Skarvar

Utseende och utbredning

Skarvar är medelstora till stora fåglar med en kroppsvikt som sträcker sig från mindre än ett halvt kilo upp till fem kilo. Deras vingbredd ligger vanligtvis mellan 60 och 100 centimeter. De flesta arterna har en mörk fjäderdräkt, men vissa arter på Södra halvklotet är svartvita och några få kan vara riktigt färgglada. Näbben är lång, tunn och kraftigt krokig, och deras fötter har simhud mellan alla fyra tår. Familjen har en global utbredning och arter kan hittas i nästan alla delar av världen, med undantag för de centrala öarna i Stilla havet. De är kustbundna fåglar som huvudsakligen lever i skärgårdar och vid havskuster, men vissa arter har även koloniserat insjöar och andra inlandsvatten. Deras bon placeras ofta i kolonier vid kuster, i träd, på klippor eller på små öar.

Taxonomi och släktskap

Skarvarnas systematiska placering har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats i ordningen pelikanfåglar, men de har även förts till storkfåglar. Molekylära och morfologiska studier visar att pelikanfåglarna i traditionell mening inte utgör en naturlig grupp. Numera placeras skarvarna ofta i den nya ordningen sulfåglar, tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar. All tillgänglig data tyder på att skarvarna är närmast besläktade med just ormhalsfåglar och sulor. Länge placerades alla skarvar i ett enda släkte, Phalacrocorax. Genetiska studier har dock visat att olika grupper skildes åt för länge sedan, vilket lett till en mer detaljerad indelning. En modern och alltmer accepterad systematik delar upp familjen i sju släkten. Dessa inkluderar Microcarbo för små arter som dvärgskarven, Gulosus för toppskarven, Nannopterum för amerikanska arter som den flygoförmögna galápagosskarven, Leucocarbo för arter på Södra halvklotet, Urile för arter kring norra Stilla havet, och Phalacrocorax för större arter som storskarven.

Föda och dykbeteende

Skarvar lever uteslutande av animalisk föda, främst fisk. De äter även smål ålar och ibland vattensnokar. För att fånga sitt byte dyker de från vattenytan. Många arter gör ett karakteristiskt halvt hopp innan de försvinner under ytan, vilket troligen ger dem ett mer strömlinjeformat inträde i vattnet. Under vattnet propagerar de sig fram med sina fötter, och vissa arter använder även sina vingar för att hjälpa till. De är exceptionellt skickliga dykare. Studier med kejsarskarvar utrustade med videokameror har visat att de kan dyka ner till havsbotten på djup upp till 80 meter för att söka föda. Vissa skarvarter har rapporterats dyka så djupt som 45 meter. Deras relativt korta vingar, som är anpassade för effektiv rörelse under vatten, medför att de har bland de högsta flygkostnaderna av alla flygande fåglar.

Vingtorkningens gåta

Ett av skarvarnas mest kända beteenden är att de efter ett dyk ofta ställer sig upprätta på land med utbredda vingar. Till skillnad från många andra vattenfåglar, som änder och gäss, är det yttre skiktet av skarvens fjäderdräkt inte vattenavstötande. Vattnet tränger istället in och gör fjädrarna våta, vilket tynger ned fågeln och underlättar dykningen. Den utbredda ställningen antas huvudsakligen tjäna till att torka det vattenindränkta yttre fjäderskiktet. En detaljerad studie på storskarven bekräftar att detta är den troligaste funktionen. Beteendet observeras inte hos alla arter. Till exempel har det aldrig setts hos antarktisskarven. Det har framförts andra teorier om att ställningen skulle värma upp den kalla fisken som fågeln just ätit, eller att den hjälper till med termoregulering eller matsmältning. Dessa teorier har dock motbevisats eller saknar starkt stöd. Skarvar breder ibland ut sina vingar även när de inte är blöta, vilket tyder på att posituren kan ha flera funktioner.

Namn, etymologi och kulturella associationer

Familjens vetenskapliga namn, Phalacrocoracidae, härstammar från det antika grekiska φαλακρός (phalakrós), som betyder 'skallig', och κόραξ (kórax), som betyder 'korp'. Namnet kan syfta på de vita huvudplymerna hos vissa medelhavsarter eller på de krämfärgade kindfläckarna hos vuxna storskarvar. Kopplingen till korpar återspeglas i många språk. På svenska har fågeln historiskt kallats kormoran, ett namn som är en sammanslagning av de latinska orden Corvus marinus, vilket betyder 'havskorp' eller 'havskråka'. Detta är även ursprunget till det engelska namnet cormorant. Andra traditionella svenska namn inkluderar ålekråka och havstjäder. Liknande associationer finns i andra kulturer, som i hindi där den kallas 'vattenkråka' och i gammal kinesisk namngivning. Skillnaden mellan de engelska termerna 'cormorant' och 'shag' är oklar och har tilldelats arter något slumpmässigt, ofta baserat på närvaron av en tofs.

