Turkduva

Utseende och läten

Turkduvan är en liten och långsträckt duva med en övervägande ljust beigegrå fjäderdräkt. Ryggen och de mindre vingtäckarna är något mörkare brunaktiga, medan de större vingtäckarna är ljust blågråa. Vingpennorna är mörkgrå. Den mest iögonfallande kännetecknet hos adulta fåglar är ett svart band på halssidan, som är kantat med vitt. Den långa stjärten har en bred vit kant, förutom de centrala fjädrarna som är beigea över gumpen. Benen är korta och rödrosa, näbben är mörkgrå och iris är röd. Ungfåglar på hösten saknar det karakteristiska halsbandet.

Turkduvans sång är ett mycket typiskt och monotont trestavigt läte som ofta återges som 'do doo-do', där den andra tonen är utdragen och betonad medan den tredje tonen är lägre. Förutom sången utstöter fågeln ett hest ljud i samband med flykt. Lätena kan ibland förväxlas med gökens lockläte under våren. Den närbesläktade burmaduvan har en liknande rytm i sitt läte, men där är den inledande tonen ljusare och de två efterföljande tonerna faller i tonhöjd.

Utbredning och spridningshistoria

Turkduvans ursprungliga utbredningsområde sträckte sig från de varmare, tempererade delarna av sydöstra Europa österut till Japan, inklusive Mellanöstern, Indien, Sri Lanka, västra Kina och Korea. Från 1930-talet och framåt inledde arten en mycket kraftig expansion väster- och norrut över Europa. Den nådde Tyskland 1945, Danmark 1948 och Storbritannien 1952, där den häckade för första gången 1956. Irland nåddes 1959 och Färöarna på 1970-talet. Spridningen nådde även norr om polcirkeln i Norge och österut till Uralbergen i Ryssland.

Arten har även introducerats till andra delar av världen. På 1970-talet släpptes ett mindre antal fåglar lösa på Bahamas, och från där spred den sig till Florida 1982. Sedan dess har den koloniserat nästan alla delstater i USA, södra Kanada förutom östra delen, södra Alaska och lokalt i norra och södra Mexiko. I Europa har arten även spridit sig sydvästut till Kanarieöarna och norra Afrika från Marocko till Egypten. Trots denna framgångsrika spridning har populationen i Storbritannien minskat, med en nedgång på 40 procent mellan 2005 och 2026, möjligen kopplad till en sjukdom hos finkar.

Förekomst och status i Sverige

Den första turkduvan i Sverige observerades 1949. Under 1960-talet genomgick arten en mycket kraftig expansion och koloniserade snabbt södra och mellersta Sverige. Vid en riksinventering 1974–1975 beräknades det svenska beståndet till mellan 6 000 och 8 000 par, med tyngdpunkten i Skåne och på västkusten. Sedan mitten av 1970-talet har artens utbredningsområde i stort sett förblivit oförändrat, men det totala antalet fåglar har minskat avsevärt.

Idag förekommer turkduvan i städer och samhällen i södra och mellersta Sverige samt lokalt längs Norrlands kustland, norrut till Luleå. År 2025 ändrades artens bevarandestatus i Sverige från livskraftig (LC) till nära hotad (NT). Bedömningen grundar sig på en kombinerad populationsminskning och att arten har försvunnit från tidigare förekomstområden. Under de senaste 15 åren har det svenska beståndet minskat med cirka 25 procent, en minskningstakt som ligger nära gränsvärdet för kategorin sårbar (VU). Den nuvarande populationen uppskattas till cirka 6 200 reproduktiva individer.

Livsmiljö och beteende

Turkduvan är en typisk kulturföljare som är nära knuten till människan. Den uppträder främst i tätorter, särskilt i områden med äldre villabebyggelse, men finns också i mindre samhällen och vid ansamlingar av gårdar. Föredragen biotop inkluderar lummiga trädgårdar, parker och alléer med högvuxna äldre träd, såsom ädelgran och alm. Arten är ganska orädd och häckar ofta nära bostadsområden.

