Turkisk van

Historia och ursprung

Rasens historia börjar 1955 när två brittiska fotografer, Laura Lushington och Sonia Halliday, var på uppdrag i Turkiet för det turkiska turistministeriet. Under resan fick de två katter som de sedan tog med sig tillbaka till England. Dessa katter, en hona vid namn Van Iskenderun Guzelli från Hatayprovinsen och en hane vid namn Stambul Byzantium från Istanbul, blev grunden till den nya rasen. Deras avkomma visade samma distinkta teckning som föräldrarna, vit med mörk svans och huvudteckningar, vilket fick Lushington att börja arbeta med att etablera en standardiserad ras. Ytterligare katter importerades 1959 från städerna Antalya och Burdur för att bredda avelsbasen och säkerställa tre klara generationer.

Rasen registrerades först 1969 av det brittiska kattförbundet GCCF under namnet Turkish cat. För att tydligare skilja den från den turkiska angorakatten byttes namnet 1979 i Storbritannien till Turkish Van. Namnet Van valdes trots att de ursprungliga grundarkatterna inte kom från Vanregionen, och det är oklart varför namnet valdes. Lushington besökte inte staden Van förrän 1963 och stannade då bara i två dagar och två nätter. Rasen importerades till USA på 1970-talet och fick championstatus i The International Cat Association (TICA) 1985. Cat Fanciers' Association (CFA) gav den provisional status 1993 och full championstatus 1994, och det första året nådde fyra turkiska van-katter den höga grand title.

Utseende och päls

Turkisk van är en stor och muskulös katt med en atletisk kroppsbyggnad som ibland kallas för kattvärldens idrottare. Hanar väger vanligtvis mellan 5 och 9 kilogram, medan honor är något mindre och väger 3 till 5 kilogram. Rasen tar lång tid på sig att mogna och når sin fulla storlek och muskulösa utveckling först efter tre till fem år. Kroppen är varken stockig eller tunn utan snarare moderat lång med breda axlar och en kort hals.

En särskild egenskap är den vattenavvisande pälsen, som saknar ulligt underhår och består av endast ett lager. Pälsens struktur gör att den känns som kaschmir eller kaninfäll och ger ett sleek utseende med en slät, bomullsliknande textur. Pälslängden varierar med årstiden för att anpassa sig till klimatet. På vintern är pälsen tjock och lång, medan den på sommaren blir betydligt kortare och lättare, så att katten nästan ser korthårig ut. Undantaget är den yviga svansen, som förblir lång och plymig året om och inte fäller hår eller ändras med säsongen. Öronen behåller också sin fjäderliknande behåring året runt.

Kattungar föds med kort och svagt färgad päls, och den fulla pälsen utvecklas gradvis över en period på tre till fem år. Som ungar kan de därför se korthåriga ut med tunna svansar, men när de mognar fyller pälsen på bröstet ut sig och svansen blir en full, ofta ringad borstsvans. Denna päls kunde historiskt användas som ett humant och hållbart alternativ till angorakaninfäll, så kallad 'cat-gora' ull, om den förbereddes på rätt sätt. Pälsen har också en tendens att klumpa ihop sig tätt när den kammas, på grund av sin angoraliknande textur.

Den karakteristiska vanteckningen

Teckningen är rasens signum och kallas vanteckning, uppkallad efter rasen. Den innebär att färgen är begränsad till huvudet och svansen, medan resten av katten är vit. Denna mönstring beror på uttrycket av den så kallade vita fläcksgenen, en typ av partiell leucism. På huvudet ska det finnas två tydliga färgade fläckar med ett vitt fält mellan dem. Ibland kan det finnas en extra färgad fläck på ryggen, vilket enligt vissa sägs symbolisera Allahs tumme.