Skarvfiske – en uråldrig tradition

I Sydostasien har människor använt tama skarvar som hjälp vid fiske i århundraden. I Kina används storskarv och i Japan japansk skarv. Den äldsta säkra källan för denna praxis är kinesisk och daterad till 317 f.Kr. Metoderna varierar. I Kina förs skarvfiske från små båtar, där en snara binds kring fågelns hals för att hindra den från att svälja större fiskar. Fåglarna är i övrigt fria att dyka och flyga. Fiskarna tas sedan ur fågelns hals, eller så spyr skarven upp dem i båten. I Japan har traditionen blivit mer formaliserad och ritualiserad, med koppling till adeln och hovet. Där sker fiske om natten med lyktor på båtarna. Skarvarna hålls i ett sorts koppel som även stryper åt halsen så att de inte kan svälja fisken. Varje båt kan ha flera fåglar, ibland över tio stycken. Denna metod förekommer fortfarande i Japan, både som en hovtradition och som en turistattraktion. I Kina är metoden ovanlig bland yrkesfiskare idag. Kring 1500-talet introducerades skarvfiske i Europa av sjömän. På 1600-talet blev kung James I av England och kung Louis XIII av Frankrike intresserade av det. James I investerade stora summor i domesticerade skarvar och tog med dem på fisketurer. Den europeiska metoden verkade influeras av falkenering, då fågeln bars på en handsklädd arm och bar huva innan den släpptes. Traditionen dog ut i Europa mot slutet av 1600-talet.

Vanliga frågor om Skarvar

Vad är en skarv för fågel?

Skarvar är en familj med cirka 40 arter av sjöfåglar som finns över hela världen. De är medelstora till stora fåglar med en avlång kropp, lång hals och en lång, tunn och krokig näbb. De flesta har mörk fjäderdräkt, men vissa arter på Södra halvklotet är svartvita eller till och med färgglada. Skarvar är utmärkta dykare som lever nästan uteslutande av fisk. Ett karakteristiskt drag är att de ofta ställer sig med utbredda vingar för att torka dem efter att de har varit under vatten.

Varför sitter skarvar med utbredda vingar?

Skarvar har inte vattenavstötande fjäderdräkt som många andra vattenfåglar. När de dyker blir det yttre fjäderskiktet vattenindränkt, vilket gör dem tyngre och underlättar dykningen. Efteråt behöver de torka fjädrarna. Den utbredda vingställningen i solen antas vara det främsta sättet att göra detta. En detaljerad studie på storskarven bekräftar att torkning är den troligaste funktionen. Beteendet observeras inte hos alla skarvarter, till exempel aldrig hos antarktisskarven. Det finns teorier om att posituren även hjälper till med termoregulering eller balans, men torkning är den huvudsakliga förklaringen.

Var finns skarvar i Sverige?

I Sverige förekommer storskarven, som är den enda regelbundet häckande skarvarten. Den är en kustbunden fågel som huvudsakligen lever i skärgårdar och vid havskuster. Storskarven kan även påträffas vid större insjöar. Den bygger sitt bo i kolonier, ofta i träd eller på klippor längs kusten. Skarvar är allmänt kustbundna fåglar och är sällsynta eller frånvarande långt från kustnära vatten.

Vad äter skarvar?

Skarvar är specialiserade fiskätare. Deras diet består huvudsakligen av fisk, men de kan även äta smål ålar och ibland vattensnokar. De fångar sitt byte genom att dyka från vattenytan. Under vattnet använder de sina simhudsförsedda fötter, och ibland även vingarna, för att jaga och fånga fisken. De är utmärkta dykare som kan nå stora djup för att hitta föda. Alla arter inom familjen är fiskätare.

Hur djupt kan en skarv dyka?

Skarvar är mycket skickliga dykare. Vissa arter har observerats dyka till djup på 45 meter. Studier med kejsarskarvar utrustade med videokameror har visat att de kan nå havsbotten på upp till 80 meters djup för att söka föda. Deras förmåga att dyka djupt är en direkt anpassning till deras livsstil som fiskjägare. Under vattnet propagerar de sig fram med sina fötter, och vissa arter använder även sina vingar för att hjälpa till i jakten.

Vad är skillnaden på en skarv och en kormoran?

Inom familjen Phalacrocoracidae finns ingen konsekvent biologisk skillnad mellan fåglar som kallas 'skarv' och sådana som kallas 'kormoran'. Skillnaden är huvudsakligen språklig och historisk. Namnen 'kormoran' och 'havskråka' (från latinets Corvus marinus) har använts på svenska och i andra germanska språk. I engelsktalande länder används 'cormorant' och 'shag' något slumpmässigt om olika arter, ofta beroende på om de har en tydlig tofs eller inte. I Sverige är storskarven den vanliga arten, och den har historiskt kallats både skarv och kormoran. Det vetenskapliga familjenamnet betyder bokstavligen 'skallig korp', vilket visar på den långvariga associationen med kråkfåglar.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.