Strömstare

Utseende och läte

Strömstaren är en kompakt och kortstjärtad fågel som mäter mellan 15 och 18 centimeter i längd med ett vingspann på 26 till 30 centimeter. Den har en rak och sidledsihoptryckt näbb som är nästan svart, samt korta, kupiga vingar. Den adulta fågeln har en fjäderdräkt som på håll ser helsvart ut, men som vid närmare granskning är mörkt grå till brungrå med mörkare vattring, särskilt på ryggen. Huvud, vingar och stjärt har en brunare nyans. Det mest karakteristiska draget är det lysande vita bröstet och hakorna, som kontrasterar starkt mot den mörka kroppen. Hos nominatformen Cinclus cinclus cinclus är buken närmast svart, medan brittiska och centraleuropeiska fåglar (underarterna gularis och aquaticus) har en kastanjebrun ton på buken och ibland på huvudet. Könen är lika och juvenila fåglar är gråare med vattring och har endast rent vitt på hakan medan bröst och buk är vattrat ljusgrå.

Strömstarens sång, som ofta hörs mitt i vintern, är en lugnt framförd ramsa av lågmälda toner. Dessa toner är ganska skrovliga och gnisslande. Locklätet är kort och strävt. Under parningsleken sjunger hanen samtidigt som han springer och poserar för att visa upp sitt snövita bröst. Under sådana uppvisningsflykter, som kan vara långa och höga likt kungsfiskarens, hörs skarpa, metalliska läten beskrivna som 'clink, clink', vilka skiljer sig från det normala sträva locklätet.

Utbredning, systematik och taxonomi

Strömstaren har ett vidsträckt utbredningsområde som sträcker sig över större delen av Europa och in i bergstrakter i västra och centrala Asien, ända till den indiska subkontinenten. I öster avlöses den av den nära släktingen brun strömstare (Cinclus pallasii). Arten beskrevs första gången 1758 av den svenske naturforskaren Carl Linnaeus under namnet Sturnus cinclus. Det nuvarande släktnamnet Cinclus introducerades senare av den tyske naturforskaren Moritz Balthasar Borkhausen 1797. Namnet cinclus kommer från det antika grekiska ordet 'kinklos', som användes för att beskriva små, stjärtvickande fåglar som lever nära vatten.

Arten delas in i ett flertal underarter, som främst skiljer sig åt i fjäderdräktens detaljer, speciellt färgen på bröstbandet. Dessa underarter inkluderar den irländska och västskotska hibernicus, den brittiska gularis, den nord- och centraleuropeiska cinclus, den centraleuropeiska aquaticus samt den nordafrikanska minor. Ytterligare underarter finns i områden som Cypern (där underarten olympicus är utdöd), Kaukasus (caucasicus), Uralbergen (uralensis), Iran (persicus), Himalaya (cashmeriensis) och västra Kina (przewalskii). Vissa taxonomiska verk föreslår andra indelningar, där till exempel hibernicus inkluderas i gularis.

I Sverige häckar strömstaren i större delen av landet, men med en högre koncentration i norra halvan. Särskilt höga tätheter finns vid vattendrag på fjällens sluttningar. Under vintern påträffas den mer spridd över hela landet, och den kan då flytta till låglandet och ibland ända ut till kustbandet när bergsbäckarna fryser till. Denna spridning under den kalla årstiden gör att den kan observeras på fler platser än under häckningssäsongen.

Livsmiljö, beteende och ekologi

Strömstaren är intimt förknippad med snabbt rinnande vattendrag, forsar och fall, eller de sjöar som dessa mynnar ut i. Den vistas ständigt vid vatten och är den enda europeiska tättingen som både kan simma och dyka regelbundet och skickligt. Den kan ses sitta på stenar och karakteristiskt bobbade med sin korta stjärt lyft, för att sedan antingen gå rakt ut i vattnet eller dyka ner med ett litet plask. Dess flykt är snabb och rak, med mycket snabba vingslag och utan pauser eller glid, och den ger då ofta ifrån sig ett skarpt lockläte.

