Giraffer

Taxonomi och arter

Giraffsläktet (Giraffa) klassificerades ursprungligen av Carl von Linné 1758 som en enda art med det vetenskapliga namnet Cervus camelopardalis. Mathurin Jacques Brisson myntade släktnamnet Giraffa 1762. Under lång tid har giraffer traditionellt betraktats som en art, Giraffa camelopardalis, med ett antal underarter. Under 1900-talet föreslogs olika taxonomier med två eller tre arter. En studie från 2007 som använde mitokondriellt DNA indikerade att minst sex olika linjer kunde erkännas som skilda arter. En morfologisk studie från 2011 beskrev åtta levande giraffarter genom att tillämpa den fylogenetiska artkoncepten. En viktig studie från 2016 drog slutsatsen att de levande girafferna består av flera arter som inte har utbytt genetisk information sinsemellan på en till två miljoner år. Denna studie föreslog existensen av fyra distinkta arter. En studie från 2020 visade att olika taxonomiska hypoteser som erkänner mellan två och sex arter kan övervägas beroende på vilken metod som används. Denna studie fann också att vissa genetiska metoder kan leda till översplittring genom att avgränsa geografiska strukturer snarare än biologiska arter. En analys från 2021 av hela genomet stöder dock hypotesen om fyra arter och sju underarter, vilket även bekräftades av en studie av kraniell morfologi från 2024. De fyra arter som ofta erkänns i denna moderna indelning är nätgiraffen (Giraffa reticulata), masajgiraffen (Giraffa tippelskirchi), sydlig giraff (Giraffa giraffa) och nordlig giraff (Giraffa camelopardalis).

Utöver de levande arterna känner man till sex giltiga utdöda arter av Giraffa från fossila fynd. Den första utdöda art som beskrevs var Giraffa sivalensis från Indien. Ytterligare utdöda arter inkluderar Giraffa punjabiensis från Pakistan samt de afrikanska arterna Giraffa gracilis, Giraffa jumae, Giraffa pygmaea och Giraffa stillei. Girafferna tillhör familjen Giraffidae, vars enda andra nu levande medlem är okapin. Familjen Giraffidae var en gång mycket mer omfattande med över tio beskrivna fossila släkten.

Utseende och anatomi

Giraffer är de längsta landlevande djuren på jorden och även de största idisslande djuren. Deras mest karakteristiska drag är den extremt långa halsen och de långa benen. På huvudet bär de hornliknande utskott som kallas ossicones, vilka är beniga strukturer täckta med hud och hår. Dessa är vanligtvis mer utvecklade hos hanar. Pälsens mönster, som består av fläckar på en ljusare botten, varierar mellan de olika arterna och underarterna och används som ett viktigt morfologiskt kännetecken för att skilja dem åt. Fläckarnas form, storlek och färg är distinkta för olika populationer. Till exempel har nätgiraffen (Giraffa reticulata) stora, polygonala, kastanjebruna fläckar åtskilda av vita linjer som ger ett nätliknande utseende. Masajgiraffen (Giraffa tippelskirchi) har fläckar som är ojämnt formade och liknar stjärnor eller blad. Den långa halsen, som innehåller samma antal halskotor som de flesta andra däggdjur (sju), har förlängts genom att varje kot har ökat i längd. Förlängningen av halsen tycks ha börjat tidigt i giraffens evolutionära utveckling. Jämförelser med forntida släktingar tyder på att kotorna närmast skallen förlängdes först, följt av förlängning av kotorna längre ner.

Utbredning och habitat

Giraffer har en spridd utbredning över Afrika söder om Sahara. Deras utbredningsområde sträcker sig från Tchad i norr till Sydafrika i söder och från Niger i väster till Somalia i öster. De har utrotats från många delar av sitt tidigare utbredningsområde. Giraffer lever främst i savanner, gräsmarker och öppna skogsområden. Deras habitat är områden med träd, särskilt akacior, som utgör deras huvudsakliga födokälla. De kan också förekomma i torrare regioner under regnperioden. Idag återfinns giraffer i många nationalparker och viltreservat över hela kontinenten. En uppskattning från 2016 indikerar att det finns ungefär 97 500 individer av släktet Giraffa kvar i det vilda. Mer än 1 600 giraffer hölls i djurparker runt om i världen år 2010.

