Plockepinn

Spelprincip och regler

I ett typiskt spel av plockepinn används ett knippe med minst trettio pinnar. Spelet inleds genom att hela bunten släpps eller sprids ut så att pinnarna bildar en hög och oordnad stapel på ett bord. Ju mer trasslad högen är, desto svårare blir spelet. Spelarna turas om att försöka ta bort en pinne i taget från högen, utan att orsaka minsta rörelse hos någon annan pinne. Om en spelare lyckas, får denne fortsätta sitt drag. Om en spelare rör vid eller får en annan pinne att röra sig, går turen omedelbart vidare till nästa spelare. Syftet med spelet kan vara att samla flest pinnar, eller att få högst poäng genom att pinnarna har olika färger och därmed olika poängvärden. I vissa versioner av spelet får spelarna bara använda sina fingrar, medan man i andra får använda en speciell pinne eller ett redskap för att manipulera och lossa den pinne man vill ta.

Reglerna kan innehålla specifika detaljer som påverkar spelets gång. I vissa varianter tas alla pinnar som inte vidrör minst en annan pinne bort från högen innan spelet börjar. Den första spelaren, som ibland är den yngsta, inleder spelet med att försöka ta en pinne. Om spelaren lyckas får denne försöka igen, och kan således fortsätta tills ett misstag begås. I mer komplexa spel med poäng är målet att uppnå högst sammanlagd poäng, inte nödvändigtvis flest pinnar. Vissa regelsystem tillåter även att en spelare kan be nästa spelare att plocka upp hela högen och släppa den på nytt för att skapa en ny, slumpmässig konfiguration, vilket kan vara en strategisk manöver.

Historik och ursprung

Spelet plockepinn har mycket gamla anor och dess exakta ursprung är omdiskuterat. Det tros ha utvecklats från de mjölkörter som användes för spådom i den kinesiska I Ching. I Indiens gamla heliga skrifter omtalas ett liknande spel som ansågs hindra dygdens förkovran. En engelsk referens till ett spel som liknar det finns från år 1734. Spelet blev särskilt populärt under 1800-talet i Tyskland, Storbritannien och USA. Under 1700-talet tillverkades eleganta skrapnosspel i Kanton i Kina för export till Europa. Samtidigt spelade barnen i Kanton en enklare variant med brända stickor. Hos Nordamerikas ursprungsbefolkning fanns en variant med runda stickor markerade med svarta och röda ringar, vilka blev en förebild för det moderna spelet. Under 1800-talet var pinnarna ofta gjorda av elfenben eller ben, medan moderna pinnar kan vara av trä, bambu, plast eller andra material.

Spelets spridning och utveckling har varit global. I Nordamerika spelade den inhemska Haida-nationen ett liknande spel med pinnar av vanligt lönnträ som var dekorerade med pärlemorsskal och koppar. I Europa blev spelet känt under 1700-talet, och det spelades till exempel på Windsor Castle i Storbritannien redan 1845. En populär amerikansk version under 1930- till 1950-talen var 456 Pickup Sticks, tillverkad av O. Schoenhut Inc, som var en avknoppning från det amerikanska Schoenhut Piano Company. Denna version vittnar om spelets popularitet som kommersiellt tillverkat familjespel under 1900-talet.

Varianter av spelet

Plockepinn förekommer i många olika varianter med olika namn och utformning. En vanlig europeisk variant är Mikado, som spelas med 41 färgade pinnar av samma längd, vanligtvis mellan 17 och 20 centimeter. Dessa pinnar har olika namn och poängvärden baserat på färg: en vit Mikado, fem blå Mandariner, fem gula Präster, femton gröna Samurajer och femton röda Kulier. En annan klassisk variant är Skrapnos. Här utgörs pinnarna av miniatyrverktyg eller vapen skurna i trä, ben eller plast, som yxa, spade, stege, pipa eller värja. Dessa figurer, som kan vara cirka tio centimeter långa, kastas i en hög, och spelarna försöker med en krokförsedd sticka lyfta bort dem en efter en utan att störa de andra. I äldre tider ingick i skrapnos att den som misslyckades fick en skrapnos, det vill säga blev skrapad på näsan med kroken, vilket gett spelet dess namn. I Skåne har en variant kallad Påvespel eller Pianospel förekommit, med figurer som påve, kejsare, jungfrur, knektar och bönder. Det finns även en jättevariant av spelet, där Guinness rekordbok har registrerat pinnar på cirka fem meters längd.

