Humle

Biologi och utseende

Humle är en snabbväxande, flerårig klätterväxt som kan bli upp till nio eller tio meter hög. Den kan tillväxa så mycket som 30 centimeter på ett dygn. Växten är täckt av krokiga taggar och körtelprickar. Bladen är breda och handflikiga med upp till sju flikar och har en hjärtlik bas med en oregelbundet naggad kant. De blir vanligtvis mellan fem och tolv centimeter långa.

Humle är en tvåbyggare, vilket innebär att det finns separata han- och honplantor. Den blommar under högsommaren. Hanblommorna är små och ljusgula och sitter i yviga blomställningar i bladvecken. Dessa är vindpollinerade och producerar mycket pollen. Honblommorna är mer kompakta och sitter i knippen som liknar små gröna kottar. Dessa kottar, som kallas humlekottar, är den del av växten som används i ölbryggning. Varje kotte innehåller mellan tjugo och sextio enskilda honblommor.

Kemiska egenskaper och användning i öl

Humlekottens värde för bryggning ligger i de kemiska ämnena som produceras i små körtlar vid basen av hyllebladen. Dessa körtlar innehåller ett gult, klibbigt pulver som kallas lupulin. Lupulin innehåller en komplex blandning av ämnen, däribland alfahumelonsyra, ofta förkortat till alfasyra. Alfasyrans mängd är avgörande för hur bitter ölet blir. Traditionellt har humlesorter delats in i aromhumle, som ger mindre beska och mer arom, och bitterhumle, som ger högre beska. Aromhumle innehåller normalt mellan två och sex procent alfasyra, medan bitterhumle kan innehålla mellan tio och arton procent.

Vid ölbryggning styr man humlens bidrag genom att tillsätta den vid olika tidpunkter under kokprocessen. Humle som tillsätts i början av koket, som normalt varar en timme, bidrar främst med beska. Humle som tillsätts mot slutet av koket eller till och med efter koket ger istället mer arom, eftersom de lättflyktiga aromämnena då bevaras bättre. För att uppnå önskad balans mellan sötma från malten och beska från humlen räknar bryggare med humlens alfasyrahalt och mäter resultatet i enheter som kallas IBU (International Bitterness Units). Ett lageröl kan ligga på mellan tio och fyrtio IBU, medan en India Pale Ale ofta ligger på mellan fyrtio och sextio IBU.

Humlens historia i Sverige

Humle har en lång historia i Sverige, även om den med stor sannolikhet införts som kulturväxt. Fynd från arkeologiska utgrävningar på platser som Birka tyder på att humle användes redan under vikingatiden, men då troligen importerades snarare än odlades lokalt. Från 1200-talet började humleodling att regleras i svensk lagstiftning. I Kristoffers landslag från 1442 krävdes det att varje bonde skulle hålla en humlegård med fyrtio stänger. Detta krav utökades senare till tvåhundra stänger i Kalmar recess 1474. Denna odlingsplikt varade i cirka fyrahundra år och avskaffades först år 1860.

Idag förekommer humle vild eller förvildad i södra och mellersta Sverige, ofta i lövlundar, bäckdälder och nära bebyggelse. Den svenska vilda populationen består till stor del av honplantor, vilket tyder på att de flesta exemplaren härstammar från förvildade odlingsväxter. Lokaler där även hanplantor finns kan vara ursprungligt inhemska och anses vara mer skyddsvärda. Sedan 2014 odlas kommersiell humle åter i Sverige, om än i liten skala. Dessutom odlas ett femtiotal historiska svenska humlesorter på Julita gård som en del av Programmet för odlad mångfald.

Odling och sorter

När humle odlas kräver den stöd att klättra på, vilket traditionellt löstes med störar eller vertikala linor. Växten klipps ner till marken på våren eller hösten och kan förökas med sticklingar eller rotskott. Skördetiden infaller i augusti och september. I Sverige var det tradition att börja skörda humle på Bartolomeusdagen, den 24 augusti. Eftersom endast de opollinerade honblommorna är önskvärda för bryggning, odlas vanligtvis enbart honplantor på humlefält. Dessa förökas vegetativt med sticklingar för att säkerställa att de förblir honplantor och behåller sina specifika egenskaper.

Det finns ett stort antal odlade sorter av humle, som klassificeras utifrån deras användning och kemiska sammansättning. Några klassiska aromhumlesorter inkluderar den tjeckiska 'Saaz', de tyska 'Hallertauer Mittelfrüh' och 'Tettnanger', samt den engelska 'East Kent Golding'. Bland de vanliga bitterhumlesorterna finns 'Northern Brewer' från England och 'Centennial' från USA. En speciell prydnadssort är 'Aureus', även kallad guldhumle, som har gulgröna blad och blir två till tre meter hög. Denna sort har tilldelats Royal Horticultural Societys Award of Garden Merit.

Medicinskt och annat bruk

Förutom sin roll i ölbryggning har humle sedan urminnes tider använts som rogivande och sömngivande läkeört. Den stimulerar aptiten och matspjälkningen. För att göra humlete tar man två matskedar humleblommor per tekopp kokhett vatten och låter det dra i tio till femton minuter. Detta dricks varmt vid läggdags. För en ökad lugnande effekt kan man blanda i lavendelblommor och blad av citronmeliss. Humle finns att köpa som te (infusion) eller som tinktur, vilket är ett urdrag med alkohol.