Beteende, ekologi och hot

Giraffer är växtätare som huvudsakligen livnär sig på löv, frukter och blommor från träd och buskar. Deras huvudsakliga föda är blad från akacior, som de kan beta på höjder som de flesta andra markbundna växtätare inte når. Deras långa hals och långa, muskulösa tunga (som kan vara upp till 45 cm lång) är perfekt anpassade för att dra ner grenar och strippa löven. Giraffer är idisslare och har en fyrdelad mage för att bryta ner den fiberrika födan. De kan dricka vatten, men gör det försiktigt genom att sära på frambenen och böja sig ner, en position som gör dem sårbara för rovdjur. Giraffer lever i sociala grupper. Honorna och deras ungar bildar ofta lösa hjordar bestående av besläktade individer. Vuxna hanar bildar ungkarlshjordar eller lever ensamma. Grupperna är inte permanenta och individerna kan byta mellan dem. Hanar etablerar en social hierarki genom en beteendetyp som kallas "necking". Detta är kampakter där hanarna använder halsen som ett vapen och slår mot varandra. Den dominante hanen får parningsrätt till honorna i området. Honorna har det ensamma ansvaret för att uppfostra kalvarna efter en dräktighet på cirka 15 månader. Giraffer kan falla offer för stora rovdjur som lejon, leoparder, fläckiga hyenor och afrikanska vildhundar, särskilt ungdjur och sjuka individer. Deras höjd ger dem dock en god överblick över omgivningen för att upptäcka faror. Giraffer sover mycket kort, ofta bara några minuter i taget, och kan sova både stående och liggande.

Evolution och släktingar

Giraffer och okapin är de enda nu levande medlemmarna av familjen Giraffidae inom ordningen partåiga hovdjur (Artiodactyla). De tillhör idisslarna i underordningen Pecora, tillsammans med familjerna Antilocapridae (gaffelantiloper), Cervidae (hjortdjur), Bovidae (oxdjur som får, getter och antiloper) och Moschidae (myskhjortar). En genstudie från 2019 visar att Giraffidae är systergrupp till Antilocapridae, med en uppskattad separation för över 20 miljoner år sedan. Familjen Giraffidae var en gång betydligt mer mångfaldig med över tio kända fossila släkten. En tidig giraffid-ancestor var Canthumeryx, som levde för mellan 25 och 14,3 miljoner år sedan och vars fossil har hittats i Libyen. Detta djur liknade en antilop. Giraffokeryx, som levde för 15 till 12 miljoner år sedan på den indiska subkontinenten, liknade en okapi eller en liten giraff och hade en längre hals och liknande ossicones. Andra giraffider som Palaeotragus, Shansitherium och Samotherium uppträdde för cirka 14 miljoner år sedan och levde i Afrika och Eurasien. Palaeotragus liknade okapin och kan ha varit dess förfader. Samotherium betraktas som en viktig övergångsfossil i giraffens evolution.

Etymologi och kultur

Namnet "giraff" har sina tidigast kända rötter i det arabiska ordet zirāfah, som i sin tur har ett oklart ursprung i ett subsahariskt afrikanskt språk. Den medelengelska och tidigmoderna engelska stavningen jarraf och ziraph härstammar från den spanska och portugisiska formen girafa, som bygger på det arabiska ordet. Den moderna engelska formen giraffe utvecklades omkring år 1600 från det franska ordet girafe. Ett äldre, arkaiskt engelskt namn för giraffen är "camelopard". Detta namn härstammar från det antika grekiska ordet καμηλοπάρδαλις (kamēlopárdalis), som är en sammansättning av κάμηλος (kámēlos), som betyder "kamel", och πάρδαλις (párdalis), som betyder "leopard". Namnet syftar på djurets kamelliknande form och leopardliknande färgning. Giraffers säreget utseende har fascinerat både antika och moderna kulturer. De har ofta avbildats i målningar, böcker och tecknade filmer.

