Storskarv

Utseende och kännetecken

Storskarven är en stor och robust fågel med en lång hals och en rak, kraftig näbb som är nedböjd i spetsen. Den har korta ben placerade långt bak på kroppen och simhud mellan alla fyra tår. Den adulta fågeln i häckningsdräkt är övervägande svart med en blåaktig eller purpurfärgad glans. Den har ett distinkt vitt område på strupen och hakpåsen, samt vita filoplumagefläckar på låren och i ansiktet. Under vintertid blir fjäderdräkten mer enhetligt svart och de vita fjäderfläckarna försvinner. Juvenila fåglar är brunsvatta med ett ljusare, ofta vittaktigt bröst. Storskarven sitter ofta upprätt och använder sin styva, avrundade stjärt som ett stöd. Arten är mestadels tystlåten men utstöter olika gutturala läten vid häckningskolonierna.

Det finns subtila skillnader mellan olika underarter. Den australiska underarten P. c. novaehollandiae har en tydligare tofs på huvudet i häckningsdräkt, medan de två afrikanska underarterna P. c. maroccanus och P. c. lucidus har mer vitt på strupen och bröstet. Skillnaden mellan den nordatlantiska nominatformen P. c. carbo och den mer kontinentala P. c. sinensis, som ibland kallas mellanskarv, är svår att se i fält. En viktig morfologisk skillnad är vinkeln på den nakna hakpåsen under näbben, där carbo har en spetsigare vinkel och sinensis har en trubbigare.

Utbredning och systematik

Storskarven har ett mycket stort utbredningsområde och häckar på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika. Den förekommer i både salt, bräckt och sött vatten. Vissa populationer, främst de nordligaste, är flyttfåglar som drar söderut för att undvika isläggning. Andra populationer är stannfåglar eller genomför endast lokala förflyttningar. Arten delas in i flera underarter. Nominatformen P. c. carbo, även kallad atlantstorskarv, häckar i nordöstra Nordamerika, på Grönland och i Västeuropa. Underarten P. c. sinensis häckar från Centraleuropa och Östersjöområdet österut till Kina och Indien. I Australasien finns P. c. novaehollandiae, och i Afrika finns underarterna P. c. maroccanus och P. c. lucidus.

Storskarvens taxonomiska historia är komplex. Carl von Linné beskrev den ursprungligen 1758 som Pelecanus carbo och placerade den bland pelikaner. Släktet Phalacrocorax etablerades 1760 med storskarven som typart. Skarvarnas systematiska placering har varit omdiskuterad. Traditionellt ingick de i ordningen pelikanfåglar, men molekylära studier har visat att de är närmare besläktade med sulor, fregattfåglar och ormhalsfåglar, vilket lett till att de nu ofta placeras i den egna ordningen sulfåglar (Suliformes).

Föda och födosök

Storskarven är en skicklig fiskätare som huvudsakligen livnär sig på fisk, men den tar även kräftdjur, groddjur, blötdjur och ibland fågelungar. Den födosöker genom att dyka, ofta i grundare vatten och utmed botten. Arten kan stanna under vattenytan långa stunder när den jagar. Fjäderdräkten är inte helt vattenavstötande, vilket minskar flytkraften och underlättar dykningen. Efter ett dyk ses storskarven ofta sitta med utbredda vingar för att låta fjädrarna torka. Födotillgången påverkar vilken storlek och typ av fisk som fångas. Studier visar att storskarven i kallare vatten tenderar att fånga tyngre fisk.

Häckning och bon

Storskarven häckar vanligtvis i stora kolonier, ofta tillsammans med andra fågelarter. Den återvänder ofta till samma häckningsplats år efter år. Boet byggs av pinnar, kvistar och tång och placeras på branta klippavsatser, i träd eller på marken på klippöar som är fria från rovdjur. Honan lägger i genomsnitt ett kull på tre till fem ägg. Äggen är blekblå eller grönaktiga och kan vara täckta av ett vitt, kalkigt lager. Båda föräldrarna deltar på ruvningen, som varar i ungefär 28 till 31 dagar, och på uppfödningen av ungarna.

Ekologisk påverkan och relation till människan

Storskarven har länge varit en omstridd fågel och har på många platser betraktats som ett skadedjur. Den har anklagats för att konkurrera med yrkes- och sportfiskare om fisk, för att förstöra fiskeredskap och för att ha ett obehagligt utseende. Skarvkolonier kan också få en markant påverkan på sin närmiljö. Deras spillning är rik på frätande ammoniak, vilket kan döda växtligheten och förvandla små öar till kala platser med döda träd. Om kolonin lämnar ön omvandlas dock ammoniaken till nitrat som fungerar som gödsel, och växtligheten återhämtar sig snabbt.