Under vattnet simmar strömstaren genom att använda sina vingar för att 'flyga' framåt, medan den håller sig nere med muskelkraft, med huvudet nedåt och kroppen i en sned ställning. Dess kurs kan ofta följas av en linje med stigande bubblor. Den kan inte gå på botten, utan simmar för att förflytta sig och hitta föda. Födan består huvudsakligen av akvatiska ryggradslösa djur som nattsländelarver, andra vatteninsektslarver, skalbaggar, sötvattensnäckor och små kräftdjur som amfipoder. Den äter även små fiskar och amfibier. På land kan den springa och gå på stränder och stenar för att söka efter landlevande insekter. Strömstaren kan i sällsynta fall falla offer för rovfiskar som öring.

Vintervanorna varierar avsevärt mellan individer. När de snabba bergsbäckarna fryser till tvingas vissa fåglar flytta ner till låglandet eller till och med besöka kusterna, medan andra stannar kvar om det fortfarande finns öppet vatten. Denna flexibilitet hjälper den att överleva under kalla perioder. Fågelns namn kommer från dessa plötsliga doppningar med kroppen, inte från dess dyksätt, även om den dyker lika väl som den går ut i vattnet.

Fortplantning och bo

Strömstaren blir könsmogen vid ett års ålder, är monogam och försvarar ett territorium. Boet byggs nästan alltid mycket nära eller direkt ovanför vatten. Platsen kan vara en klippavsats, en naturlig klyfta eller människoskapade strukturer som broar. Boet är ett förhållandevis stort, klotformat konstruktion med en liten cirkelformad sidöppning, byggt av mossa, grässtjälkar och löv. Inuti finns en inre kupa av finare material som rotfibrer, hår och dun. Båda könen bygger den yttre strukturen, men honan bygger den inre kupan.

Honan lägger vanligtvis fyra till sex ägg, men kullar på mellan ett och åtta ägg förekommer. Äggen är släta, glansiga och helvita och mäter ungefär 26 x 18,7 millimeter. De ruvas av honan i ungefär 16 dagar, och ruvingen börjar vanligtvis efter det sista eller näst sista ägget lagts. Under ruvingen för hanen mat till honan. Efter kläckningen matas ungarna av båda föräldrarna. För de första 12 till 13 dagarna blir ungarna värms av honan, och båda föräldrarna bär bort avföring från boet under de första nio dagarna.

Ungarna är boende i cirka 22 dagar innan de flyger ut, men föräldrarna fortsätter att mata dem i ytterligare en vecka, och matningen kan pågå i upp till 18 dagar. Om honan har påbörjat en andra kull är det endast hanen som matar de utflugna ungarna från första kullen. Arten kan få en eller två kullar per säsong, ofta i samma bo. Om boet störs kan de nästan nakna ungarna genast hoppa i vattnet och dyka för att skydda sig. Den maximala registrerade åldern för en ringmärkt strömstare är 10 år och 7 månader för en fågel i Finland, medan den högsta åldern inom Storbritannien och Irland är 8 år och 9 månader.

Relation till människan, status och kultur

Strömstaren har en livskraftig global status enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Den har ett stort utbredningsområde och en stor population, även om den tros minska i antal i en långsam takt som inte anses tillräckligt kraftig för att betrakta den som hotad. I Europa uppskattas det häcka mellan 131 000 och 292 000 par. Även i Sverige anses beståndet vara livskraftigt utan tecken på betydande populationsförändringar.

Arten har flera lokala namn i Sverige, som vittnar om dess närhet till vatten. På Gotland har den kallats vattenstare, i Älvdalen i Dalarna fors-sparre, i norra Bohuslän forskung och i Bohuslän fosskall (forskarl). Strömstaren är även utsedd till Norges nationalfågel. En av de första detaljerade beskrivningarna av fågeln gjordes redan på 1180-talet av den walesiske historikern och resenären Gerald av Wales (Giraldus Cambrensis) i hans bok Topographia Hibernica, en skildring av hans resor genom Irland. Strömstarens beteende och utseende har gjort den till en fågel av intresse för naturobservatörer genom historien. Dess förmåga att leva och föda sig i och vid snabbt rinnande, ofta kalla vatten visar på en anpassning till en krävande miljö. Den första vetenskapliga beskrivningen av arten gjordes av Carl Linnaeus, och dess beteende har studerats i århundraden.

Vanliga frågor om Strömstare

Hur känner man igen en strömstare?

