Sture Bergwall

Uppväxt och tidiga brott

Sture Bergwall växte upp med sex syskon, inklusive en tvillingsyster, i Korsnäs utanför Falun. Som barn drabbades han av tuberkulos och vårdades på sanatorium. Hans tvillingsyster har beskrivit honom som en person med skådespelartalang och som ganska provocerande och manipulativ redan som ung. Bergwall började enligt egen utsago i mitten av 1960-talet att sniffa lösningsmedlet trikloretylen. Efter gymnasiet blev han mer religiös och funderade på att bli präst, men han förverkligade aldrig den planen utan började istället arbeta på Falu lasarett.

När han var 19 år och anställd på lasarettet antastade han fyra pojkar, varav en var inlagd på barnkliniken. Bergwall utförde oralsex på denne pojke och tog sedan strypgrepp på honom, vilket ledde till åtal för försök till dråp. Den undersökande läkaren Otto Brundin beskrev gärningen som ett lustmordsförsök i sitt rättspsykiatriska utlåtande. Året därpå, 1970, dömdes Bergwall till sluten psykiatrisk vård för dessa brott. Överläkare Yngve Holmstedt, som granskade fallet, var dock inte överens med Brundin på alla punkter och ansåg inte sannolikt att Bergwall hade haft uppsåt att döda pojken. Holmstedt konstaterade att Bergwalls liv sedan prepuberteten präglats av svår sexuell problematik och en tvångsmässig lust till feminina pojkar i tidig pubertet. Häradsrätten lade Holmstedts utlåtande till grund och dömde Bergwall till vård med motiveringen att han led av en psykisk abnormitet jämställd med sinnessjukdom.

Vård på Säters sjukhus och fortsatt kriminalitet

Efter domen 1970 intogs Sture Bergwall på Säters sjukhus med diagnoserna persona immatura, det vill säga omogen personlighet, och antisocial personlighetsstörning. Han vårdades för sin persona pathologica fram till 1977. Under denna tid, när han var 23 år gammal 1974, högg han ner en man i Uppsala. Eftersom han fortfarande stod under vård blev han aldrig åtalad för detta, utan åklagaren beslutade om åtalsunderlåtelse för försök till dråp. Bergwall har uppgett att han vid knivskärningen var påverkad av alkohol, barbiturater och trikloretylen, och att hans missbruk av det senare upphörde efter denna händelse. Mot slutet av 1980-talet hade Bergwall åter sexuella kontakter med unga pojkar, vilket ledde till att han återupptog psykologsamtal på Säters sjukhus på egen begäran våren 1989 på grund av en rädsla att förlora kontrollen.

I juni 1991 dömdes Bergwall ånyo till sluten psykiatrisk vård, denna gång för bland annat ett grovt rån. Rånet var ett gisslandrama som han genomfört tillsammans med en 16-årig kompanjon i december 1990. Under dramat höll Bergwall en familj som gisslan medan hans medbrottsling tvingade familjens far att ta ut 245 000 kronor. Bergwall hotade familjen till livet och högg med en kniv i väggarna samt i en säng där ett barn sov. Efter denna dom hamnade han åter på Säters sjukhus, nu med en diagnos av personlighetsstörning av klyvnadstyp. Det var under denna vårdperiod som hans erkännanden om mord skulle börja.

Skapandet av Thomas Quick och terapeutisk kontext

När Bergwall skulle friskförklaras och lämna Säters sjukhus i början av 1990-talet började han istället erkänna mord. Han tog sig namnet Thomas Quick, ett namn sammansatt av hans påstådda första offers förnamn och hans mors flicknamn. Under den intensiva psykoterapi han genomgick med psykologen Birgitta Ståhle började han berätta om ett trettiotal mord som skulle ha begåtts i Sverige, Norge, Danmark och Finland mellan 1964 och 1993. Han beskrev också att han hade flera personligheter med namn som Nana, Cliff och Ellington, där Ellington beskrevs som den onda mördaren. Behandlingen inkluderade stora mängder psykofarmaka, vilket läkaren Göran Källberg senare menade hade en hämningslösande effekt och som han beskrev som missbruksdoser. Erkännandena upphörde när medicineringen avbröts 2001. Under terapin vävde Bergwall också in detaljerade berättelser om ett påhittat syskon vid namn Simon, som han sade hade fötts, dödats och begravts inför hans ögon, samt om sexuella övergrepp från hans föräldrar. Han berättade senare i dokumentären från 2008 att dessa historier var lögner utan verklighetsanknytning, något hans syskon hela tiden hade hävdat. Hans tidigare terapeut från 1980-talet, Birgitta Rindberg, uppgav i polisförhör att berättelserna om övergrepp från fadern inte stämde överens med vad som framkom under hans tid som hennes patient, då det istället handlade om minnen av övergrepp från en äldre systers sida.

