Da Costa-fallet

Catrine da Costas försvinnande och fyndet av kroppen

Catrine da Costa var en 27-årig kvinna med en bakgrund som beskrivits som blandad, med finsk farmor och en morfar från Guadeloupe. Hon var drogmissbrukare och prostituerad i Stockholms innerstad och saknade fast bostad vid tiden för hennes försvinnande. Hennes två barn hade omhändertagits av socialmyndigheterna. Den sista kända observationen av henne i livet gjordes på pingstdagens förmiddag, söndagen den 10 juni 1984, i Kungsträdgården. Den 18 juli 1984 hittades ett par plastsäckar med delar av en styckad kropp vid Talludden under Essingeleden i Solna. Ytterligare kroppsdelar hittades den 7 augusti samma år ungefär en kilometer därifrån, vid Eugeniavägen nära Karolinska institutet. Kroppen identifierades med hjälp av fingeravtryck som Catrine da Costa. Huvudet, de inre organen, genitalierna och det ena bröstet återfanns aldrig. I ett obduktionsutlåtande skrev dåvarande docenten Jovan Rajs att styckningen utförts av en person med allmänna medicinska kunskaper och specifik kunskap i anatomi och obduktionsteknik. Han bedömde att styckningen föregåtts av ett mord och att gärningsmannen sannolikt hade sadistiska och nekrofila böjelser. Eftersom vitala organ saknades kunde dödsorsaken dock aldrig fastställas, vilket innebar att man inte kunde utesluta att hon dött en naturlig död och därefter styckats.

Polisutredning och misstänkta läkare

Kort efter fynden kom en rättsläkare vid rättsläkarstationen i Solna under polisens misstanke. Han anhölls den 3 december 1984 men släpptes fem dagar senare på grund av brist på bevis. Rättsläkaren påstods ha varit kund hos prostituerade på Malmskillnadsgatan, och hans arbetsplats låg mellan de två platserna där kroppsdelarna hittats. Ytterligare en person kom in i bilden när en allmänläkares fru kontaktade polisen med anledning av andra omständigheter. De två läkarna var ytligt bekanta med varandra, vilket fick polisen att koppla ihop fallen. Rättsläkaren och allmänläkaren häktades hösten 1987 och åtalades i januari 1988 för att tillsammans ha mördat och styckat Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna. I massmedia kom de att kallas 'obducenten' och 'allmänläkaren'. Utredningen pekade också mot andra möjliga gärningsmän. En slaktare och före detta polis från Polen, Stanislaw Gonerka, förhördes två gånger. Han hade tidigare dödat och styckat sin flickvän, och liksom i da Costa-fallet återfanns aldrig offrets huvud. Han dog 1987. En annan person, Karl Vinoff Reinhold Olausson, som bodde på samma gata där kroppsdelar hittades och var känd för att ta med prostituerade hem, förhördes också. Han har senare i en bok från 2015 identifierats som gärningsmannen.

Rättegångarna i brottsmålet och frikännandet

Den första rättegången vid Stockholms tingsrätt inleddes i januari 1988. Den 8 mars 1988 ansåg en oenig tingsrätt att det fanns övertygande bevis för mord och beslutade att läkarna skulle genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Rättegången fick dock tas om efter ett rättegångsfel. Nämndemännen hade låtit sig intervjuas av en journalist om vad som sagts under domstolens konfidentiella överläggningar, och uppgifterna publicerades i Aftonbladet. Svea hovrätt fann att ett rättegångsfel begåtts och att det fanns en beaktansvärd möjlighet att mordåtalet inte skulle bifallas vid en slutlig prövning. Hovrätten beslutade därför att läkarna skulle försättas på fri fot och att en helt ny rättegång skulle hållas. En ny rättegång inleddes den 30 maj 1988. Tingsrätten bad Socialstyrelsens vetenskapliga råd i rättsmedicin att studera fallet, och rådet kom fram till att dödsorsak inte kunde fastställas. Domen meddelades den 8 juli 1988 och innebar att rätten ogillade samtliga åtal mot de båda läkarna, inklusive mordsåtalet. Tingsrätten frikände dem alltså. I domskälen uttalade tingsrätten dock att det var ställt utom allt rimligt tvivel att läkarna hade styckat Catrine da Costas kropp. Brottet mot griftefriden ansågs dock vara preskriberat, eftersom preskriptionstiden för det brottet då var två år. Läkarna och åklagaren försökte överklaga, men Svea hovrätt avvisade överklagandena den 30 september 1988 med motiveringen att läkarna redan frikänts. Högsta domstolen nekade senare prövningstillstånd.

Förvaltningsrättsliga processer om läkarlegitimationerna

Trots frikännandet i brottsmålet inledde Socialstyrelsen en process för att återkalla läkarnas legitimationer. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd biföll ansökan den 23 maj 1989, med stöd av tingsrättens uttalande om att läkarna styckat kroppen. Läkarna överklagade till kammarrätten, som först upphävde beslutet den 6 oktober 1989. Högsta förvaltningsdomstolen ålade dock kammarrätten att ompröva ärendet i hela dess vidd. Efter en muntlig förhandling där läkarna och flera vittnen hördes beslutade kammarrätten den 31 maj 1991 att återkallelsen av legitimationerna skulle bestå. Kammarrätten fann att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de båda läkarna styckat kroppen. När det långt senare framkom att allmänläkarens personnummer felaktigt återgivits i domen fann kammarrätten inte skäl att rätta felet, med hänvisning till dess ringa betydelse och den långa tid som förflutit. Läkarna gjorde flera resningsansökningar till Högsta förvaltningsdomstolen under perioden 2001 till 2014, men utan framgång. De klagade även till Europakommissionen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Europakommissionen konstaterade 1992 att kammarrättens beslut inte byggde på ett antagande om brottslighet utan på en oberoende prövning av om läkarna uppfyllt yrkesetiska standarder. Ingen brottslighet mot oskuldspresumtionen fanns, enligt kommissionen.