Strömstaren är en kompakt, kortstjärtad fågel på 15–18 centimeter med ett vingspann på 26–30 centimeter. Den mest slående kännetecknet är det kontrasterande, lysande vita bröstet och hakorna mot en i övrigt mörk, grå till brungrå fjäderdräkt som på håll kan se svart ut. Den har en rak, mörk och sidledsihoptryckt näbb, korta ben och bruna ögon. I fält noteras den ofta sittande på stenar i eller vid snabbt rinnande vatten, där den karakteristiskt bobbade med kroppen och lyfter på stjärten. Juvenila fåglar saknar det rena vita bröstet och är gråare med vattring. Könen är lika och svåra att skilja åt i fält.

Var finns strömstaren i Sverige och när ser man den?

I Sverige häckar strömstaren i större delen av landet, men den är vanligare i norra halvan. Särskilt höga koncentrationer finns vid vattendrag på fjällens sluttningar. Under häckningssäsongen är den strikt bunden till strömmande vatten. Under vintern sprider den sig och kan då påträffas över hela landet, ibland ända ut till kustbandet, när bergsbäckarna fryser till och den tvingas söka efter öppet vatten. Den är alltid knuten till vattenmiljöer, främst forsar, fall och snabbt rinnande åar. Dess vintervanor varierar, så vissa individer kan stanna vid öppet vatten i bergen medan andra flyttar till låglandet.

Vad äter strömstaren och hur fångar den sin mat?

Strömstarens diet består huvudsakligen av småkryp som den fångar under vattnet. Den jagar akvatiska ryggradslösa djur som larver från nattsländor och andra vatteninsekter, vattenlevande skalbaggar, små snäckor och kräftdjur som amfipoder. Den tar även små fiskar och amfibier. På land kan den även söka efter landlevande insekter längs stränder och på stenar. För att fånga födan simmar och dyker den skickligt, ofta genom att antingen gå rakt ut i vattnet från en sten eller dyka ner med ett plask. Under vattnet 'flyger' den framåt med sina vingar, håller sig nere med muskelkraft och dess bana kan synas som en linje med bubblor.

Hur dyker och simmar strömstaren? Kan den gå på botten?

Strömstaren är den enda europeiska tättingen som simmar och dyker regelbundet. Den kan antingen gå rakt ut i vattnet från en sten eller dyka ner med ett plask. Under vattnet simmar den genom att använda sina vingar för att 'flyga' framåt, medan den håller sig nere med muskelkraft, med huvudet nedåt och kroppen i en sned ställning. Dess kurs kan ofta följas av en linje med stigande bubblor. Trots att den har starka fötter kan den inte gå på botten eller trotsa tyngdlagen, utan den simmar för att förflytta sig och nå sin föda. Fågelns namn kommer från dess plötsliga doppningar med kroppen, inte från dess dyksätt.

Hur bygger strömstaren bo och hur många ägg lägger den?

Strömstaren bygger ett stort, klotformat bo med en sidöppning, nästan alltid placerat mycket nära eller ovanför vatten. Platser kan vara klippklyftor, stenavsatsar eller människogjorda strukturer som broar. Boet byggs av mossa, grässtjälkar och löv, och inuti finns en finare kupa av rotfibrer, hår och dun. Båda föräldrarna bygger den yttre strukturen, men honan bygger den inre kupan. Honan lägger vanligtvis fyra till sex helvita ägg, men kullstorleken kan variera från ett till åtta ägg. Äggen ruvas i cirka 16 dagar och ungarna matas sedan av båda föräldrarna. Ungarna flyger ut efter ungefär 22 dagar men fortsätter att matas en tid efter det.

Är strömstaren hotad och vilken status har den?

Nej, strömstaren kategoriseras globalt som livskraftig (LC) av Internationella naturvårdsunionen. Den har ett stort utbredningsområde som sträcker sig över Europa och delar av Asien, och en stor population. Även om den tros minska i antal i en långsam takt anses inte minskningen vara tillräckligt kraftig för att den ska betraktas som hotad. I Europa uppskattas det finnas mellan 131 000 och 292 000 häckande par. Även i Sverige anses beståndet vara livskraftigt och stabilt utan tecken på betydande förändringar. Arten har även en säker ställning i Norge, där den är nationalfågel.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.