Amelia Earhart

Uppväxt och tidiga intressen

Amelia Mary Earhart föddes i Atchison, Kansas, som dotter till Samuel Edwin Earhart och Amelia Otis Earhart. Hennes far var advokat och familjen levde i hennes morföräldrars hus under hennes tidiga barndom. Amelia och hennes yngre syster Muriel uppfostrades till stor del av sina morföräldrar och återförenades inte med föräldrarna förrän 1908. Familjen flyttade ofta på grund av faderns arbete inom järnvägen, först vid Rock Island Railroad och senare vid Great Northern Railway, vilket innebar att Amelia gick i skola i flera delstater som Kansas, Illinois, Iowa, Minnesota och Missouri. Efter att ha avslutat high school vid Hyde Park High School i Chicago 1917 började hon vid Ogontz School i Pennsylvania för att förbereda sig för en läkarutbildning vid Columbia University, men hon fullföljde inte denna kurs.

Under en julhelg 1917 besökte hon sin syster i Toronto, Kanada, där hon såg sårade soldater återvända från första världskriget. Detta fick henne att börja arbeta som frivilligt sjukvårdsbiträde vid Spadina Military Hospital efter att ha fått utbildning av Röda Korset. Hennes arbete innefattade matlagning för patienter med specialkost och att dela ut medicin på sjukhusets apotek. På sjukhuset hörde hon berättelser från militärpiloter, vilket väckte ett starkt intresse för flygning hos henne. Hon fortsatte med detta arbete under 1919 på ett konvalescentsjukhus i Toronto, men under 1918 insjuknade hon i den spanska sjukan och drabbades av lunginflammation och sinusit, vilket höll henne sjukhusinlagd i två månader.

Flygkarriärens början och genombrott

Efter att familjen flyttat till Los Angeles 1920 började Amelia Earhart ta flyglektioner hos den kvinnliga piloten Neta Snook. Hon fick sitt flygcertifikat i oktober 1922 och köpte sitt första flygplan, en gul Kinner Airster som fick smeknamnet The Canary. Med detta plan deltog hon i flyguppvisningar och satte ett inofficiellt höjdrekord för kvinnor på 4 200 meter, en flygning där motorn tillfälligt slutade på topphöjden men hon lyckades starta den igen och landa säkert. 1924 sålde hon planet och flyttade till Boston för att arbeta som socialarbetare, men flygningen förblev hennes stora intresse och hon investerade tid och pengar i det, bland annat genom att marknadsföra Kinnerflygplan och investera i byggandet av en flygplats.

Hennes stora genombrott kom 1928 när publicisten George P. Putnam valde ut henne för ett speciellt uppdrag. Den välbärgade Amy Guest hade planerat att bli den första kvinnan att flyga över Atlanten men lämnade över platsen efter familjeprotester, och Putnam valde den då relativt okända Earhart som ersättare. Trots att hon hade cirka 500 flygtimmar saknade hon erfarenhet av instrumentflygning och fick inte föra planet. Den 17 juni 1928 flög hon som passagerare i en Fokker F.VII med namnet The Friendship med piloterna Wilmer Stultz och Louis Gordon från Newfoundland till Wales på 20 timmar och 40 minuter. Flygningen gjorde henne omedelbart berömd i både Amerika och Europa, och hon kunde därefter sluta som socialarbetare och försörja sig helt på flygrelaterat arbete.

Etablering, rekord och äktenskap

Efter att ha blivit känd ägnade sig Earhart åt att skriva kolumner, hålla föredragsturnéer och främja flygutbildning för kvinnor. 1929 var hon med och bildade organisationen The Ninety-Nines, en intresseförening för 99 licensierade kvinnliga piloter, och samma år kom hon trea i tävlingen All Women’s Air Derby som hon själv hade organiserat. Hon fortsatte att förbättra sitt eget höjdrekord i flera omgångar. 1930 köpte hon ett Lockheed Vega-flygplan som skadades svårt vid en landningsolycka i Virginia, vilket gav henne tid att prova på att flyga autogiro. I april 1931 satte hon ett inofficiellt höjdrekord med en Pitcairn PCA-2 autogiro på 5 600 meter, och i maj samma år genomförde hon en flygning kust till kust från New Jersey till Oakland, även om det inte blev ett rekord. Senare samma år råkade autogiron stört från 20 meters höjd och förstördes, men Earhart klarade sig oskadd och återgick till vanliga flygplan.

