Sulor

Utseende och anpassningar

Sulor är strömlinjeformade fåglar med en kroppsform som kan beskrivas som torpedlik. De har långa, smala och spetsiga vingar samt en lång, kilformad stjärt. Denna kroppsbyggnad, tillsammans med relativt små flygmuskler, är en anpassning för deras liv som störtdykare, eftersom den minskar luftmotståndet och gör det lättare att tränga in i vattnet. Deras ben är kraftiga och fötterna är simhudsförsedda, med hud mellan alla fyra tår. Hos vissa arter är dessa simhudar klart färgade och används i parningsleken.

Näbben är lång, kraftig vid basen och spetsig, med sågtandade kanter. Den övre näbbhalvan kan lyftas upp för att ta emot stort byte. För att skydda mot vatten har sulorna inga yttre näsöppningar. Istället leder näsgångarna in i näbben. Deras ögon är vridna framåt, vilket ger dem ett bredare synfält med binokulär syn än de flesta andra fåglar, en fördel vid jakt. Fjädringen är antingen huvudsakligen vit, ljusbrun eller gråaktig med mörka vingspetsar och ofta stjärt, eller så är ovansidan mörkbrun/svart med vit undersida.

Sulor i släktet Morus har ofta en gulaktig ton på huvudet. Ansiktet har vanligtvis någon form av svarta tecken, typiskt mellan näbb och öga. Till skillnad från nära släktingar som skarvar har sulor en välutvecklad stjärtkörtel. De använder dess vaxiga sekret för att göra fjädrarna vattentäta och för att bekämpa parasiter. De ruggar stjärtfjädrarna oregelbundet och vingpennorna i etapper, så att de efter första ruggningen alltid har en blandning av gamla, nya och delvis växande fjädrar.

Utbredning, ekologi och häckning

Sulor finns främst i tropiska och subtropiska vatten, men arter som tillhör släktet Morus förekommer också i tempererade regioner. Dessa fåglar är inte fullt ut pelagiska sjöfåglar som exempelvis liror, utan håller sig vanligtvis relativt nära kusterna. Stora häckkolonier på många stillahavsöar tyder dock på att de inte sällan kan blåsas långt bort från sitt hemområde av stormar och då kan vandra långa sträckor på jakt efter en säker landningsplats. Alla arter lever uteslutande av havsfågelkost och livnär sig mestadels på mellanstora fiskar och liknande marina ryggradslösa djur som bläckfiskar.

Många arter jagar i grupp, och vissa följer efter fiskebåtar för att äta avfall och agn. Den typiska jakthandlingen är ett störtdyk från luften, som för fågeln ett till två meter under vattenytan. Om bytet lyckas undkomma det första anfallet kan sulan förfölja det under vattnet med hjälp av benen och vingarna för att simma. Alla sulor häckar i kolonier. Hanarna undersöker först koloniområdet i flykten och väljer sedan ut en plats för boet, vilken de försvarar genom strider och revirmarkering.

Därefter lockar hanen till sig honor med en speciell uppvisning och lockrop. Deras uppvisningsbeteende är karaktäristiskt och inkluderar ofta att hanen skakar på huvudet. Honorna söker igenom kolonin, både i flykt och till fots, för att hitta en partner. När ett par bildas upprätthåller de banden genom att putsas och genom frekvent parning. Kullen består vanligtvis av två ägg. Äggen är enfärgade (men kan bli fläckiga av smuts i boet) och är vitaktiga, ljusblå, gröna eller rosa med ett skikt som påminner om kalk.

Äggvikten utgör mellan 3,3 och 8,0 procent av honans kroppsvikt. Ruvningstiden varar mellan 42 och 55 dagar beroende på art. Båda könen ruvar. Likt deras släktingar har de inte någon ruvfläck, utan deras fötter blir värmande genom ökad blodgenomströmning och fåglarna placerar äggen under simhuden. Ägg som förloras under första halvan av ruvningen ersätts. Vid kläckning flyttar föräldrarna äggen och sedan ungarna till toppen av sina simhudar.

Ungarna kläcks nakna men utvecklar snabbt vit dun. De tigger mat genom att nudda förälderns näbb och tar uppspytt mat direkt från dess gap. Inledningsvis är minst en förälder alltid närvarande för de hjälplösa ungarna, men efter två veckor kan båda föräldrarna lämna boet obevakat för att fiska. Tiden för ungarna att bli flygga och oberoende av sina föräldrar beror i hög grad på tillgången på mat. Sällan överlever mer än en unge till könsmognad, förutom hos perusulan (Sula variegata), som har den största kullen på två till fyra ägg, och mindre ofta hos blåfotad sula (S. nebouxii). Siblicide, där den starkare av två kycklingar dödar den svagare, är frekvent förekommande.

Släkten, arter och släktskap

Familjen Sulidae delas traditionellt in i tre släkten. Släktet Papasula innehåller endast en art, julösulan (Papasula abbotti). Denna art skiljer sig morfologiskt, beteendemässigt och genetiskt från de andra sulorna och kan vara en gammal och distinkt utvecklingslinje, möjligen närmare släktet Morus. Släktet Morus omfattar de fåglar som på svenska ofta kallas sulor i snävare mening. Hit hör havsulan (Morus bassanus), kapsulan (Morus capensis) och den australiska sulan (Morus serrator). Dessa arter har ofta en gulaktig ton på huvudet och förekommer även i tempererade vatten.

