Makrill

Utseende och fysiologi

Makrillen har en strömlinjeformad och långsträckt kropp med en lång och spetsig nos. Ryggen är vanligtvis mörkgrön till stålblå och är markerad med karakteristiska svarta, vågiga tvärband som sträcker sig ned mot sidlinjen. Färgen övergår sedan till ljusgrön mellan banden och skiftar vidare i pärlemor- och guldglans innan den når den rent vita buksidan. Fisken har små fjäll som ger den en sammetsliknande känsla, med undantag för några större fjäll strax bakom huvudet och runt bröstfenorna. Den saknar simblåsa, vilket gör att den kan dyka obehindrat ner till stora djup. Makrillen har två långt åtskilda ryggfenor. Bakom den andra ryggfenan finns vanligtvis fyra till sex små fenflikar, så kallade bifenor. Liknande fenflikar, vanligtvis fem stycken, finns även bakom analfenan. Stjärtfenan är bred men kort och sitter på en smal stjärtstjälk. Ögonen är stora och skyddade av ett fettlager. En fullvuxen makrill har en typisk längd på omkring 30 centimeter, men kan nå upp till 60 centimeter och en vikt på drygt tre kilogram.

Utbredning och vandringsmönster

Makrillen är en vida spridd art som finns i tempererade vatten i norra Atlanten. I väster sträcker sig dess utbredning från Labrador i Kanada till Cape Lookout i North Carolina, USA. I östra Atlanten finns den från Island och Norge ända ner till Mauretanien i Afrika. Den är också vanlig i Nordsjön, Östersjön, Medelhavet och Svarta havet. Fisken är en aktiv vandringsfisk som följer årstidernas temperaturförändringar. På vintern lever den i djupare och varmare vatten långt ute i Atlanten och Nordsjön, ner till 200 meters djup och ibland så djupt som 1000 meter. Under våren, vanligtvis i april och maj, inleds en vandring in mot kusterna för att leka. I Sverige vandrar den in i Skagerrak och Kattegatt. Efter lekperioden stannar den kvar i dessa grunda kustnära vatten, ofta 20 till 100 kilometer från land, för att beta under sommaren. Unga fiskar kan till och med simma in i hamnar. När hösten kommer och vattnet kallnar, vandrar stimmen tillbaka ut till sina vinterkvarter vid kontinentalsockelns kant. Den föredrar vatten som är varmare än åtta grader Celsius, men tål ner till sju grader och har sällan påträffats i vatten kallare än fyra och en halv grad.

Föda och beteende

Makrillen är en snabb och aktiv fisk som måste hålla sig i ständig rörelse för att få tillräckligt med syre genom gälarna. Den simmar med korta rörelser i bakkroppen och stjärtfenan. Till skillnad från vissa andra makrillarter hoppar den normalt inte ur vattnet om den inte försöker fly från en rovfisk. Makrillen lever i stora stim, där individerna vanligtvis är av ungefär samma storlek, vilket gör att hela stimmet kan simma i samma takt. Dessa stim håller sig nära ytan under vår, sommar och höst. När den äter större byten, som mindre fiskar och fiskyngel, kan stimmet dela upp sig i mindre grupper där varje fisk jagar på egen hand. Dess huvudsakliga föda är dock djurplankton, som små kräftdjur. När den äter plankton bildar makrillen extremt tätt packade stim. De simmar med vidöppna munnar och utsträckta gällock, vilket gör att hela stimmet fungerar som en serie små notar. Denna formation, där fiskarna är utplacerade på ungefär avståndet av en munns öppning, minskar kraftigt planktonens möjlighet att undkomma. Under sommaren ökar tillgången på föda avsevärt, och fiskarna når sin högsta fetthalt i augusti.

Fortplantning och livscykel

Makrillen blir könsmogen vid en ålder av två till fyra år. Lek sker nära kusten under våren och sommaren. Under leken samlas fiskarna vid ytvattnet. En hona kan producera ett stort antal ägg, upp till en miljon, som läggs vid flera tillfällen under natten. Äggen är små, mellan 0,9 och 1,4 millimeter i diameter, och de kläcks efter fem till sju dygn. Larverna är passiva och driver med havsströmmarna under cirka ett halvår innan de blir aktiva simmare. Efter fem år har en makrill vanligtvis nått en längd på omkring 35 centimeter. Den maximala livslängden som rapporterats är 20 år, även om många individer blir betydligt yngre. I östra Atlanten har man identifierat tre olika bestånd baserat på var och när de leker, men genetiska studier har inte hittat några tydliga skillnader mellan dessa populationer. Genetiska skillnader finns däremot mellan populationer i västra och östra Atlanten, vilket stöds av att det inte sker migration mellan dessa grupper.

Ekonomisk och kulturell betydelse

Makrillen är en mycket viktig kommersiell fiskart. Nästan en miljon ton fångas globalt varje år. Köttet är välsmakande, fetthaltigt och rikt på omega-3-fettsyror och andra näringsämnen. Den säljs färsk, fryst, rökt och i burk. Trots det stora fisketrycket bedöms beståndet som livskraftigt och fisket som hållbart. I Sverige fiskas makrill främst på västkusten under våren och sommaren, både kommersiellt och av sportfiskare. Vanliga fiskemetoder är dörj och nät. Makrillen har en särskild plats i Bohuslän, där den är utsedd till landskapsfisk. På Skaftölandet i Lysekils skärgård finns Makrillakademin, som varje år anordnar Makrillens dag den sista torsdagen i juli för att fira fisken. Fisken är också känd under flera regionala namn som Boston makrill, norsk makrill och skotsk makrill.

