Lama
Laman, även kallad lama, är ett domesticerat kameldjur som ursprungligen kommer från Anderna i Sydamerika. Djuret har under tusentals år använts som lastdjur, köttkälla och för sin ull. Laman är socialt, lever i flockar och är känt för sin förmåga att spotta halvsmält föda som försvar. Idag finns det miljontals lamadjur i Sydamerika, och de används även i andra delar av världen, till exempel i Sverige som skydd för får mot rovdjur.
Utseende och fysiska kännetecken
Laman är ett jämförelsevis litet kameldjur utan pucklar på ryggen, till skillnad från sina släktingar dromedaren och kamelen. Den når en mankhöjd på mellan 110 och 120 centimeter, med sällsynta individer upp till 130 centimeter. Vikten ligger vanligtvis mellan 120 och 150 kilogram, men fullvuxna djur kan nå upp till 272 kilogram. Laman känns igen på sin långa hals och sina karakteristiskt långa och något inåtböjda öron, som ibland beskrivs som bananformade.
Pälsens färg varierar mycket, från enfärgade exemplar i vitt, svart eller brunt till djur med olika mönster. Vid varje fot finns trampsulor, och den övre läppen är uppdelad i två rörliga delar, vilket är typiskt för kameldjur. Skallen påminner om kamelens men har en större hjärnskål och ögonhålor samt mindre utvecklade kraniala åsar. Tanduppsättningen hos vuxna djur omfattar totalt 32 tänder.
Laman har en kort svans och en lång, mjuk och ullig päls som innehåller endast en liten mängd lanolin. Fötterna är smala med tydligt åtskilda tår, var och en med en distinkt trampdyna. Djurets ryggrad består av sju halskotor, tolv bröstkotor, sju ländkotor, fyra korsbenkotor och mellan femton och tjugo svanskotor. Den isolerade, hundliknande premolaren som finns hos kameler saknas hos laman.
Evolution och släktskap
Laman tillhör släktet Lama tillsammans med alpacka, guanaco och vikunja, där de två förstnämnda är domesticerade former. Enligt den mest accepterade teorin domesticerades laman från guanacon för omkring 3000 år före Kristus. DNA-analys har bekräftat att guanacon är lamans vilda förfader. Vissa forskare hävdar dock att laman kan ha varit en egen art från början, med en nu utdöd vildform.
Kameldjurens utvecklingshistoria är komplex på grund av omfattande korsningar mellan laman, guanaco, alpacka och vikunja, och sådana hybrider förekommer fortfarande. Kameldjurens anfader tros ha uppstått på Nordamerikas stäpper för omkring 40 miljoner år sedan. För ungefär tre miljoner år sedan, under den stora amerikanska faunautbytet som möjliggjordes av bildandet av Panamanäset, vandrade dessa djur till Sydamerika. I Nordamerika dog kameldjuren ut mot slutet av den senaste istiden, för 10 000 till 12 000 år sedan.
Fossil av utdöda, ofta större lamaliknande djur har hittats i pleistocena lager i Rocky Mountains och Centralamerika. De nordamerikanska formerna kategoriseras under det utdöda släktet Hemiauchenia. Vissa av dessa fossila lamor var betydligt större än de nuvarande arterna. Kameldjurens utvecklingslinje har ett gott fossilfynd, och tidiga miocena former har spårats tillbaka från de fullt differentierade, moderna arterna.
Taxonomi och vetenskaplig klassificering
Laman ingår i underordningen Tylopoda, som betyder 'knölfotad' och syftar på de speciella valkar på fotsulorna. Denna grupp består av en enda familj, Camelidae, och delar ordningen Artiodactyla (partåiga hovdjur) med grupper som Suina (grisdjur), Tragulina (mushjortar), Pecora (idisslare) och Whippomorpha (flodhästar och valar). Tylopoda uppvisar släktskap med var och en av dessa systertaxon och intar i vissa avseenden en mellanposition. Laman klassificerades ursprungligen tillsammans med alpackan i släktet Camelus av Carl Linnaeus i hans Systema Naturae år 1758.