År 1931 gifte hon sig med George Putnam, som därefter organiserade alla hennes olika flygningar och projekt. Med hans stöd och sin egen ambition ville hon efterlikna Charles Lindberghs bedrift från 1927 och bli den första kvinnan att flyga solo över Atlanten. Den 20 maj 1932 startade hon denna bedrift från Harbour Grace i Newfoundland med sin Lockheed Vega med målet att landa i Paris. Under flygningen mötte hon hårda vindar, höjdmätaren slutade fungera och bränsle läckte in i förarkabinen. Vid ett tillfälle gick planet i spinn och föll nästan 900 meter innan hon rätade upp det. Efter 15 timmar och 18 minuter tvingades hon landa nära Londonderry på Irland, men hon hade blivit den första kvinnan att solofluga över Atlanten och gjort den längsta nonstopflygningen av en kvinna på den tiden. För denna bedrift fick hon utmärkelsen The U.S. Distinguished Flying Cross och Harmon Trophy som världens mest framstående pilot 1932, en trofé hon också fick 1934.

Långflygningar över Stilla havet

Earhart fortsatte att genomföra riskfyllda långflygningar, särskilt över Stilla havet. I januari 1935 genomförde hon en flygning från Honolulu på Hawaii till Oakland i Kalifornien, en sträcka som tidigare kostat flera piloter livet, senast engelsmannen Charles Ulm som försvann med sitt plan några veckor tidigare. Inför flygningen utrustades hennes Lockheed Vega med extra bränsletankar och radioutrustning på Wheeler Field på Hawaii. Flygningen den 11 januari 1935 genomfördes utan incidenter och tog 18 timmar och 16 minuter, och hon möttes av jublande människomassor vid ankomsten till Oakland. I april samma år flög hon från Los Angeles till Mexico City, vilket ytterligare befäste hennes rykte som en djärv långdistanspilot.

Planeringen av jordenruntflygningen

Amelia Earharts sista och mest ambitiösa projekt var en flygning jorden runt. Den ursprungliga planen var att flyga västerut från Oakland, men under reparationer av planet ändrades planerna till en östlig rutt. Den nya planen gick från Kalifornien över Nord- och Sydamerika, Afrika, Asien, Indonesien, Nya Guinea och slutligen över Stilla havet till Honolulu på Hawaii. Resan skulle omfatta 28 mellanlandningar och cirka 43 400 kilometers flygning. Det sista och mest problematiska steget skulle vara från Lae på Nya Guinea till den lilla obebodda ön Howland, en sträcka på 4 225 kilometer. Ön var bara 2,4 km lång och 800 meter bred, vilket gjorde landningen extremt svår.

För att underlätta denna kritiska landning stationerades USA:s kustbevakningskutter Itasca vid Howland. Dess uppgift var att fungera som radiofyr och lotsa in Earharts plan med hjälp av upprepade radiosignaler på en given våglängd. Flygplanet som valdes för expeditionen var en tvåmotorig, rödvingad Lockheed Electra, och hennes navigatör var den erfarna Fred Noonan, som hade stor erfarenhet av stillahavsnavigation från sin tid på Pan Am. Flygningen var noggrant planerad och väckte enormt mediefokus världen över, med mottagningskommittéer och pressfolk som väntade vid varje mellanlandning.

Den ödesdigra flygningen och försvinnandet

Earhart och Noonan startade den 20 maj 1937 från Oakland i sin Lockheed Electra och flög först till Miami, Florida, för slutliga justeringar. De stannade i Miami för underhåll till den 1 juni, varefter de påbörjade själva världsomflygningen. För att minimera tiden över öppet hav flög de från Miami till Natal i Brasilien och tog därifrån språnget över Atlanten till Saint-Louis i Senegal på drygt tretton timmar. De fortsatte genom Afrika med sju mellanlandningar, den sista i Assab i Etiopien, innan de genomförde historiens första nonstopflygning från Afrika till Asien, till Karachi i Pakistan. Resan fortsatte via Calcutta, Rangoon, Bangkok och Bandung i Indonesien. I Bandung tvingades de stanna flera dagar på grund av reparationer och för att Earhart insjuknade i dysenteri, vilket satte press på det tajta tidsschemat.

Den 29 juni landade de slutligen i Lae på Nya Guinea. Därifrån skulle det avgörande steget till Howland Island genomföras. Den 2 juli 1937 startade de från Lae. Under flygningen etablerade de radiokontakt med Itasca, men kommunikationen var fragmenterad och otydlig. De sista meddelandena indikerade att de var nära men inte kunde lokalisera ön och att bränslet var mycket lågt. Därefter försvann all kontakt. Kustbevakningen initierade omedelbart ett omfattande sökningsarbete som involverade flera fartyg och flygplan, men inga spår av planet, Earhart eller Noonan hittades. Försvinnandet blev ett av historiens mest uppmärksammade mysterier.