Vanliga frågor om Giraffer

Hur många arter av giraffer finns det?

Taxonomin för giraffer har förändrats. Traditionellt har alla giraffer betraktats som en enda art (Giraffa camelopardalis) med flera underarter. Nyare genetiska och morfologiska studier, särskilt en från 2016, föreslår att de levande girafferna bör delas in i fyra skilda arter. Dessa är nätgiraff (Giraffa reticulata), masajgiraff (Giraffa tippelskirchi), sydlig giraff (Giraffa giraffa) och nordlig giraff (Giraffa camelopardalis). En studie från 2021 av hela genomet stöder denna indelning i fyra arter och sju underarter. Vissa studier, som en från 2020, anser att mellan två och sex arter är möjliga att erkänna beroende på vilken taxonomisk metod som används.

Vad äter en giraff?

Giraffer är växtätare och deras diet består huvudsakligen av löv, frukter och blommor från träd och buskar. De är specialiserade på att beta på höga höjder och föredrar blad från akacieträd. Deras långa hals och långa, svarta tunga (som kan vara upp till 45 centimeter) gör det möjligt för dem att nå grenar som är utom räckhåll för de flesta andra djur. De kan också äta gräs och örter, särskilt under torrperioder när löv är svårare att hitta. Som idisslare har de en komplex mage som effektivt bryter ner den fiberrika födan.

Var i världen finns giraffer?

Giraffer finns enbart i Afrika. Deras utbredningsområde är spritt över savanner, gräsmarker och öppna skogsområden söder om Sahara. Området sträcker sig från Tchad och Niger i norr och väster till Somalia i öster och Sydafrika i söder. De har dock försvunnit från många delar av sitt historiska utbredningsområde. Idag lever de flesta giraffer i olika nationalparker och viltreservat över hela kontinenten. De finns inte naturligt någon annanstans i världen, men många individer finns i djurparker utanför Afrika.

Vad är det för slags horn giraffer har på huvudet?

Giraffer har inte riktiga horn som till exempel kor eller antiloper. Istället har de strukturer som kallas ossicones. Dessa är beniga utskott på skallens topp som är täckta med hud och hår. Ossicones är vanligtvis mer utvecklade och kraftigare hos hanar än hos honor. Hanar använder ofta sina ossicones som vapen under strider, så kallad "necking", där de slår mot varandras huvuden och halsar för att etablera dominans. Dessa utskott är närvarande redan vid födseln, men är då fortfarande oskiktade och växer fast vid skallen under djurets liv.

Hur sociala är giraffer?

Giraffer är sociala djur men deras gruppstrukturer är flytande och inte särskilt stabila. Honorna och deras kalvar bildar ofta lösa hjordar bestående av besläktade individer. Dessa grupper kan variera i storlek och sammansättning. Vuxna hanar bildar ofta ungkarlshjordar med andra icke-dominanta hanar, eller lever ensamma. Hanar etablerar en tydlig hierarki genom fysiska dueller. Trots att de lever i grupper är individerna ofta ganska oberoende och kan lämna eller ansluta sig till olika hjordar. De är dock flocklevande och kan samlas i stora grupper, särskilt vid rikliga födokällor.

Vilka är giraffens närmaste släktingar?

Giraffens närmaste nu levande släkting är okapin. Tillsammans utgör de hela familjen Giraffidae inom ordningen partåiga hovdjur. Familjen Giraffidae är systergrupp till familjen Antilocapridae (som inkluderar gaffelantilopen) enligt genetiska studier, med en uppskattad separation för över 20 miljoner år sedan. Giraffer tillhör även underordningen Pecora bland idisslarna, tillsammans med hjortdjur, får, getter, nötkreatur och antiloper. Fossil visar att familjen Giraffidae en gång var mycket mer mångfaldig med flera nu utdöda släkten.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.