Vetenskapliga studier har inte kunnat påvisa att storskarven har någon betydande negativ effekt på fiskbestånd, och minskade fiskpopulationer har inte observerats i samband med att arten etablerat sig på nya platser. Trots detta råder det ingen full konsensus kring frågan. Arten har utsatts för omfattande förföljelse, vilket ledde till att den utrotades från Sverige i slutet av 1800-talet. Sedan dess har den återhämtat sig kraftigt, och populationerna i Sverige och Danmark ökade mycket snabbt under senare delen av 1990-talet, en utveckling som dock har avstannat. Globalt sett bedöms populationen som stor och troligtvis ökande.

Etymologi och alternativa namn

Det vetenskapliga namnet Phalacrocorax carbo är latin och betyder ungefär ”kolsvart kalhuvad korp”. Namnet speglar den långvariga associationen mellan skarvar och kråkfåglar. Namnet kormoran kommer från engelskans eller franskans ord, som i sin tur härrör från det medeltida latinska uttrycket corvus marinus, vilket betyder ”havskorp”. På svenska har fågeln kallats ålkråka, vilket refererar till dess vana att äta ål, och namnet ålkrok har också förekommit med hänvisning till näbbens krokformade spets.

Andra äldre namn inkluderar havstjäder, som är besläktat med det finska namnet merimetso. På Gotland har fågeln kallats pelikan. En ovanlig äldre variant är qvitlaarskarv, vilket troligen är ett norskt namn som betyder ”vitlårskarv”. Skarvar har historiskt förknippats med korpar, vilket återspeglas i namn som havskorp, tyska Wasserrabe och engelska sea-raven.

Vanliga frågor om Storskarv

Hur känner man igen en storskarv?

Storskarven är en stor, mestadels svart vattenfågel med en lång hals och en kraftig, rak näbb. I häckningsdräkt har den en distinkt vit fläck på strupen och ibland vita fjäderfläckar på huvudet och låren. Den sitter ofta upprätt med utbredda vingar för att torka sina fjädrar. Jämfört med den närbesläktade toppskarven är storskarven större, tyngre och saknar tofs. Den har också 14 stjärtfjädrar, medan toppskarven har 12.

Var kan man se storskarv i Sverige?

Storskarven förekommer i Sverige både vid kuster och vid insjöar och vattendrag i inlandet. Den häckar ofta i kolonier på klippiga öar eller i träd vid vatten. Efter att ha varit utrotad i Sverige återetablerade sig arten och dess population ökade kraftigt under slutet av 1900-talet. Idag är den en relativt vanlig syn längs större delen av den svenska kusten och vid många insjöar.

Vad äter storskarven?

Storskarvens diet består till största delen av fisk. Den är en skicklig dykare som fångar sin föda under vatten. Förutom fisk äter den också kräftdjur, groddjur, blötdjur och ibland fågelungar. Vilken storlek och typ av fisk den fångar kan variera med säsong och vattentemperatur. I kallare vatten tenderar den att ta tyngre fisk.

Hur stor är en storskarv?

Storskarven är en stor fågel. Den mäter mellan 70 och 102 centimeter i längd och har ett vingspann på 121 till 160 centimeter. Vikten varierar mycket, från 1,5 till 5,3 kilogram, där hanar generellt är något större och tyngre än honor. De tyngsta exemplaren finns bland den nordatlantiska underarten P. c. carbo, medan de lättaste i genomsnitt finns i Tyskland bland underarten P. c. sinensis.

Hur länge lever en storskarv och när blir den vuxen?

En exakt livslängd för vilda storskarvar anges inte i källmaterialet, men för en fågel av denna storlek kan en livslängd på 15 till 20 år vara en rimlig uppskattning. Ungfåglarna når inte vuxen fjäderdräkt förrän de är tre till fyra år gamla. Juvenila fåglar har initialt ett ljusare, brunsvart utseende med vitt på bröstet. De blir successivt mörkare under sina första år innan de får den fullt utvecklade, glänsande svarta dräkten med de karakteristiska vita teckningarna i häckningstid.

Varför sitter storskarven med utbredda vingar?

Storskarven sprider ofta ut vingarna för att torka sina fjädrar. Till skillnad från många andra vattenfåglar är dess fjäderdräkt inte helt vattenavstötande. Detta gör att den blir tyngre och sjunker lättare, vilket underlättar dykningen. Efter ett dyk måste den därför låta fjädrarna torka för att återfå sin isolerande förmåga och flygförmåga. Denna typiska hållning är ett av de lättast igenkännliga dragen hos arten.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.