Efter försvinnandet och det kulturella arvet

Amelia Earhart förklarades officiellt död den 5 januari 1939. Hennes försvinnande har förblivit olöst och har gett upphov till otaliga teorier, spekulationer och sökexpeditioner genom åren. Oavsett omständigheterna kring hennes slut har hennes livsverk och det hon blivit ihågkommen för varit bestående och djupt påverkat både flygvärlden och den populärkulturella fantasin. Hon etablerade sig som en person förknippad med mod, äventyr och jämställdhet långt innan hennes försvinnande, genom sina rekord, sina böcker och sitt offentliga engagemang. Genom sina flygningar, som den första soloflygningen över Atlanten och de riskfyllda stillahavsflygningarna, öppnade hon för att flygning skulle ses som en möjlig karriär för kvinnor. Hennes arbete med att grunda The Ninety-Nines skapade ett viktigt nätverk och en stödfunktion för kvinnliga piloter som varade långt efter henne. Hennes försvinnande har befäst hennes status som en känd person, och hon har blivit föremål för många filmer, dokumentärer och böcker som utforskar både hennes bedrifter och det ouppklarade slutet på hennes resa.

Vanliga frågor om Amelia Earhart

Vem var Amelia Earhart?

Amelia Earhart var en amerikansk pilot och flygpionjär som blev en av de mest hyllade gestalterna från flygningens tidiga dagar. Hon föddes 1897 i Kansas och blev först känd 1928 som den första kvinnliga passageraren att korsa Atlanten med flyg. 1932 blev hon den första kvinnan att genomföra en ensam nonstopflygning över Atlanten, för vilken hon fick utmärkelsen Distinguished Flying Cross. Hon var också en tidig förespråkare för kommersiell flygtrafik, skrev bästsäljande böcker om sina upplevelser och var medgrundare till organisationen The Ninety-Nines för kvinnliga piloter. Hennes karriär avbröts dramatiskt 1937 när hon försvann under ett försök att flyga jorden runt.

När och var försvann Amelia Earhart?

Amelia Earhart försvann den 2 juli 1937 över Stilla havet. Hon var då på den sista och svåraste etappen av sitt försök att flyga jorden runt. Tillsammans med navigatören Fred Noonan flög hon från Lae på Nya Guinea mot den lilla, obebodda ön Howland Island, en sträcka på 4 225 kilometer. Under denna långa etapp över öppet hav förlorades radiokontakten med USA:s kustbevakningskutter Itasca, som var stationerad vid Howland för att fungera som radiofyr och lotsa in henne. De sista radiosändningarna indikerade att de var nära men inte kunde se ön och att bränslet var mycket lågt. Efter det hördes inget mer från dem.

Vilket flygplan flög hon med när hon försvann och vem var hennes navigatör?

När Amelia Earhart försvann flög hon en tvåmotorig, rödvingad Lockheed Electra. Planet var speciellt utrustat för långdistansflygning med extratankar för bränsle. Hennes navigatör under hela jordenruntflygningen var Fred Noonan, en mycket erfaren navigatör och tidigare sjökapten som hade arbetat för Pan Am på deras stillahavsrutter. Hans expertis ansågs vara avgörande för att navigera den långa etappen över Stilla havet från Nya Guinea till den mycket lilla Howland Island. Både Earhart och Noonan försvann tillsammans den 2 juli 1937.

Vad gjordes för att hitta Amelia Earhart efter försvinnandet?

Omedelbart efter att radiokontakten bröts inledde USA:s kustbevakning ett omfattande sökningsarbete. Kustbevakningskuttern Itasca, som redan var på plats vid Howland Island, inledde sökningen, och snart anslöt sig flera andra fartyg och flygplan till operationen. Sökningen var enorm och genomfördes under flera dagar över ett stort område i västra Stilla havet. Trots detta massiva uppbåd hittades inga spår av Lockheed Electra-planet, av vraket, av Amelia Earhart eller av navigatören Fred Noonan. Sökningsinsatsen var en av de största i sin tid men ledde inte till några fynd.

Vad var The Ninety-Nines som Amelia Earhart var med och startade?

The Ninety-Nines var en organisation för kvinnliga piloter som Amelia Earhart hjälpte till att grunda 1929. Namnet kommer från de 99 licensierade kvinnliga piloter som var med och startade organisationen från början. Syftet var att främja kvinnors intressen och möjligheter inom flyget, ge stöd och nätverksmöjligheter samt arrangera tävlingar och evenemang. Earhart fungerade som organisationens första ordförande. The Ninety-Nines finns fortfarande kvar som en internationell, ideell organisation som fortsätter att stödja kvinnor i flygbranschen.

Vilka var några av Amelia Earhats viktigaste flygrekord och bedrifter?

Amelia Earhart satte flera viktiga flygrekord. Redan 1922 satte hon ett inofficiellt höjdrekord för kvinnor på 4 200 meter med sitt Kinner Airster-plan. Hennes mest berömda bedrift var den 20 maj 1932, då hon blev den första kvinnan att flyga solo nonstop över Atlanten, en flygning som också var den längsta nonstopflygningen genomförd av en kvinna vid den tiden. 1935 blev hon den första personen att flyga solo från Honolulu på Hawaii till Oakland i Kalifornien över Stilla havet, en farlig rutt. Hon satte även höjdrekord med autogiro 1931 och genomförde långflygningar som från Los Angeles till Mexico City samma år.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.