Varianterna skiljer sig inte bara i utseende utan också i antal och poängsystem. En variant som ofta kallas Farm tools innehåller ungefär 45 bitar relaterade till lantbruksredskap som stegar, räfsor, spadar och hackor. Dessa set innehåller vanligtvis också ett hjälpredskap med en krok i änden för att greppa och manipulera bitarna. Varje bit har ett poängvärde, där de som är svårare att plocka är värda fler poäng. Namnet skrapnos användes redan 1697 i bildlig betydelse för att beskriva en utskällning, vilket antyder att spelet var allmänt känt vid den tiden. Den skånska varianten Påvespel med sina hierarkiska figurer visar på hur spelet kunde anpassas till lokala kulturella föreställningar.

Spel i olika kulturer

Spelet med att plocka pinnar har dokumenterats i många kulturer genom historien. Förutom de kinesiska och indiska exemplen fanns en variant hos Haida-folket i Nordamerika, som spelade med pinnar av lönnträ dekorerade med pärlemorsskal och koppar. I Europa blev spelet känt under 1700-talet, och det spelades till exempel på Windsor Castle i Storbritannien redan 1845. En populär amerikansk version under 1930- till 1950-talen var 456 Pickup Sticks, tillverkad av O. Schoenhut Inc. Spelets enkla principer och material har gjort det till ett tidsfördriv som anpassats till lokala traditioner och material, från eleganta elfenbenstickor till enkla brända pinnar.

Kulturella paralleller finns även i andra spel. I Frankrike fanns ett liknande spel kallat Jonchets som är känt från 1600-talet eller tidigare. Spelet delar den grundläggande mekaniken med att försiktigt ta bort objekt från en hög. Moderna spel som Jenga och Blockhead, där man tar bort block från en tornkonstruktion utan att den faller, bygger på en liknande princip av fysisk skicklighet och nervspännande balans. Dessa jämförelser visar hur en enkel idé med att försiktigt manipulera ett instabilt system har fascinerat människor under lång tid och i olika former.

Poängsättning och strategi

I de mer komplexa versionerna av plockepinn är inte alla pinnar lika värdefulla. Poängsättningen baseras vanligtvis på pinnarnas färg eller form, där de svåraste att plocka ger flest poäng. I Mikado-varianten är den vita Mikado-pinnen ofta värd mest, följd av de blå Mandarinerna, de gula Präster, de gröna Samurajerna och slutligen de röda Kulie-pinnarna. I skrapnos med miniatyrverktyg har varje figur ett visst poängvärde, antingen inristat på själva figuren eller angivet på ett separat pappersark. Mer utmanande figurer, som kan vara instuckna under andra eller ha en besvärlig form, ger högre poäng. Strategin ligger i att inte bara vara försiktig, utan också i att välja rätt pinnar att attackera för att maximera poängen eller försvåra för motspelarna. Att använda en vunnen pinne som redskap för att lossa andra är en viktig taktisk aspekt som lägger till ett lager av planering i spelet.

Strategin kan också innefatta att bedöma risken med ett visst drag mot den potentiella belöningen. Att försöka ta en högpoängspinne tidigt kan vara riskabelt men kan ge en stor ledning. Att istället säkra enklare pinnar först kan vara ett säkrare sätt att bygga ett förråd av verktyg. I vissa varianter är en speciell svart pinne avsedd att användas som redskap, och den som vinner den får ett strategiskt övertag. Spelets psykologiska aspekt är också viktig, då spelaren måste bibehålla ett stadigt handlag och koncentration under hela sin tur, speciellt när högen blir tunnare och pinnarnas lägen blir ännu mer känsliga.

Tillverkning och utformning

Pinnarnas utformning har förändrats genom historien och speglar tillgängliga material och hantverksskicklighet. Under 1800-talet var material som elfenben och ben vanliga för mer exklusiva spel. Moderna tillverkningsmetoder använder ofta plast eller slipat trä för att skapa enhetliga pinnar. I skrapnos var miniatyrerna av verktyg eller vapen ofta konstfärdigt skurna för att vara igenkännliga. Dessa kunde föreställa inte bara redskap som yxa och spade utan också föremål som en pipa eller vapen som ett gevär eller en hillebard. Andra teman för sådana set inkluderade fåglar som papegojor och storkar. Längden på pinnarna i standardspel varierar vanligtvis mellan 8 och 20 centimeter, vilket gör dem hanterbara för både barn och vuxna.