Skadeståndstalan mot staten

De två läkarna väckte genom sin ombud, professorn i civilrätt Anders Agell, talan mot staten om skadestånd. De krävde 40 miljoner kronor i ersättning för bland annat förlorad inkomst under den tid de inte kunnat utöva sitt yrke. Staten, representerad av Justitiekanslern, invände att anspråken var preskriberade. Attunda tingsrätt beslutade dock i en mellandom i april 2008 att ingen preskription hade inträtt. I huvudförhandlingen ogillade tingsrätten läkarnas käromål genom dom den 18 februari 2010. Tingsrätten fann att fel eller försummelser från statens sida förelåg på 27 punkter, men att det saknades tillräckligt orsakssamband mellan dessa fel och någon skada som läkarna lidit. Skadeståndsanspråken avslogs alltså.

Efterspel och kulturell bearbetning

Da Costa-fallet har fått mycket publicitet och varit föremål för flera böcker, artiklar och tv-dokumentärer. År 1990 publicerade författaren Hanna Olsson boken 'Catrine och rättvisan', som fokuserade på rättssystemets patriarkala natur och hur prostituerade kvinnor ofta ses som opålitliga vittnen. Journalisten Per Lindeberg utgav 1999 boken 'Döden är en man', där han ifrågasatte polisutredningen och menade att läkarna varit offer för ett justitiemord, delvis orsakat av omfattande mediebevakning. År 2003 publicerade journalisten Lars Borgnäs boken 'Sanningen är en sällsynt gäst', som ifrågasatte Lindebergs slutsatser och teoriserade att da Costa mördats av en seriemördare. Fallet har alltsedan 1984 varit ett återkommande ämne i svensk offentlig debatt och rättslig prövning.

Vanliga frågor om Da Costa-fallet

Vad är Da Costa-fallet?

Da Costa-fallet är ett svenskt rättsfall som började 1984 när delar av den styckade kroppen efter den prostituerade och drogmissbrukande Catrine da Costa hittades i Solna. Två läkare åtalades för mord och styckning men frikändes i domstol. Deras läkarlegitimationer drogs dock in av förvaltningsmyndigheter. Fallet är känt för sin långa och komplicerade rättsprocess med många överklaganden och stor medieuppmärksamhet. Det har också gett upphov till flera böcker och dokumentärer.

Vem var Catrine da Costa?

Catrine da Costa, född Bäckström 1956 i Luleå, var en 27-årig kvinna som var drogmissbrukare och prostituerad i Stockholm vid tiden för hennes försvinnande. Hon saknade fast bostad och hennes två barn hade omhändertagits av socialmyndigheterna. Hon försvann pingstdagen den 10 juni 1984 och hennes styckade kroppsdelar hittades i juli och augusti samma år. Hennes huvud och vitala organ återfanns aldrig. Hennes bakgrund var blandad med finsk farmor och en morfar från Guadeloupe.

Vilka åtalades för mordet och vad blev domslutet?

En rättsläkare och en allmänläkare åtalades 1988 för mord och styckning. Efter en omrättegång frikände Stockholms tingsrätt dem båda från mord den 8 juli 1988. Domstolen kunde inte fastställa dödsorsak och kunde därför inte bevisa att ett mord begåtts. I domskälen uttalade tingsrätten dock att det var ställt utom allt rimligt tvivel att läkarna hade styckat offrets kropp, men att brottet mot griftefriden var preskriberat. Svea hovrätt avvisade senare överklaganden och Högsta domstolen nekade prövningstillstånd.

Varför förlorade läkarna sina legitimationer om de frikändes?

Socialstyrelsen ansökte om att återkalla läkarnas legitimationer med stöd av tingsrättens uttalande om styckningen. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd och senare kammarrätten gjorde en oberoende prövning av om läkarna uppfyllt yrkesetiska krav. Kammarrätten fann 1991 att det var ställt utom allt rimligt tvivel att de styckat kroppen och beslutade att legitimationerna skulle dras in. Europakommissionen bedömde att detta inte var en brottslig bedömning utan en prövning av yrkesetik. Läkarnas flera resningsansökningar avslogs.

Fanns det andra misstänkta i fallet?

Ja, polisen förhörde flera andra personer. En slaktare och före detta polis, Stanislaw Gonerka, som tidigare dödat och styckat en person, förhördes två gånger. En annan man, Karl Vinoff Reinhold Olausson, som bodde på samma gata som ett av fynden och var känd för att umgås med prostituerade, var också misstänkt. I en bok från 2015 identifieras Olausson som gärningsmannen. Gonerka dog 1987 och kunde därför inte åtalas.

Fick läkarna något skadestånd från staten?

Nej. Läkarna väckte 2007 talan mot staten och krävde 40 miljoner kronor i skadestånd. Attunda tingsrätt ogillade deras krav genom dom 2010. Domstolen fann visserligen fel från statens sida på 27 punkter, men menade att det saknades tillräckligt orsakssamband mellan dessa fel och den skada läkarna påstod sig ha lidit. Skadeståndsanspråken avslogs alltså helt. En tidigare mellandom hade ogillat statens invändning om preskription.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.