Rättegångarna och domarna

Mellan 1994 och 2001 dömdes Thomas Quick i sex olika tingsrätter för åtta mord. Åklagare i samtliga fall var Christer van der Kwast, och försvarsadvokat var i de flesta fallen Claes Borgström, med undantag för den första rättegången om Charles Zelmanovits och den sista om Johan Asplund. Förhörsledare var ofta kriminalinspektör Seppo Penttinen. Domarna byggde uteslutande på Bergwalls egna erkännanden, utan teknisk bevisning eller vittnen som kopplade honom direkt till brottsplatserna. I fem av de sex rättegångarna framträdde den sakkunnige psykologen Sven Å Christianson, som förklarade brister och förändringar i Bergwalls minnen med teorier om förträngda trauman. Christianson menade att traumatiska händelser kunde vara kvar i minnet men förträngda av skyddande mekanismer i det omedvetna.

Ett konkret exempel på den bristande bevisningen är fallet med den nioåriga Therese Johannessen från Norge. Quick dömdes för hennes mord 1998, med det avgörande beviset att man funnit vad som troddes vara brända benfragment. År 2012 visade laboratorietester dock att fragmenten bestod av trä och lim, troligen hardboard, och ingen analys hade gjorts innan beviset presenterades för rätten. Det framkom också att Bergwall hade tillgång till information om olösta mord via mikrofilm på Kungliga biblioteket under permissioner. I det norska fallet hade han dessutom begärt och fått tidigare tidningsartiklar om mordet från norska journalister, vilka innehöll detaljer som den svenska polisen inte kände till, vilket fick dem att tro att bara gärningsmannen kände till dem. Granskningar av förhören visade att hans första gissningar om vapen eller föremål ofta var felaktiga, och att ledande frågor användes, medan de felaktiga svaren redigerades bort ur de versioner som presenterades i rätten.

Tillbakadragandet och resningsprocessen

I en dokumentärfilm av Hannes Råstam och Jenny Küttim som sändes i SVT i december 2008 tog Sture Bergwall, som då återtagit sitt födelsenamn, offentligt tillbaka alla sina erkännanden om mord. Han förnekade att han hade begått något av de brott han dömts för. Eftersom bevisningen i fallen enbart bestod av dessa nu återtagna erkännanden, inleddes en process för att få resning i domarna. Under de följande åren begärde och bevilgades resning i samtliga åtta mordfall. Den sista domen upphävdes i juli 2013, vilket innebar att Bergwall var frikänd från alla mordanklagelser. I mars 2014 fick han lämna Säters sjukhus för villkorad öppenvård, och i april 2015 skrevs han ut från den psykiatriska vården helt och hållet och var en fri man, med villkoret att han avstod från alkohol och narkotika. Perioden mellan 2003 och 2005 var Bergwall inte beviljad några obevakade permissioner från sjukhuset, men han tilläts bland annat ha en dvd-spelare i sin cell. Den 24 november 2005 misshandlades han av en medpatient på sjukhuset, och det finns uppgifter om att misshandeln utlöstes av en diskussion om Bergwalls trovärdighet.

Diagnostisk bedömning över tid

Sture Bergwalls psykiatriska tillstånd har bedömts olika över tid av olika experter. Vid intagningen på Säters sjukhus 1970 diagnosticerades han med omogen personlighet och antisocial personlighetsstörning. Överläkare Yngve Holmstedt ansåg 1970, till skillnad från kollegan Otto Brundin, att Bergwall inte var sadist. När Quick häktades misstänkt för rån 1991 gjordes en ny utredning där läkaren Marianne Kristiansson gav honom diagnosen personlighetsstörning med personlighetsorganisation på borderlinenivå kombinerat med allvarlig impulskontrollstörning och sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag. I den sociala utredningen från samma år noterades att Quick alltid haft en stark dragning till unga pojkar i åldern 12 till 14 år. Kuratorn Anita Sterky skrev i sitt utlåtande att det utan tvivel fanns perversa sexuella impulser inom honom som lett till de åtalade brotten.

År 2010 sammanfattade chefsöverläkare Erik Kall på Säters sjukhus Bergwalls diagnoshistorik. Han menade att trots lite divergerande diagnoser hade grundproblematiken som visat sig i alla dessa varit ett sexuellt avvikande beteende i form av pedofili med sadomasochistiska drag. Kall pekade även på massiva personlighetsmässiga problem med impulskontrollstörning och ett omoget sätt att hantera stress. Dessa bedömningar var en viktig bakgrund till besluten om sluten psykiatrisk vård genom åren.