År 1800 separerade Georges Cuvier dem till ett eget släkte, Lama. Tidiga författare jämförde ofta lamor med får, men deras likhet med kamelen blev snart igenkänd. De fyra arterna i släktet Lama är mycket lika varandra i grundläggande byggnad, utseende och beteende, vilket har lett till debatt om de bör räknas som en eller flera arter. Tylopoda har mer eller mindre släktskap med varje systertaxon, står i vissa avseenden i en mellanposition mellan dem och delar vissa egenskaper med varje grupp.
Levnadssätt och beteende
Laman är ett flockdjur med ett socialt levnadssätt och lever naturligt i hjordar. Födan består huvudsakligen av gräs, örter, buskar, lav, löv och svampar. Efter en dräktighet som varar i elva till tolv månader föds vanligtvis en enda unge, som kallas cria, och mycket sällan tvillingar. Vid födseln väger ungen mellan nio och fjorton kilogram. Ungdjur blir könsmogna vid ungefär två års ålder.
Laman kan lära sig enkla uppgifter efter några få repetitioner. När de används som lastdjur kan de bära mellan 25 och 30 procent av sin kroppsvikt på sträckor om åtta till tretton kilometer. Laman är välkänt för sin förmåga att spotta. Detta beteende används främst i sociala sammanhang inom flocken för att etablera eller upprätthålla hierarkin och hålla andra djur på avstånd.
En varning ges ofta genom att spotta saliv. I mer allvarliga situationer, som vid ett verkligt hot, kan djuret spotta halvsmält, illaluktande och grönaktig föda som det kastar upp från matstrupen. Denna substans är träffsäker men går lätt att tvätta bort. Vanligtvis riktas inte spotandet mot människor. Beteendet är en viktig del av djurets kommunikation och konfliktlösning.
Historisk och nutida användning
Laman har varit ett viktigt husdjur för andinska kulturer sedan före kolumbiansk tid. Innan spanska nybyggare anlände fanns uppskattningsvis omkring tio miljoner lamadjur hos inkafolket, för vilka de var centrala i civilisationen. Djuret var det främsta lastdjuret i regionen, eftersom inget annat sydamerikanskt djur domesticerades för detta ändamål. Indianerna utnyttjade laman till fullo: köttet åts, den mjuka huden användes som läder, ullens till kläder, fettet till ljus och exkrementerna användes som bränsle.
Efter den spanska erövringen minskade lamans betydelse något med införandet av hästar och får. Idag finns det fortfarande omkring tre miljoner lamadjur i Sydamerika, huvudsakligen i Peru, där de fortfarande används som lastdjur och för sin ull och sitt kött. Globalt sett fanns det år 2007 över sju miljoner lamor och alpackor i Sydamerika. Sedan sent 1900-tal har lamor även importerats till Nordamerika, där deras ättlingar nu uppgår till över 158 000 individer.
Djuret förekommer numera i hägn över hela världen. I Sverige har laman på senare tid börjat användas som ett slags fåraherde. Tanken är att laman, som är ett flockdjur, ska accepteras som ledare i en fårflock och sedan skydda den mot rovdjur som varg. Dess försvarsmekanism med att spotta maginnehåll kan då komma till användning. Det råder dock delade meningar om hur effektivt detta skydd är i praktiken.
Kulturell och mytologisk betydelse
Laman har en stark ställning i de andinska folkens mytologi och kultur. Namnet 'llama' härstammar från det peruanska quechuaspråket och adopterades av europeiska nybyggare. I Aymara-mytologin är lamor viktiga väsen. Den himmelska laman sägs dricka vatten från havet och urinera, vilket blir till regn. Enligt aymara-eskatologin kommer lamorna vid tidens slut att återvända till vattenkällor och dammar där de ursprungligen kom ifrån.
Djurets långa historia som en central resurs för överlevnad och samhällsbyggande har säkrat dess plats i regionens kulturella arv. För inkafolkets status som civilisation var laman mycket betydelsefull. Upptäckterna under 1800-talet av en omfattande utdöd paleogen fauna i Nordamerika, tolkade av paleontologer som Joseph Leidy, Edward Drinker Cope och Othniel Charles Marsh, hjälpte till att förstå kameldjurens tidiga historia. Inga fossil av dessa tidiga former har hittats i Gamla världen, vilket indikerar att Nordamerika var kameldjurens ursprungliga hem.