Växten har även använts som livsmedel. Carl von Linné nämnde år 1749 att vissa åt humlens stjälkar på våren, på samma sätt som sparris. Modern forskning har visat att humleextrakt har en svag antibiotisk effekt mot grampositiva bakterier, en egenskap som utnyttjats i tillverkning av naturlig deodorant. Extrakt från humlerester från bryggindustrin har även visat antimikrobiell aktivitet och potential att motverka biofilm, vilket öppnar möjligheter för medicinska tillämpningar. Vissa ämnen i humle, som xanthohumol, kan omvandlas till fytoöstrogener i tarmen.

Systematik och släktskap

Humle tillhör familjen hampväxter (Cannabaceae), samma familj som hampa och marijuana (Cannabis sativa). Trots detta släktskap skildes humle och Cannabis sativa åt för över tjugo miljoner år sedan. Humleplantan har utvecklats till att bli ungefär tre gånger större i fysisk storlek. Genetiskt sett uppskattas det finnas en överlappning på cirka sjuttiotre procent mellan de två arterna. Denna överlappning inkluderar viktiga enzymer som polyketidsyntaser och prenytransferaser, samt genen för cannabidiolsyrasyntas, som uttrycks i bladvävnaden hos båda växterna. Detta genetiska släktskap har lett till ett växande forskningsintresse för att förstå potentiella okända föreningar och hälsofördelar hos humle.

Arten Humulus lupulus delas in i flera varieteter baserat på deras naturliga utbredningsområde. Dessa inkluderar var. lupulus i Eurasien och Marocko, var. cordifolius i östra Asien, var. lupuloides i östra Nordamerika, var. neomexicanus i västra Nordamerika och var. pubescens i östra och centrala USA. Namnet lupulus är en diminutivform av det latinska ordet för varg, lupus. På svenska kallas hanplantorna ibland för gallhumle eller fukhumle, medan honplantorna kan kallas knopphumle.

Vanliga frågor om Humle

Hur känner man igen en humleplanta?

Humle är en kraftig klätterväxt som kan bli flera meter hög. Den har breda, handflikiga blad med tre till sju flikar och en oregelbundet naggad kant. Bladen sitter motsatta varandra på stjälken. Stjälken är täckt av krokiga taggar som hjälper växten att klättra. Under högsommaren bär den antingen små, ljusgula hanblommor i yviga klasar eller grönaktiga honblommor som sitter i kompakta, kottliknande knippen. Dessa kottar är klibbiga och doftar karakteristiskt.

Var växer humle vilt i Sverige?

I Sverige förekommer humle vild eller förvildad främst i södra och mellersta delarna av landet. Den trivs i lövlundar, längs bäckdälder och ofta i närheten av gammal bebyggelse, vilket tyder på att den ofta har spritt sig från tidigare odlingar. De flesta vilda exemplaren i Sverige är honplantor. Områden där även hanplantor finns kan vara mer ursprungliga och anses därför vara av större värde för bevarandet av den inhemska floran.

Vad används humle till förutom till öl?

Förutom sin huvudanvändning i ölbryggning har humle en lång historia som medicinalväxt. Den har använts som ett rogivande och sömngivande te, som stimulerar aptiten och matspjälkningen. Humle kan även ingå i naturliga deodoranter på grund av sin svagt antimikrobiella effekt. Traditionellt har de unga skotten på våren även ätits som sparris. Växten säljs som te och tinktur för medicinskt bruk.

Hur länge har humle odlats i Sverige?

Humle har troligen odlats i Sverige sedan 1200-talet, då de första lagbestämmelserna om humleodling började dyka upp. Under medeltiden fanns en lagstadgad odlingsplikt för bönder. Enligt Kristoffers landslag från 1442 skulle varje bonde hålla en humlegård med fyrtio stänger, ett krav som senare utökades. Denna plikt att odla humle varade i cirka 400 år och avskaffades först år 1860. Idag odlas humle kommersiellt igen i liten skala sedan 2014.

Vad är skillnaden på aromhumle och bitterhumle?

Skillnaden mellan aromhumle och bitterhumle ligger främst i halten av det bittergivande ämnet alfahumelonsyra (alfasyra) och i de aromämnen de innehåller. Aromhumle har normalt en lägre halt alfasyra, mellan två och sex procent, och används för att ge ölet fin arom och mindre skarp beska. Bitterhumle har en högre halt, från tio upp till arton procent alfasyra, och används främst för att ge ölet en grundläggande bitterhet. Vissa sorter, kallade dual- eller allround-humle, med 6–10% alfasyra, ligger mittemellan.

Hur förökar man humle?

I kommersiell odling förökar man humle nästan uteslutande vegetativt, det vill säga genom sticklingar eller rotskott. Detta görs för att säkerställa att de nya plantorna är genetiskt identiska med moderplantan och för att kontrollera kön. Eftersom endast opollinerade honblommor är önskvärda för ölbryggning, odlas enbart honplantor på humlefält. Genom att föröka med sticklingar från en honplanta garanterar man att alla nya plantor också blir honor och behåller samma egenskaper som avsetts för bryggning, som smak, arom och alfasyrahalt.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.