Bermudatriangeln

Legenden tar form

Idén om Bermudatriangeln som ett mystiskt område började cirkulera i mitten av 1900-talet. Den första artikeln som föreslog ovanliga försvinnanden i Bermudaområdet skrevs av Edward Van Winkle Jones från Miami Herald och publicerades via Associated Press den 17 september 1950. Två år senare publicerade tidskriften Fate en kort artikel av George X. Sand med titeln 'Sea Mystery at Our Back Door'. Denna artikel var den första som beskrev det nu välkända triangulära området där förluster påstods ha inträffat. Sand redogjorde för förlusten av flera plan och fartyg sedan andra världskriget, inklusive försvinnandet av trampfartyget Sandra och en fiskebåt med tre män ombord, bland dem jockeyn Albert Snider.

Legenden om Bermudatriangeln fick ett stort genomslag när författaren Vincent Gaddis skrev en artikel med titeln 'The Deadly Bermuda Triangle' i Argosy i februari 1964. Gaddis hävdade att försvinnandet av Flight 19 och andra händelser var en del av ett mönster av konstiga händelser i regionen, som sträckte sig tillbaka till åtminstone 1840. Året därpå utökade Gaddis sin artikel till en bok med titeln 'Invisible Horizons'. Andra författare byggde vidare på Gaddis idéer, däribland John Wallace Spencer med boken 'Limbo of the Lost' och Charles Berlitz tillsammans med J.M. Valentine med boken 'The Bermuda Triangle' från 1974, som gavs ut på svenska som 'Dödens triangel'. Dessa författare inkluderade ofta övernaturliga element i sina berättelser.

De mest kända försvinnandena

Ett tidigt fall som ofta anförs i samband med mytbildningen är försvinnandet av det amerikanska kollastfartyget USS Cyclops år 1918. Det 165 meter långa fartyget försvann spårlöst i området med mer än 300 personer ombord, och ingen lösning på mysteriet har fastställts. Legenden om Bermudatriangeln fick dock sitt verkliga genomslag den 5 december 1945, då fem TBF Avenger-stridsplan från den amerikanska flottan, kända som Flight 19, försvann under ett rutinuppdrag. Samma dag försvann också ett Martin Mariner-plan som skickats ut för att söka efter de saknade planen. Försvinnandet av Flight 19 har återberättats i många skildringar, och i en artikel i The American Legion Magazine 1962 citerades flygledaren med orden att allt var fel och konstigt och att oceanen inte såg ut som den borde. Ytterligare incidenter som ofta nämns inkluderar försvinnandet av ett Airborne Transport DC-3-charterflyg på väg från Puerto Rico till Miami i december 1948 och försvinnandet av passagerarplanet Star Ariel i januari 1949. Dessa händelser, tillsammans med andra rapporterade förlisningar, la grunden för påståendet att ett ovanligt stort antal farkoster hade försvunnit av oförklarliga skäl inom den triangel som avgränsades av Florida, Bermuda och Puerto Rico. Vissa författare har dock gett olika gränser för triangeln, vilket har lett till att dess storlek varierat mellan 1,3 och 3,9 miljoner kvadratkilometer. Följaktligen beror bedömningen av vilka olyckor som inträffat inom triangeln på vilken författare som rapporterat dem. Denna otydlighet i definitionen har gjort det möjligt att inkludera incidenter som inträffat på avstånd från det ursprungliga området.

Vetenskaplig och kritisk granskning

En omfattande kritik av Bermudatriangelns mysterium publicerades 1975 av Larry Kusche i boken 'The Bermuda Triangle Mystery, Solved'. Kusche genomförde noggrann research och kom fram till att många av påståendena från författare som Gaddis och Berlitz var överdrivna, tvivelaktiga eller okontrollerbara. Han upptäckte flera felaktigheter och motsägelser mellan Berlitz skildringar och uttalanden från ögonvittnen och andra inblandade i händelserna. Kusche noterade fall där viktig information utelämnats, som försvinnandet av världsomseglingen Donald Crowhurst, som Berlitz presenterade som ett mysterium trots tydliga bevis på vad som hänt.

Kusche påpekade också att ett stort antal av de incidenter som användes för att stödja teorin om triangeln faktiskt inträffat långt utanför dess gränser. Hans research visade att många försvinnanden hade skett under hårt väder, men att författare ofta utelämnade denna information och istället beskrev händelserna som inträffade under lugna förhållanden. Kusche drog slutsatsen att antalet försvunna fartyg och flygplan i området inte var signifikant större, proportionellt sett, än i någon annan del av oceanen. Han beskrev legenden som ett tillverkat mysterium som upprätthållits av författare som använde missuppfattningar, bristfälligt resonemang, sensationalism och hoax.