Vanliga frågor om Lama
Varifrån kommer laman och var lever den?
Laman är ett domesticerat djur som ursprungligen kommer från Anderna i Sydamerika. Den har funnits där i tusentals år och användes i stor skala av inkariket. Idag finns det flera miljoner lamadjur i Sydamerika, främst i Peru, men de har även spritts till andra kontinenter och finns nu i hägn över hela världen, inklusive Nordamerika och Europa. Deras vilda förfader, guanacon, lever fortfarande vilt i Sydamerika. Fossilfynd visar att kameldjurens anfader kom från Nordamerika för omkring 40 miljoner år sedan.
Vad äter en lama?
Laman är en växtätare som livnär sig av en blandad diet. Födan består av gräs, örter, buskar, lav, löv och svampar. Som domesticerade djur betar de ofta på tillgänglig vegetation. Deras matsmältningssystem är anpassat för att bearbeta denna typ av fibrig föda, vilket är typiskt för kameldjur. De är effektiva på att utnyttja den tillgängliga födan i det andinska höglandets karga miljö. Födan varierar beroende på säsong och tillgång i deras habitat.
Hur stor blir en lama och hur länge lever den?
En fullvuxen lama når en mankhöjd på mellan 110 och 120 centimeter, med undantag upp till 130 centimeter. Vikten varierar vanligtvis mellan 120 och 150 kilogram, men kan hos större individer nå upp till 272 kilogram. Vid födseln väger en lamaunge (cria) mellan nio och fjorton kilogram. Laman har en förhållandevis lång livslängd och lever vanligtvis mellan 15 och 25 år. Vissa individer kan dock bli 30 år eller äldre. Könsmognaden inträffar vid ungefär två års ålder, och vuxna hanar kan väga runt 95 kg medan honor kan väga runt 102 kg.
Varför spottar lamor och är det farligt?
Laman spottar främst som en del av sin sociala kommunikation inom flocken. Det används för att etablera hierarki och hålla andra djur på avstånd. En vanlig varning sker genom att spotta saliv. Om den känner sig allvarligt hotad kan den spotta upp halvsmält, illaluktande föda från matstrupen. Denna gröna substans är träffsäker och obehaglig men är inte farlig och går lätt att tvätta bort. Lamor spottar sällan mot människor om de inte känner sig extremt provocerade. Beteendet är en naturlig försvarsmekanism som används för att stärka positionen i hierarkin eller hålla artfränder på distans.
Vad används lamor till idag?
Laman används fortfarande som lastdjur i Anderna, där den kan bära en fjärdedel till en tredjedel av sin kroppsvikt på sträckor om åtta till tretton kilometer. Ullen används för tillverkning av kläder, även om alpackans ull anses vara mer värdefull. Köttet konsumeras också. Utanför Sydamerika hålls lamor ofta som nyckelhjordsdjur, för ullproduktion eller i djurparker. I vissa länder, som Sverige, testas de även som skydd för fårflockar mot rovdjur som varg, där deras naturliga försvarsbeteende med spottande kan komma till användning. Alla folk som är bosatta i Anderna använder fortfarande laman som husdjur.
Hur skiljer sig laman från alpacka, kamel och dromedar?
Laman tillhör samma familj (Camelidae) som alpacka, kamel och dromedar, men det finns tydliga skillnader. Laman och alpacka är båda sydamerikanska kameldjur utan pucklar, medan kamelen (en puckel) och dromedaren (två pucklar) är från Asien och Afrika. Laman är betydligt större och används främst som lastdjur, medan alpackan är mindre och avlas huvudsakligen för sin fina ull. Laman har även längre öron och en annan ansiktsform än alpackan. Alla dessa djur är släkt och delar gemensamma anfäder från Nordamerika, men har utvecklats åt olika håll efter migrationen till Sydamerika för tre miljoner år sedan.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.
