Giraff

Utseende och anatomi

Giraffen är ett exceptionellt högt däggdjur. Hanar når en genomsnittlig höjd på 5,3 meter, medan honor är cirka 4,3 meter höga. Den största kända höjden för en individ var 5,88 meter. Mankhöjden varierar mellan 2,4 och 3,7 meter, och därtill kommer en hals som kan bli upp till 2,4 meter lång. Trots den långa halsen har giraffen, som de flesta däggdjur, bara sju halskotor, men dessa är mycket förlängda. För att klara av att pumpa blod genom den långa halsen har giraffen ett mycket kraftigt hjärta som väger cirka 12 kilogram. Hjärtat kan pumpa upp till 60 liter blod per minut och skapar ett blodtryck som är upp till tre gånger högre än hos människan.

Giraffens päls är ljusbrun med mörka fläckar, medan undersidan är ljus och ofläckad. Formen och färgen på fläckarna varierar mellan de olika underarterna. På huvudet sitter hos båda könen två tappformiga, hudtäckta horn som är cirka 13 centimeter långa. Hos vissa individer, framförallt hanar, kan ett tredje hornliknande utskott växa på pannan mellan ögonen. Äldre hannar kan också lagra kalcium i skallens främre benplattor, vilket ger extra skydd under strider. Giraffens tunga är blåsvart, muskulös och kan bli upp till 45 centimeter lång, vilket hjälper den att nå och gripa blad utan att skadas av taggar.

Rörelse och beteende

Giraffen rör sig antingen i en långsam passgång eller i en sorts galopp för högre hastigheter. Vid galopp flyttas båda bakbenen förbi frambenen innan de senare sätts framåt. Arten kan nå mycket hög hastighet och är på korta distanser snabbare än en tävlingshäst. Den högsta uppmätta hastigheten på kort distans är 56 km/h. På långa sträckor håller den dock en hastighet på runt 15 km/h. Giraffen har svårt att gå på våtmark och undviker därför sådana områden. Den har ingen möjlighet att ta sig över floder, men precis som de flesta andra däggdjur kan den simma.

Giraffer lever vanligen i mindre flockar där avstånden mellan individerna ofta är stora. Flockens sammansättning ändras ständigt och de vistas i ett territorium som kan vara mellan 5 och 650 kvadratkilometer stort. Reviren överlappar med andra flockars och försvaras inte. Djuren kommunicerar ofta med infraljud, ljud under 20 Hertz som är ohörbara för människor. Socialt beteende skiljer sig mellan könen. Honor bildar flockar med 4 till 32 individer av olika åldrar. Unga hannar bildar små grupper, men lever ensamma när de blir könsmogna. Hannar strider mot varandra, särskilt under parningstiden, genom att stå bredvid varandra och stöta med halsarna.

Utbredning och underarter

Giraffen förekommer på afrikanska savanner söder om Sahara och vistas ibland i öppna skogar. I många områden, som i Nildalen och vid kusterna i Marocko och Algeriet, försvann den redan under antiken eller medeltiden. Under 1900-talet försvann den från ytterligare många regioner. Enligt flera auktoriteter skiljs det mellan nio underarter som har olika färg och mönster på pälsen och lever i skilda områden. Dessa är den nubiska giraffen (nominatformen), kordofangiraffen, sydafrikanska giraffen, Thornicrofts giraff, Rothschildgiraffen, angolanska giraffen, massaigiraffen, nigerianska giraffen och nätgiraffen.

De olika underarterna har karakteristiska fläckmönster. Till exempel har Rothschildgiraffen stora mörkt bruna, ojämna eller fyrkantiga fläckar. Nätgiraffen har mörka, mångkantiga fläckar åtskilda av smala vita band, vilket ger ett nätliknande intryck. Massaigiraffen har små, mörka och nästan stjärnformiga fläckar. Ursprungligen kategoriserades flera av dessa som egna arter, men idag räknas de alla till samma art. Inom vetenskapen råder dock fortfarande oenighet om avgränsningen mellan underarterna.

Föda och näring

Med hjälp av sin långa hals och tunga betar giraffen löv från träd och buskar, främst akacior och Combretum. En vuxen giraff äter ungefär 30 kilo bladmassa varje dag och ätandet pågår under 16 till 20 timmar per dygn. I sällsynta fall kan de äta upp till 134 kg på en dag. Giraffens vätskebehov täcks huvudsakligen av fukt i födan, vilket innebär att de kan klara sig flera veckor utan att dricka. När de väl dricker från en vattenkälla gör de det varannan eller var tredje dag. För att kunna nå vattnet måste de sätta benen brett isär för att sänka huvudet. Under svåra förhållanden kan de också nå föda från marken på samma sätt.

Fortplantning och livscykel

Giraffhonor kan para sig hela året, men parningstiden infaller oftast under regnperioden. Dräktigheten är mycket lång och varar i 14 till 15 månader. En hona föder vanligen sin första unge under sitt fjärde levnadsår och föder därefter normalt vartannat år. Oftast föds endast en kalv per kull. Vid födelsen står honan upp, vilket gör att ungen faller till marken från en höjd av cirka två meter. Ungen kan stå upp efter ungefär 20 minuter och följer sedan modern i cirka 22 månader. Modern återansluter sig till sin flock med kalven efter 2 till 3 veckor. Digivningen avslutas vanligen vid slutet av kalvens första levnadsår.

Ungarna blir könsmogna vid fyra års ålder men når full storlek först efter sex år. För hannar sker den första lyckade parningen vanligen när de är sju år gamla. I naturen kan giraffer bli upp till 25 år gamla om de undviker rovdjur. I fångenskap kan de leva upp till 35 år. Endast 25 till 50 procent av ungarna lever till könsmogen ålder, då många faller offer för rovdjur.