Officiella uttalanden och statistik

Flera officiella myndigheter har uttalat sig skeptiskt till idén om Bermudatriangeln som ett särskilt farligt område. När TV-programmet 'The Bermuda Triangle' producerades för den brittiska kanalen Channel 4 1992 kontaktades försäkringsbolaget Lloyd's of London. Lloyd's fastslog att inte ett ovanligt stort antal fartyg hade förlist i området och att de inte tar ut högre premier för fartyg som passerar genom triangeln. Den amerikanska kustbevakningen, United States Coast Guard, bekräftar denna slutsats. Kustbevakningen är officiellt skeptisk till triangelfenomenet och noterar att de genom sina utredningar samlar in och publicerar dokumentation som motsäger många av incidenterna som beskrivits av författarna.

Kustbevakningen pekar på att antalet påstådda försvinnanden är relativt obetydligt jämfört med det enorma antalet fartyg och flygplan som regelbundet passerar genom området. Statistik visar att världens farligaste områden för sjöfart inte inkluderar Bermudatriangeln. I ett specifikt fall, explosionen och förlisningen av tankfartyget V. A. Fogg 1972, hävdade en författare att alla kroppar försvunnit utom kaptenens. Kustbevakningen kunde dock motbevisa detta genom att de fotograferade vraket och återfann flera kroppar. Dessutom sjönk V. A. Fogg utanför Texas kust, långt från Bermudatriangelns vanligt accepterade gränser.

Föreslagna förklaringar och teorier

Bland dem som tror på fenomenet har många olika förklaringar framkastats för de påstådda händelserna. Vissa teorier föreslår att utomjordingar kidnappar människor, medan andra tror att underjordiska vulkaner orsakar problem. En vanlig teori handlar om ett ovanligt magnetiskt fält inom Bermudatriangeln som sägs slå ut radar och elektronisk utrustning på fartyg och flygplan. Dessa teorier har dock inte stöd i vetenskaplig forskning eller officiella rapporter.

En mer vetenskapligt grundad förklaring som har lagts fram för att förklara vissa försvinnanden handlar om gasbubblor av metanhydrat. Enligt denna teori kan sådana gasbubblor bildas i kontinentalsockeln nära USA:s östkust. Vid jordskalvsrörelser eller kontinentens förflyttning skulle dessa gasbubblor kunna frigöras och stiga mot vattenytan. När gasbubblor stiger minskar de vattnets densitet, vilket teoretiskt sett kan medföra att fartyg plötsligt förlorar flytförmåga och sjunker snabbt. Denna förklaring betonas dock som en av flera möjliga naturfenomen i ett område som är utsatt för tropiska cykloner och andra väderextrem.

Triangelns varaktiga arv i populärkulturen

Trots omfattande avfärdande från vetenskapligt och officiellt håll har myten om Bermudatriangeln visat en anmärkningsvärd seglivadhet. Fenomenet förstärktes av att många av de fartyg och flygplan som försvunnit hade amerikanska ägare, vilket ökade genomslagskraften för berättelserna i amerikanska och internationella medier. Legenden har blivit ett återkommande tema i böcker, tidningsartiklar, TV-dokumentärer och filmer, där den ofta framställs som ett olöst mysterium. Program som Nova/Horizons avsnitt 'The Case of the Bermuda Triangle' som sändes den 27 juni 1976, och Channel 4:s 'The Bermuda Triangle' från 1992, har bidragit till att hålla historien levande. Myten har blivit en del av den moderna folkloran, ett exempel på hur en kombination av verkliga olyckor, felrapporteringar och sensationell journalistik kan skapa en långvarig övertygelse om ett övernaturligt fenomen. Insamlade data indikerar att en stor del av de incidenter som anförts antingen rapporterats felaktigt eller att deras betydelse överdrivits av författare, men fascinationen för triangeln som en plats för det okända fortsätter. Det går dagligen många flygplan och båtar genom området utan att det händer dem något, eftersom det är ett ganska vältrafikerat område som inte är påfallande överrepresenterat i olycksstatistiken. Legenden förstärks också av att många flygplan och båtar i området har ägare från USA, vilket ökar genomslagskraften av berättelser om händelser.