Den jättevariant som nämns i Guinness rekordbok, med pinnar på cirka fem meter, visar spelets anpassningsbarhet och lekfullhet. Sådana extrema versioner omvandlar spelet till en fysisk utmaning av en helt annan skala. Den historiska tillverkningen i Kanton för export visar också hur spelet tidigt var ett handelsvaror. De eleganta skrapnossen som producerades där var avsedda för den europeiska marknaden, medan den lokala befolkningen spelade med enklare brända stickor. Denna skillnad illustrerar hur samma grundläggande lek kunde ta både en lyxig och en folklig form beroende på sammanhang.

Vanliga frågor om Plockepinn

Hur går spelet Plockepinn till?

Spelet börjar med att en bunt pinnar släpps så att de bildar en oordnad hög på ett bord. Spelarna turas om att försöka ta bort en pinne i taget med fingrarna eller ett redskap, utan att rubba någon annan pinne i högen. Lyckas man, får man fortsätta. Om man rör vid en annan pinne går turen över till nästa spelare. Spelet kan spelas antingen för att samla flest pinnar, eller för att få högst poäng om pinnarna har olika färger och poängvärden. I vissa varianter tas pinnar som inte vidrör någon annan bort först, och spelaren kan använda redan vunna pinnar som hjälpmedel.

Vad är skillnaden mellan Plockepinn och Mikado?

Mikado är en specifik europeisk variant av plockepinnspelet. Medan plockepinn är ett generellt namn, spelas Mikado med en specifik uppsättning om 41 pinnar av samma längd. Dessa pinnar är färgkodade och har olika namn och poängvärden: en vit Mikado, fem blå Mandariner, fem gula Präster, femton gröna Samurajer och femton röda Kulier. Namnet Mikado kommer från den högst poängsättande pinnen, som är döpt efter kejsaren av Japan. Mikado-pinnarna är vanligtvis mellan 17 och 20 centimeter långa.

Vad är ett Skrapnosspel?

Skrapnos är en variant av plockepinn där pinnarna istället är miniatyrverktyg eller vapen skurna i trä, ben eller plast. Exemplen inkluderar yxa, spade, stege, pipa, tång, värja och hillebard. Spelarna använder en krokförsedd sticka för att försöka lyfta bort dessa figurer från högen utan att störa de andra. Namnet kommer från den gamla seden att den spelare som misslyckades och fick andra figurer att röra sig, fick en skrapnos, det vill säga blev skrapad på näsan med kroken. Varje figur har ett visst poängvärde, och set kan innehålla runt 45 bitar.

Var och när uppstod spelet Plockepinn?

Spelets exakta ursprung är omdiskuterat, men det har mycket gamla anor. Det tros ha utvecklats från de mjölkörter som användes i kinesisk spådomskonst (I Ching). Liknande spel omtalas i Indiens gamla skrifter. Spelet blev brett populärt i Europa och Amerika under 1800-talet. Eleganta skrapnosspel tillverkades i Kanton, Kina, på 1700-talet för export till Europa, vilket visar på en tidig global spridning. En engelsk referens till spelet finns från 1734, och det spelades på Windsor Castle år 1845.

Vilka material har pinnarna varit gjorda av genom historien?

Materialen har varierat kraftigt beroende på tid och plats. Under 1800-talet var pinnarna ofta gjorda av lyxmaterial som elfenben eller ben. Moderna pinnar kan vara av trä, bambu, halm, vass, mjölkörter eller plaster. I Nordamerika tillverkade Haida-folket pinnar av lönnträ dekorerade med pärlemorsskal och koppar. I Kina spelade barn med enklare brända stickor. Idag är plast en vanlig tillverkningsmaterial för kommersiella spel. Historiskt har även ben använts för att tillverka de konstfärdiga miniatyrerna i skrapnosspel.

Finns det några särskilda regler eller tillåtna redskap?

Reglerna kan variera mellan olika versioner. Grundregeln är att man bara får röra den pinne man försöker ta. I vissa versioner får man bara använda fingrarna. I andra versioner, som skrapnos, ingår ett speciellt redskap med en krok som man använder för att manövrera pinnarna. Ofta får man använda en pinne som man redan har vunnit som ett verktyg för att lossa andra pinnar. I vissa spel finns en speciell svart pinne som fungerar som detta redskap, och den som vinner den får använda den under spelets gång. Vissa regler tillåter också att en spelare kan tvinga en motspelare att börja om och släppa hela högen på nytt.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.