Rovdjur och försvar

Giraffens främsta naturliga fiender är lejon. En studie i Kruger nationalpark visade att under en 25-årsperiod dödades cirka 675 giraffer av större rovdjur, och i 99,7 procent av fallen var lejonet förövaren. I sällsynta fall kan även leoparder, vildhundar och krokodiler angripa giraffer. Vuxna giraffer försvarar sig effektivt med kraftiga slag från sina främre hovar, vilket gör att de sällan angrips. Ungdjur är dock mycket mer utsatta. Andra hovdjur som zebror och gnuer håller sig ofta nära giraffer, eftersom giraffen från sin höga utpost kan upptäcka faror tidigare.

Relation till människan och hot

Giraffen har jagats av människor i århundraden. Ursprungsbefolkningar jagade den med fällor och repslingor för köttets och vissa kroppsdelars skull. Senor användes till bågsträngar och musikinstrument. Dessa traditionella jaktmetoder utgjorde ingen större fara för bestånden. Efter vita jägares ankomst blev dock jakten för nöjes skull ett problem, och storviltjägare konkurrerade om att skjuta så många giraffer som möjligt, vilket snabbt gjorde djuret mer sällsynt. Sedan jakten reglerats på många håll har beståndet återhämtat sig i vissa områden, som i Östafrika och Serengeti nationalpark.

En IUCN-översyn från 2016 visar dock en kraftig global minskning av giraffpopulationen med upp till 40 procent under de senaste 30 åren. De största hoten idag är habitatförlust, inbördeskrig och andra oroligheter samt tjuvjakt. På grund av detta bedöms den globala populationen som hotad och kategoriseras som sårbar (VU). Några underarter är extra utrotningshotade. Till exempel förekommer den angolanska giraffen inte längre i Angola, det land som gav den dess namn. Det vetenskapliga namnet camelopardalis härstammar från romarna, som tyckte att djuret påminde om en kombination av kamel och leopard.

Vanliga frågor om Giraff

Hur hög kan en giraff bli?

En vuxen giraffhane når en genomsnittlig höjd på 5,3 meter och kan väga mellan 1 100 och 1 900 kilogram. Den största kända höjden för en individ var 5,88 meter. Honorna är något mindre och når en höjd på cirka 4,3 meter med en vikt på 700 till 1 200 kg. Vid födseln är giraffkalvar redan omkring 180 centimeter höga och väger mellan 45 och 70 kilo. Höjden kommer främst från den extremt långa halsen, som kan bli upp till 2,4 meter lång, och de långa benen.

Vad äter en giraff?

Giraffen är en herbivor som livnär sig huvudsakligen på löv från träd och buskar. Den betar med hjälp av sin långa hals och sin upp till 45 centimeter långa tunga, vilket gör att den kan nå blad högt upp, ofta på akacior. En vuxen giraff äter ungefär 30 kilogram bladmassa per dag, och ätandet kan pågå under 16 till 20 timmar av dygnet. Vätskebehovet täcks till stor del av fukten i födan, så giraffen kan gå flera veckor utan att dricka vatten. När den dricker måste den sätta benen brett isär för att kunna sänka huvudet till vattenytan.

Hur många underarter av giraff finns det?

Enligt flera auktoriteter skiljs det mellan nio underarter av giraff. Dessa är den nubiska giraffen (G. c. camelopardalis), kordofangiraffen (G. c. antiquorum), sydafrikanska giraffen (G. c. giraffa), Thornicrofts giraff (G. c. thornicrofti), Rothschildgiraffen (G. c. rothschildi), angolanska giraffen (G. c. angolensis), massaigiraffen (G. c. tippelskirchi), nigerianska giraffen (G. c. peralta) och nätgiraffen (G. c. reticulata). Underarterna skiljer sig främst åt i färg och mönster på den fläckiga pälsen och har olika utbredningsområden i Afrika. Inom vetenskapen råder dock fortfarande diskussion om den exakta indelningen.

Var lever giraffer?

Giraffen lever på savanner och i öppna skogar söder om Sahara i Afrika. Dess historiska utbredning var mycket större, men den försvann från områden som Nildalen redan under antiken och från Nordafrikas kustområden under medeltiden. Under 1900-talet försvann den från ytterligare många regioner. Idag finns olika underarter spridda över kontinenten, från Niger och Tchad i väst till Etiopien och Somalia i öst, och söderut till Sydafrika, Namibia och Botswana. Vissa populationer är mycket små och isolerade, som den nubiska giraffen i Sydsudan och Etiopien.

Hur fort kan en giraff springa?

Giraffen är ett snabbt djur som kan nå hög hastighet över korta distanser. Den högsta uppmätta hastigheten på kort distans är 56 kilometer i timmen, vilket gör den snabbare än en tävlingshäst på sådana sträckor. När den springer i galopp flyttar den båda bakbenen förbi frambenen innan de senare sätts framåt. På längre sträckor håller den en mer uthållig hastighet på runt 15 kilometer i timmen. Giraffen har dock svårt att röra sig på våtmark och undviker sådana områden.

Är giraffen ett hotat djur?

Ja, sedan 2016 kategoriserar IUCN (Internationella naturvårdsunionen) giraffen som sårbar (VU). Detta beror på en kraftig minskning av den globala populationen med upp till 40 procent under de senaste 30 åren. De främsta hoten mot arten är habitatförlust, tjuvjakt samt inbördeskrig och oroligheter i dess utbredningsområden. Vissa underarter är extra hotade. Till exempel finns det bara omkring 250 vilda individer kvar av den nubiska giraffen, och den angolanska underarten har försvunnit från Angola. Beståndet har återhämtat sig i vissa skyddade områden, men den övergripande trenden är negativ.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.