Vanliga frågor om Bermudatriangeln

Vad är Bermudatriangeln?

Bermudatriangeln är en triangelformad region i den västra delen av norra Atlanten, ungefärligt avgränsad av Miami i Florida, Bermuda och Puerto Rico. Området är cirka en miljon kvadratkilometer stort och har sedan 1950-talet varit föremål för en urban legend. Legenden hävdar att ett ovanligt stort antal flygplan och fartyg har försvunnit där under mystiska omständigheter. Olika författare har kopplat dessa försvinnanden till paranormala eller utomjordiska aktiviteter, men officiella undersökningar har inte funnit några bevis för att området är farligare än andra delar av havet.

Vilket är det mest kända försvinnandet i Bermudatriangeln?

Det mest kända försvinnandet är förlusten av Flight 19, som inträffade den 5 december 1945. Flight 19 bestod av fem TBF Avenger-stridsplan från den amerikanska flottan som försvann under ett rutinuppdrag. Samma dag försvann också ett Martin Mariner-plan som skickats ut för att söka efter de saknade planen. Denna händelse, tillsammans med tidigare försvinnanden som det amerikanska kollastfartyget USS Cyclops 1918, la grunden för myten. I skildringar av Flight 19 har flygledaren citerats med att säga att allt var fel, konstigt och att oceanen inte såg ut som den borde.

Vem var Charles Berlitz och vad hade han med triangeln att göra?

Charles Berlitz var en författare som tillsammans med J.M. Valentine skrev boken 'The Bermuda Triangle' 1974, som gavs ut på svenska som 'Dödens triangel'. I boken hävdade de att ett ovanligt stort antal båtar, fartyg och flygplan hade förlist eller havererat av oförklarlig anledning inom triangeln. Berlitz bok, tillsammans med tidigare verk av författare som Vincent Gaddis och John Wallace Spencer, var avgörande för att sprida och popularisera legenden om Bermudatriangeln. Deras skildringar inkluderade ofta övernaturliga element och har sedan dess blivit kraftigt ifrågasatta av forskare som Larry Kusche.

Vad sa Larry Kusche i sin bok om Bermudatriangeln?

Larry Kusche publicerade boken 'The Bermuda Triangle Mystery – Solved' 1975. Genom noggrann research kom han fram till att många av påståendena om triangeln var överdrivna, tvivelaktiga eller okontrollerbara. Han upptäckte felaktigheter och motsägelser i tidigare skildringar, och noterade att många incidenter faktiskt inträffat under hårt väder eller till och med utanför triangelns gränser. Kusche drog slutsatsen att antalet försvunna fartyg och flygplan i området inte var proportionellt större än någon annanstans, och att legenden var ett tillverkat mysterium som byggde på missuppfattningar, bristfälligt resonemang och sensationalism.

Vad säger officiella myndigheter som kustbevakningen om triangeln?

Den amerikanska kustbevakningen, United States Coast Guard, är officiellt skeptisk till fenomenet Bermudatriangeln. De konstaterar att antalet påstådda försvinnanden är relativt obetydligt jämfört med det enorma antalet fartyg och flygplan som regelbundet passerar genom området. Kustbevakningen samlar in och publicerar dokumentation från sina utredningar som ofta motsäger skildringarna i populära böcker om triangeln. Även försäkringsbolaget Lloyd's of London har fastställt att inte ett ovanligt stort antal fartyg har förlist i området och att de inte tar ut högre premier för passage där. Statistik visar att världens farligaste sjöfartsområden inte inkluderar Bermudatriangeln.

Finns det några vetenskapliga förklaringar till försvinnandena?

Flera naturförklaringar har lagts fram. Den vanligaste förklaringen är att området är utsatt för tropiska cykloner och plötsliga väderomslag, vilket kan leda till olyckor. En specifik vetenskaplig teori som nämns handlar om gasbubblor av metanhydrat. Enligt denna teori kan sådana gasbubblor bildas i havsbotten och frigöras vid jordskalvsrörelser. När de stiger mot ytan minskar de vattnets densitet, vilket teoretiskt kan få fartyg att sjunka snabbt. Andra teorier som föreslagits inkluderar ovanliga magnetfält eller mänskliga misstag, men inga av dessa har bevisats vara orsaken till ett ovanligt stort antal olyckor. De flesta vetenskapliga och officiella bedömningar menar att händelserna kan förklaras med vanliga naturfenomen och att de inte är mystiska.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.