Efterspel, utredning och kulturell påverkan

Fallet Thomas Quick väckte en enorm offentlig debatt och ledde till en omfattande granskning av det svenska rättsväsendet och den psykiatriska vården. I november 2013, efter det mediala genomslaget och de påbörjade resningsprocesserna, utsåg regeringen professor emeritus Daniel Tarschys till särskild utredare. Hans uppdrag var att granska rättsväsendets och vårdens agerande i samband med morddomarna mot Sture Bergwall. Tarschys lämnade sin slutrapport i juni 2015. Utredningen syftade till att klarlägga hur det hade kunnat bli så många fällande domar baserade enbart på erkännanden och vilka systemfel som möjliggjort detta.

Journalister spelade en central roll i att vända på fallet. Hannes Råstam, Jenny Küttim och Dan Josefsson publicerade kritiska dokumentärer och böcker där de menade att felaktig terapi lett till falska erkännanden. Josefsson beskrev hur en grupp, som en slags kult, ledd av psykologen Margit Norell hade manipulerat både polis och Bergwall. Fallet har konsekvent beskrivits som det största justitiemissfället i svensk historia, där erkännanden framkallade under stark medicinering och ledande terapi accepterades som tillräckliga för fällande domar utan ytterligare bevis. Detta har satt fokus på riskerna med recovered memory-terapi och på hur rättssystemet hanterar fall som bygger på enskilda erkännanden.

Vanliga frågor om Sture Bergwall

Vilka mord dömdes Sture Bergwall för som Thomas Quick?

Sture Bergwall dömdes för åtta mord. Offren var Charles Zelmanovits (1976), Johan Asplund (1980), Trine Jensen, paret Marinus och Janni Stegehuis (1984), Gry Storvik, Yenon Levi och Therese Johannesen. Domarna föll mellan 1994 och 2001 i olika tingsrätter. Alla dessa domar byggde enbart på hans egna erkännanden och saknade teknisk bevisning eller vittnen. Samtliga domar har sedan upphävts och Bergwall är frikänd.

Varför blev Thomas Quick frikänd från alla mord?

Thomas Quick, senare Sture Bergwall, blev frikänd eftersom de enda bevisen mot honom var hans egna erkännanden, som han tog tillbaka 2008. När erkännandena försvann fanns det inget kvar att fälla en dom på. Han begärde och fick resning i vart och ett av de åtta morden, en process som avslutades 2013. Rätten konstaterade att det inte fanns några andra bevis som band honom till brotten, vilket gjorde domarna ohållbara.

Vad var Thomas Quicks roll i rättegångarna och vem var hans advokat?

I rättegångarna var Thomas Quick den åtalade. Åklagare i samtliga mål var Christer van der Kwast. Försvarsadvokat i de flesta fallen var Claes Borgström, med undantag för den första rättegången om Charles Zelmanovits och den sista om Johan Asplund. Förhör med Quick leddes ofta av kriminalinspektör Seppo Penttinen. I fem av de sex rättegångarna framträdde den sakkunnige psykologen Sven Å Christianson för att uttala sig om tillförlitligheten i Quicks minnen.

Hur kom det sig att Bergwall började erkänna så många mord?

Bergwall började erkänna mord när han var inskriven på Säters sjukhus efter en dom för grovt rån. När han skulle friskförklaras och lämna sjukhuset började han, under intensiv psykoterapi med psykologen Birgitta Ståhle, berätta om förträngda minnen av mord. Terapin inkluderade stora doser psykofarmaka. Han fick också ökad uppmärksamhet och status inom institutionen genom sina berättelser. Bergwall har själv sagt att han utvecklade berättelserna och olika personligheter för att tillfredsställa sin terapeuts förväntningar.

Vilken betydelse hade dokumentärfilmen från 2008?

Dokumentärfilmen av Hannes Råstam och Jenny Küttim, som sändes i SVT i december 2008, var avgörande för fallet. I filmen tog Sture Bergwall offentligt tillbaka alla sina erkännanden om mord och förnekade att han var en seriemördare. Detta direktutlöste en ny rättslig process. Eftersom erkännandena var grunden för alla domarna, ledde detta tillbakatagande till att han och hans nya advokat kunde begära resning, vilket slutligen resulterade i frikännandena.

Vad gjorde den särskilde utredaren Daniel Tarschys?

I november 2013, efter det mediala genomslaget och de påbörjade resningsprocesserna, utsåg regeringen professor emeritus Daniel Tarschys till särskild utredare. Hans uppdrag var att granska rättsväsendets och vårdens agerande i samband med morddomarna mot Sture Bergwall. Tarschys lämnade sin slutrapport i juni 2015. Utredningen syftade till att klarlägga hur det hade kunnat bli så många fällande domar baserade enbart på erkännanden och vilka systemfel som möjliggjort detta.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.