Släktet Sula, ofta kallat sulor i vidare mening eller på engelska 'boobies', innehåller flest arter. Hit hör rödfotad sula (Sula sula), brunsulan (Sula leucogaster), cocossulan (Sula brewsteri), nazcasulan (Sula granti), masksulan (Sula dactylatra), perusulan (Sula variegata) och blåfotad sula (Sula nebouxii). Dessa arter är främst tropiska och subtropiska. Sulorna är besläktade med ett antal andra vattenlevande fåglar som alla saknar yttre näsöppningar och ruvfläck, men har simhud mellan alla fyra tår och en strupsäck.

De närmaste nu levande släktingarna till familjen Sulidae är familjerna Phalacrocoracidae (skarvar och storskarv) och Anhingidae (ormhalsfåglar). Sulidae verkar vara den äldsta och mest distinkta utvecklingslinjen av dessa tre, som tillsammans utgör underordningen Sulae. Sulae placerades traditionellt i den nu föråldrade och parafyletiska ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes). Molekylära och morfologiska studier har dock visat att pelikaner, som gett namn åt ordningen, faktiskt är närmare besläktade med andra fågellinjer. Därför har sulorna, tillsammans med fregattfåglar, skarvar och ormhalsfåglar, flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes). Inom underordningen Sulae placeras Sulidae vanligen som en familj, medan vissa förhistoriska former ibland placeras i basala linjer skilda från de nu levande arterna. Familjen kännetecknas av vissa beteendemässiga synapomorfier, som att de innan start pekar med näbben uppåt (Morus) eller framåt (Sula) och efter landning pekar nedåt med näbben. Som svar på hot attackerar de inte, utan skakar på huvudet och pekar med näbben mot inkräktaren.

Vanliga frågor om Sulor

Vad är skillnaden mellan en sula och en skarv?

Sulor och skarvar är närbesläktade men har tydliga skillnader. Sulor saknar yttre näsöppningar medan skarvar har synliga näsöppningar. Sulor har en välutvecklad stjärtkörtel för vattentätning, något skarvarna saknar. I flykten har sulor långa, smala vingar och en kilformad stjärt, och de jagar genom att störtdyka från höjd. Skarvar har ofta en mer kompakt kroppsbyggnad och jagar ofta genom att dyka från vattenytan. Dessutom har sulor ofta klart färgade fötter och näbbar som används i parningsleken.

Var i Sverige kan man se sulor?

I svenska vatten kan man huvudsakligen se havsulan (Morus bassanus), som är den enda arten i familjen som regelbundet förekommer här. Den häckar i stora kolonier, bland annat på Stora Karlsö och Lilla Karlsö utanför Gotland, samt på Väderöarna i Bohuslän. Utanför häckningstiden kan havsulan ses längs större delen av den svenska kusten, särskilt under höstflyttningen. Den är en stor och tydlig fågel med vit fjäderdräkt och svarta vingspetsar. Havsulan tillhör släktet Morus och har ofta en gulaktig ton på huvudet.

Vad äter sulor och hur jagar de?

Sulor lever uteslutande av fångad havskost. Deras huvudsakliga föda utgörs av mellanstora fiskar och liknande ryggradslösa djur som bläckfiskar. Jakten sker genom störtdykning. Fågeln letar efter byte medan den flyger, och när den upptäcker något kastar den sig huvudstupa ner i vattnet från en höjd av flera meter. Dykningen kan föra fågeln ett till två meter under ytan. Om bytet försöker fly kan sulan förfölja det under vattnet genom att simma med hjälp av sina vingar och simhudsförsedda fötter. Många arter jagar i grupp, och vissa följer efter fiskebåtar för att äta fiskrester och agn.

Hur stora är sulor och hur länge lever de?

Sulor är medelstora till stora fåglar. De mäter vanligtvis mellan 60 och 85 centimeter i kroppslängd och har ett vingspann på cirka 140 till 175 centimeter. Kroppen är strömlinjeformad och torpedlik för att minska motståndet vid dykning. Deras flygmuskler är relativt små som en anpassning för dykning, vilket innebär ett visst avkall på flygprestanda. Det finns ingen specifik information i källmaterialet om deras exakta livslängd i naturen, men som långlivade sjöfåglar med låg reproduktionstakt kan man anta att de kan bli åtminstone ett par decennier gamla.

Hur häckar sulor och hur ser deras bon ut?

Alla sulor är kolonihäckare, vilket innebär att de samlas i stora grupper för att para sig och föda upp ungarna. Hanarna väljer först ut och försvarar en bo-plats genom att slåss och visa revir. Bon byggs ofta på marken, på klipphyllor eller i träd, beroende på art. Materialet kan vara växtdelar, pinnar och annat som finns tillgängligt. Honan lägger vanligtvis två ägg, som är enfärgade i vitt, blått, grönt eller rosa och kan bli fläckiga av smuts. Båda föräldrarna ruvar äggen i cirka 42 till 55 dagar genom att lägga dem på sina värmande, simhudsförsedda fötter. De matar sedan ungarna med uppspytt fisk.

Vilka är de vanligaste arterna av sula och var finns de?

Bland de vanligaste och mest kända arterna finns havsulan (Morus bassanus), som häckar i norra Atlanten, inklusive i Sverige på Stora Karlsö. I tropiska och subtropiska vatten är blåfotad sula (Sula nebouxii) mycket känd för sina livligt blå fötter som används i parningsdansen. Rödfotad sula (Sula sula) är en tropisk art med karakteristiska röda fötter. Brunsulan (Sula leucogaster) har en brun ovansida och vit undersida och finns i många varma hav. Perusulan (Sula variegata) är anmärkningsvärd för att den ofta lyckas föda upp fler än en unge per kull och häckar i stora kolonier längs Sydamerikas stillahavskust. Cocossulan (Sula brewsteri) och nazcasulan (Sula granti) är andra exempel på arter i släktet Sula.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.