Den övervägande delen av kroppen på en turkisk van är kalkvit med en silkeslen päls. De godkända färgerna för de färgade partierna är röd, svart, créme, blå, svartsköldpadd och blåsköldpadd. Svansen är alltid färgad och står i kontrast mot den vita pälsen. Denna specifika teckning är vad som ursprungligen fångade de brittiska uppfödarnas intresse och är en grundläggande del av rasstandarden.

Ögonfärg och andra särdrag

Ögonfärgen hos rasen är mycket varierad och utgör ett annat särskiljande drag. Traditionellt har den varit bärnstensfärgad i alla dess möjliga nyanser, blå eller odd-eye. Odd-eye innebär att katten har ett blått och ett bärnstensfärgat öga. Sedan januari 2019 godkänner det internationella kattförbundet FIFe alla ögonfärger hos den turkiska vanen, vilket breddade standarden ytterligare. Ögonens färg står ofta i vackert samspel med den kontrastrika vanteckningen.

Temperament och beteende

Turkisk van beskrivs som en livlig, intelligent och bestämd katt med en stark och överraskande högljudd röst. Den är mycket kärleksfull mot sina ägare och vill gärna vara med och delta i alla aktiviteter i hemmet, vilket gör den till en engagerande sällskapskatt. Rasen är känd för att vara matfrisk och har en lekfull inställning till livet som innebär att man sällan har tråkigt med en sådan katt i hemmet. Många individer av denna ras tycker om att apportera föremål, vilket är en ovanlig egenskap hos katter och visar på dess intelligens och vilja att interagera.

En annan säregen och välkänd egenskap är dess förhållande till vatten. Många turkiska van-katter är helt orädda för vatten och simmar gärna, något som observerades redan hos de första katterna som hittades vid sjön Van i Turkiet. Dessa katter simmade ofta i bäckar och vattendrag. Den vattenavvisande pälsen, som saknar underull, är en anpassning som underlättar detta beteende, även om den också gör att det kan vara en utmaning att bada dessa katter. Pälsen torkar dock snabbt efter vattenkontakt.

Rasens status och popularitet

Turkisk van betraktas som en relativt sällsynt kattras globalt sett. En tydlig indikation på dess ovanlighet kommer från registreringssiffror hos ett av världens största kattförbund, Fédération Internationale Féline (FIFe). Under hela 2024 registrerades endast 49 kattungar av rasen turkiska van inom FIFe. Detta utgjorde ungefär 0,1 procent av förbundets totala registreringar det året, vilket placerade rasen på plats 40 av 54 raser i popularitet. Denna låga siffra visar att den är långt ifrån någon av de vanligaste raserna.

Bevarande av Van-katten i Turkiet

I Turkiet finns en inhemsk landras som ofta förväxlas med den standardiserade turkiska vanen, nämligen den vanligtvis helvita Van-katten (Van kedisi). Denna katt betraktas som en nationalskatt i Turkiet och är föremål för ett aktivt bevarandeprogram. Van Yüzüncü Yıl Universitet i staden Van driver ett forsknings- och tillämpningscenter för Van-katten, med ett dedikerat Van Cat House (Van Kedi Evi). Centret arbetar med att skydda katten och bevara dess ursprungliga genetiska egenskaper. Kattungar som föds upp på centret erbjuds för adoption, och under 2025 rapporterade centret omkring 120 födslar. Detta program skiljer sig från aveln av den internationellt erkända rasen turkisk van, som har en annan ursprunghistoria.

Relation till andra raser och termer

Den turkiska vanen kan historiskt sägas vara en angoravariant, eftersom angoran var en gammal ras och en gång den vanligaste raskatten i Europa på 1600- och 1700-talen. Idag är den turkiska vanen och den turkiska angoran dock två helt separata och distinkta raser med olika standarder. Förväxlingsrisken var anledningen till namnbytet 1979. Det är viktigt att notera att den turkiska vanen har hävdats vara ättling till den helvita Van-kattlandrasen, men en av de ursprungliga uppfödarnas egna skrifter indikerar klart att inga av rasens grundarkatter kom från Van-området. Rasen utvecklades alltså från katter från andra turkiska städer som Iskenderun, Istanbul, Antalya och Burdur.

