kamp med allvarliga hälsoproblem. Han började släppa album på sitt eget oberoende skivbolag Jazzee Blue, som "Dancing Down the Stony Road" från 2002. Han ägnade sig också åt att utforska bluesens utveckling genom åren.

Vilket instrument var Chris Rea särskilt känd för?

Chris Rea var särskilt känd för sitt spel på slidegitarr, även kallat bottleneckgitarr. Han var en självlärd gitarrist som spelade högerhänt trots att han var vänsterhänt. Hans inspirationskällor inkluderade blueslegender som Charlie Patton och Blind Willie Johnson. Hans känsliga och melodiösa gitarrspel blev ett signum för hans sound.

Vilket album markerade Chris Reas kommersiella genombrott?

Chris Reas kommersiella genombrott kom med albumet "Shamrock Diaries" från 1985. Detta album följdes av platinaförsäljare som "On the Beach" (1986) och "Dancing with Strangers" (1987). Hans framgång i Storbritannien blev fullständig när han äntrade topp-10 på singellistan med "The Road to Hell (Part 2)". Han var redan en stor stjärna i Europa vid denna tid.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.