Taxonomi, forskning och namn

Makrillen beskrevs vetenskapligt för första gången år 1758 av den svenske zoologen Carl Linnaeus i den tionde upplagan av hans verk Systema Naturae. Han gav den namnet Scomber scomber, där 'Scomber' kommer från det grekiska ordet 'skombros' som betyder tonfisk eller makrill. Det vetenskapliga namnet ändrades senare till Scomber scombrus. På grund av sin vida utbredning beskrevs arten oberoende ytterligare sex gånger av fem olika forskare mellan 1814 och 1863. Den skiljer sig från andra arter i samma släkte genom att den saknar simblåsa, har ett bredare gomben och en oval öronsten istället för rektangulär. Det svenska namnet makrill kommer från det nederländska 'makreel', som i sin tur har sitt ursprung i det fornfranska ordet 'maquerel'. Det franska ordet har den dubbla betydelsen makrill och kopplare eller kopplerska. Enligt folktron skulle betydelseglidningen till fisken bero på att makrillstimmen visade vägen för honfiskarna till hanfiskarna under leken, alltså att de 'kopplade' ihop dem.

Ekologi och rovdjur

Makrillen utgör ett viktigt länk i det marina näringsvävet. Som en aktiv planktonätare omvandlar den energi från de minsta organismerna till ett lämpligt byte för större rovdjur. Den är ett eftersökt byte för många rovfiskar och andra djur som hämtar sin föda ur havet. Dess beteende att leva i stora stim är en försvarsmekanism mot predation, men gör den också till ett effektivt mål för kommersiellt fiske. Makrillens vandringsmönster påverkar inte bara dess egen överlevnad utan också tillgången på föda för de arter som jagar den. När den vandrar ut till djupare vatten på vintern följer den varmare temperaturer, vilket är avgörande för dess metabolism eftersom den är en varmblodig fisk med högt energibehov. Dess frånvaro från kustnära vatten under den kalla årstiden påverkar även de fiskare och rovdjur som är beroende av den.

Vanliga frågor om Makrill

Var kan man hitta makrill i Sverige?

I Sverige förekommer makrill främst längs västkusten. Under våren och sommaren vandrar den in i Skagerrak och Kattegatt för att leka och beta. Den är särskilt förknippad med Bohuslän, där den är landskapsfisk. Fisket sker huvudsakligen under dessa årstider. På hösten vandrar fiskarna tillbaka till djupare och varmare vatten ute i Atlanten och Nordsjön, varför den är mycket ovanlig vid svenska kuster under vintern. Ungfiskar kan ibland simma in i kusthamnar under sommarmånaderna.

Hur ser en makrill ut?

Makrillen är lätt att känna igen på sin färgteckning. Ryggen är mörkgrön till stålblå och täckt av karakteristiska svarta, vågiga tvärband som sträcker sig nedåt. Sidorna har en skiftning i pärlemor, guld och grönt, medan buken är vit. Kroppen är långsträckt och strömlinjeformad med en spetsig nos. Den har två tydliga ryggfenor som sitter långt ifrån varandra. Bakom den bakre ryggfenan och analfenan sitter en rad med små fenflikar. Fjällen är mycket små, vilket ger fisken en mjuk och sammetsliknande yta. Tänderna är små, vassa och koniska.

Vad äter makrill?

Makrillens diet består huvudsakligen av djurplankton, som små kräftdjur. Den äter också rom från andra fiskarter, fiskyngel och mindre fiskar. När den äter plankton bildar den mycket tätt packade stim där varje fisk simmar med öppen mun, vilket effektivt filtrerar vattnet. För större byten, som småfisk, jagar den mer individuellt. Under sommaren ökar födotillgången kraftigt, vilket gör att fiskarna bygger upp fettreserver. Makrillen är i sin tur ett viktigt bytesdjur för många större rovfiskar och havslevande däggdjur.

Hur stor blir en makrill och hur länge lever den?

En fullvuxen makrill är vanligtvis omkring 30 centimeter lång, men den kan nå en maximal längd på 60 centimeter. Den maximala rapporterade vikten är 3,4 kilogram. Livslängden varierar, men makrillen kan bli upp till 20 år gammal, med rapporter om individer som lever i 17 år. Den blir könsmogen relativt tidigt, vid två till fyra års ålder. Efter fem år har den ofta nått en längd på cirka 35 centimeter. Larverna är små och kläcks efter mindre än en vecka från ägg som är mindre än 1,5 millimeter.

Är makrillbeståndet hotat?

Nej, enligt International Union for Conservation of Nature (IUCN) bedöms atlantisk makrill som livskraftig (Least Concern). Trots att det fångas nästan en miljon ton av arten globalt varje år anses fisket för närvarande vara hållbart. Beståndet är stabilt tack vare dess vida utbredning och stora populationer. Fisket sker med olika metoder och fisken säljs i många former, som färsk, fryst, rökt och konserverad. Det finns tre identifierade bestånd i östra Atlanten, men genetiska skillnader mellan dem är små.

Vad betyder namnet makrill och vem beskrev den?

Namnet makrill har sitt ursprung i det fornfranska ordet 'maquerel', som i dagens franska är 'maquereau'. Detta ord har historiskt haft den dubbla betydelsen 'makrill' och 'kopplare'. Enligt folktron skulle betydelseöverföringen till fisken komma från att makrillstimmen visade vägen för honfiskarna till hanfiskarna under leken. Den svenske zoologen Carl Linnaeus var den första som gav arten ett vetenskapligt namn, Scomber scomber, år 1758. Arten beskrevs sedan ytterligare sex gånger av andra forskare på 1800-talet på grund av sin vida utbredning.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.