Tarot

Tarotkortlekens ursprung och utveckling

Tarotkortleken skapades i norra Italien under perioden 1420 till 1450. Den utvecklades som en utbyggnad av de vanliga kortlekar med 52 kort som redan fanns. Tillägget som skapade taroten var en fjärde honnör i varje svit samt en helt ny, separat svit bestående av 22 trumfkort. Dessa tidiga trumfkort, som initialt kallades trionfi, kunde ha motiv som grekiska och romerska gudar. Från Italien spred sig tarotspelet till Frankrike och Schweiz under 1500-talet och vidare till större delen av Europa under 1700-talet, med undantag för bland annat de brittiska öarna. Kortleken var från början avsedd för spel och inte för spådom.

De olika typerna av tarotlekar har ofta fått namn efter sin geografiska ursprungsort. Exempel på detta är tarot från Marseille, tarot från Bologna, tarot från Besançon och siciliansk tarot. Ursprungligen använde man ofta de spanska eller italienska svitmärkena: bägare, mynt, stav och svärd. På 1700-talet började man i Tyskland tillverka tarotlekar med de fransk-engelska färgerna (klöver, hjärter, spader, ruter). En sådan lek som fortfarande används för spel idag kallas nya tarot eller borgartarot. Den tillverkades av C.L. Wüst i Frankfurt under 1800-talet och har motiv som avbildar 1800-talets borgarklass i sociala aktiviteter.

Uppbyggnad av en tarotkortlek

En standard tarotkortlek består av 78 kort. Dessa är uppdelade i två huvudgrupper: de fyra vanliga sviterna och trumfsviten. Var och en av de fyra vanliga sviterna innehåller 14 kort. Dessa är valörerna 1 (ace) till 10 samt fyra hönörer: knekt (page), riddare (cavalier), dam (drottning) och kung. Sviten kan vara italienska/spanska (mynt, svärd, bägare, stavar) eller fransk-engelska (klöver, hjärter, spader, ruter) beroende på leken.

Trumfsviten innehåller 22 kort, ofta numrerade I till XXI, plus ett onumrerat kort kallat Narren eller Excuse. Dessa kort har traditionella bildmotiv som har varierat över tid och region. En vanlig sekvens inkluderar Magikern (I), Prästinnan (II), Kejsarinnan (III), Kejsaren (IV), Översteprästen (V), De älskande (VI), Vagnen (VII), Rättvisan (VIII), Eremiten (IX), Ödeshjulet (X), Styrkan (XI), Den hängde mannen (XII), Döden (XIII), Måttfullheten (XIV), Djävulen (XV), Tornet (XVI), Stjärnan (XVII), Månen (XVIII), Solen (XIX), Yttersta domen (XX) och Världen (XXI). I spel har endast kortens nummer betydelse, inte deras symboliska bilder.

Tarot som kortspel

Tarot spelas fortfarande som ett trick-taking-kortspel i flera europeiska länder. Spelet är särskilt populärt i Frankrike, där fransk tarot (le jeu de tarots) är det näst populäraste kortspelet efter Belote. I Österrike är Tarock-spel, som Königrufen, utbredda och det arrangeras nationella och internationella turneringar. Även Italien, Schweiz, Ungern, Slovenien och södra Tyskland är starka fästen för tarotspel. Spelet kan spelas av två till åtta spelare, men de vanligaste varianterna är för tre eller fyra deltagare. Spelarna kan tävla individuellt, i fasta partnerskap eller med föränderliga allianser.

Reglerna varierar mellan regionerna, men grundprincipen bygger på att trumfsviten är en permanent trumffärg som alltid slår de vanliga sviterna. Spelet spelas vanligtvis moturs. Spelaren till höger om givaren inleder det första tricket. En grundläggande regel är att man måste följa färg om man kan. Narren (Fool/Excuse) har en speciell funktion. I vissa varianter befriar den spelaren från att behöva följa färg eller spela trumf, medan den i andra är den starkaste trumfen. Poäng räknas utifrån vilka kort man vinner i tricken, där vissa höga kort har extra värde.

Regionala varianter och kortlekar

För spel används inte alltid den fullständiga 78-kortsleken. Många regionala varianter använder reducerade lekar för att öka spelets taktiska möjligheter, som att skapa void (tomma färger). Österrikisk-ungersk Tarock använder ofta en lek med 54 kort. I denna lek har de vanliga sviterna stripats på sina lägre nummerkort, så att endast ett begränsat antal pipkort återstår tillsammans med hönörerna. Trumfsviten består fortfarande av 22 kort, inklusive de särskilt värdefulla ärekorten (Trull) som Pagat (I), Mond (XXI) och Sküs (Narren).

Kortlekar för spel har ofta kulturellt anpassade utseenden. I Italien och delar av Schweiz används traditionellt de latinska svitmärkena (bägare, mynt, klubba, svärd). I Trieste och i större delen av övriga Europa används de franska färgerna. Trumfkorten har vanligen stora arabiska eller romerska siffror för att visa deras rangordning. Motiven på dessa kort har ofta utvecklats oberoende av varandra och kan vara godtyckliga scener valda av gravören, även om vissa traditionella bildsekvenser fortfarande är igenkännbara.