Vanliga frågor om Turkisk van

Hur känner man igen en turkisk van?

En turkisk van känns igen på sin karakteristiska vanteckning, där färgen endast finns på huvudet och svansen medan kroppen är vit. På huvudet ska det finnas två tydliga färgfläckar separerade av ett vitt fält. Rasen är stor, muskulös och atletiskt byggd, ofta beskriven som kattvärldens idrottare. Den har en halvlång, vattenavvisande päls som känns mjuk som kaschmir och saknar underull. Svansen är alltid yvig och plymig året om, och öronen har fjäderliknande behåring.

Vad är skillnaden mellan turkisk van och turkisk angora?

Turkisk van och turkisk angora är två separata standardiserade raser. Den turkiska vanen är större, mer muskulös och har den kännetecknande vanteckningen. Den turkiska angoran är ofta helvit och har en finare, silkig päls som innehåller underull. Historiskt sett kan den turkiska vanen sägas vara en angoravariant, men de är nu distinkta. För att undvika förväxling bytte det brittiska kattförbundet GCCF namnet på rasen från Turkish cat till Turkish Van 1979. Den turkiska angoran kallades ursprungligen bara Angora, en gammal stavning av Ankara.

Stämmer det att turkisk van-katter gillar vatten?

Ja, många individer av rasen turkisk van är kända för att vara helt orädda för vatten och till och med tycka om att simma. Detta beteende observerades redan hos de första katterna som hittades vid sjön Van i Turkiet, där de simmade i bäckar och vattendrag. Den vattenavvisande pälsen, som saknar underull, är en anpassning som underlättar för detta beteende. Att bada en turkisk van kan vara en utmaning på grund av pälsens vattenavvisande egenskaper, men pälsen torkar också mycket snabbt.

Hur stor blir en turkisk van och när är den fullvuxen?

Turkisk van är en av de större kattraserna. Hanar blir betydligt större än honor och väger normalt mellan 5 och 9 kilogram. Honorna väger vanligtvis mellan 3 och 5 kilogram. Det är viktigt att notera att rasen mognar mycket långsamt. En turkisk van når inte sin fulla storlek och muskulösa utveckling förrän den är mellan tre och fem år gammal. Kittens föds med kort päls och tunn svans, och den fulla pälsen och kroppsbyggnaden utvecklas gradvis under denna långa period.

Är turkisk van en vanlig ras att köpa?

Nej, turkisk van betraktas som en relativt sällsynt och ovanlig ras. Registreringssiffror från det internationella kattförbundet FIFe visar att endast 49 kattungar registrerades under hela 2024. Detta utgjorde ungefär 0,1 procent av alla rasregistreringar inom FIFe det året. Baserat på dessa siffror rankades rasen som nummer 40 i popularitet av 54 raser, vilket tydligt visar att den inte är en av de vanligaste. Dess ovanlighet gör att potentiella ägare kan behöva söka efter specialiserade uppfödare.

Varifrån kommer den turkiska vanen egentligen?

Den standardiserade rasen turkisk van utvecklades i Storbritannien på 1950-talet från katter som hämtades från olika städer i Turkiet. De första grundarkatterna kom 1955 från Iskenderun (Hatayprovinsen) och Istanbul. Ytterligare avelsmaterial importerades 1959 från städerna Antalya och Burdur. Trots att rasen heter Turkish Van, och namnet associeras med sjön Van, kom inget av de ursprungliga grundarkatterna faktiskt från Vanregionen enligt uppfödarens egna anteckningar. I Turkiet finns en separat, oftast helvit landras som kallas Van-katt (Van kedisi) och som har ett eget bevarandeprogram vid universitetet i Van.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.