Uppkomsten av tarot som spådomskonst

Associationen mellan tarotkort och spådom, meditation och reflektion är en senare tillkomst. Idén att kortleken innehöll forntida visdom och kunde användas för spådom härstammar från 1700-talet. Den schweiziske författaren Antoine Court de Gébelin publicerade 1781 en essä där han hävdade att tarotkorten var en uppfinning av fornegyptiska präster och bar på guden Thots visdom. Denna teori, som saknar vetenskapligt stöd, fick dock genomslag.

Fransmannen Jean-Baptiste Alliette, som skrev under pseudonymen Etteilla, tog vid där Court de Gébelin slutade. Baserat på de egyptiska teorierna utvecklade Alliette ett system för att spå med tarotleken och publicerade en rad böcker om ämnet mellan 1785 och 1791. Hans arbete lade grunden för den esoteriska traditionen kring tarot. Sedan dess har ett stort antal efterföljare publicerat böcker om tarotspådom, och både specialdesignade kortlekar och litteratur säljs i stor omfattning i västvärlden.

Modern användning och spådomslekar

Idag existerar tarot parallellt som ett levande kortspel och som ett verktyg för spådom och personlig utveckling. För spådom används ofta specialdesignade kortlekar, tillverkade med just detta syfte i åtanke. En av de mest kända och inflytelserika spådomslekarna är Rider-Waite-Smith-kortleken, som först gavs ut 1909 eller 1910. Det som skiljer denna lek från många traditionella spelkortlekar är att inte bara trumfkorten, utan vart och ett av alla 78 kort i leken, har en egen bildscen som ska underlätta tolkning och intuition. Marknaden för tarot som spådomskonst är omfattande, med försäljning av både kortlekar och böcker. Det finns också en tjänstesektor där individer erbjuder att tolka korten för kunder, både via annonser i veckotidningar och på internet. Trots denna starka association med det övernaturliga är det viktigt att notera att tarotkortens ursprung och primära historiska användning varit som redskap för familjär underhållning i form av kortspel.

Vanliga frågor om Tarot

Vad är tarot och var kommer det ifrån?

Tarot är ett samlingsnamn för kortspel som spelas med en speciell kortlek på 78 kort. Kortleken uppstod i norra Italien under 1400-talet, ungefär mellan 1420 och 1450, som en utvidgning av vanliga kortlekar. Den skapades från början för att spela kortspel med. Idag används tarotkort både för traditionella spel och för spådomskonst, där den sistnämnda användningen blev populär först på 1700-talet.

Hur många kort finns det i en tarotkortlek?

En standard tarotkortlek för spel består av 78 kort. Dessa är uppdelade i två delar. Först finns det fyra vanliga sviter med vardera 14 kort, vilket ger 56 kort. Sedan tillkommer en separat trumfsvit med 22 bildkort. De fyra sviterna har vanligen valörerna 1 till 10 plus knekt, riddare, dam och kung. Vissa regionala spelvarianter använder dock mindre lekar, till exempel med 54 eller 63 kort.

Vilka är de vanligaste spelen som spelas med tarotkort?

Det finns flera traditionella kortspel som använder tarotleken. Exempel på sådana spel är scarto, le jeu de tarots (fransk tarot), triomphe forcée och tapp tarock. Fransk tarot är särskilt populärt i Frankrike och är landets näst populäraste kortspel. I Österrike är Tarock-spel som Königrufen utbredda och det hålls regelbundna turneringar. Dessa spel är trick-taking-spel där trumfsviten fungerar som en permanent trumffärg.

När och hur började man använda tarot för spådom?

Användningen av tarot för spådom började på 1700-talet. Den schweiziske författaren Antoine Court de Gébelin publicerade en teori 1781 där han hävdade att tarotkorten hade ett fornegyptiskt ursprung och innehöll gudomlig visdom. Den franske okkultisten Jean-Baptiste Alliette, känd som Etteilla, utvecklade sedan ett praktiskt system för spådom baserat på denna idé och publicerade böcker om ämnet mellan 1785 och 1791. Deras arbete lade grunden för den esoteriska tradition som sedan växte kraftigt.

Vad är skillnaden mellan en tarotlek för spel och en för spådom?

Tarotlekar avsedda för spel har ofta en standardiserad uppsättning med 78 kort, där endast trumfkorten har detaljerade bilder medan pipkorten i de vanliga sviterna enbart har symboler. Kortlekar designade för spådom, däremot, har ofta egna bilder på vartenda kort för att underlätta intuition och tolkning. Ett känt exempel är Rider-Waite-Smith-kortleken från 1909/1910, där alla 78 kort är illustrerade. Spådomslekar kan ha mycket varierande teman och symbolik, medan spelkortlekar fokuserar på tydlig rangordning och spelbarhet.

I vilka länder spelas tarot som kortspel idag?

Tarot som kortspel är levande och populärt i flera europeiska länder. Frankrike är ett starkt fäste, där fransk tarot är mycket utbrett. I Österrike är Tarock-spel, särskilt Königrufen, vanliga och det arrangeras nationella och internationella turneringar. Italien, tarotens hemland, är också en stark spelmarknad. Dessutom spelas tarotspel i Schweiz, Ungern, Slovenien, Liechtenstein, Tjeckien, Slovakien, Danmark, södra Tyskland och södra Polen. Spelen kan variera i regler och kortlekars storlek mellan dessa regioner.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.