Vuxna fåglar är till största delen stannfåglar, medan ungfåglar inte är trogna sin födelseplats. Dessa juveniler kan under en period leva som strykfåglar och på så sätt kolonisera nya områden. Betydande flockar kan samlas på platser med god tillgång på mat, till exempel där säd finns tillgänglig. I Nordamerika, där arten är introducerad, har den inte visat sig vara mer aggressiv eller konkurrenskraftig än inhemska duvarter som spetsstjärtduvan, trots liknande diet.

Häckning

Turkduvan kan börja häcka mycket tidigt, redan vid en ålder av 2,5 till 4 månader. Ett par håller ihop under en häckningssäsong. De bygger ett enkelt, plattformsliknande bo av kvistar som placeras i träd eller buskar, men ibland även direkt på byggnader. Honan lägger vanligtvis två vita ägg som ruvas av båda föräldrarna i 14 till 16 dagar. Ungarna stannar sedan i boet i 18 till 20 dagar innan de är flygga.

Häckningssäsongen är lång och arten lägger flera kullar per år. Vanligtvis är det två till fyra kullar, men fler kan förekomma. I mildare klimat kan turkduvan även häcka under vintermånaderna. Denna långa häckningsperiod och förmågan att producera flera kullar har varit en viktig faktor bakom artens snabba spridning och populationsökning i nya områden.

Föda

Turkduvans diet består övervägande av vegetabilisk föda, ofta kopplad till mänsklig aktivitet. Den äter främst olika sorters frön och groddar, samt gröna blad. I stadsmiljöer tar den gärna till sig matrester som bröd. Bara i undantagsfall ingår insekter i födan. Denna anpassningsbara och breda diet har underlättat dess etablering i en mängd olika miljöer runt om i världen.

Namnets ursprung och systematik

Det vetenskapliga artnamnet decaocto är grekiska för 'arton'. Namnet härstammar från en grekisk myt om en hårt arbetande slavinna som endast fick arton silvermynt i lön per år. Hon bad gudarna att låta världen få veta om hennes dåliga lön, och antingen skapade Zeus då turkduvan eller förvandlade slavinnan till fågeln. Sedan dess har duvan ropat ut 'decaocto' för att påminna om orättvisan. Detta är en onomatopoetisk förklaring, då fågelns lockläte påminner om uttalet av talet arton på flera balkanspråk.

På många europeiska språk, inklusive svenska, tyska och danska, översätts namnet som 'turkduva'. Detta beror på att en stor del av artens europeiska utbredningsområde under 1800-talet låg inom det Osmanska riket (Turkiet). Arten beskrevs först 1838 av den ungerske naturforskaren Imre Frivaldszky med typlokalen Plovdiv i Bulgarien. Den behandlas numera som monotypisk, det vill säga utan underarter, efter att burmaduvan urskiljts som en egen art.

Vanliga frågor om Turkduva

Hur känner man igen en turkduva?

Turkduvan är en liten och långsträckt duva med en ljust beigegrå grundfärg. Det absolut tydligaste kännetecknet är ett svart band på halssidan, som är kantat med vitt, vilket ger ett halvcollare i nacken. Stjärten har en bred vit kant, vilket syns tydligt i flykten. Benen är rödrosa och ögat har en röd iris. Ungfåglar på hösten saknar det svartvita halsbandet. Den är något mindre och ljusare än många andra duvor och har ett karakteristiskt trestavigt lockläte.

Var i Sverige finns turkduvan?

Turkduvan finns i städer och samhällen i södra och mellersta Sverige. Den är vanlig i parker och trädgårdar i dessa regioner. Längs Norrlands kustland finns den lokalt, och dess utbredning sträcker sig norrut till Luleå. Arten koloniserade Sverige kraftigt under 1960-talet och etablerade sig främst i Skåne och på västkusten. Även om utbredningsområdet i stort sett har varit stabilt sedan 1970-talet, har antalet fåglar minskat betydligt, och arten har försvunnit från vissa lokala områden.

Vad äter turkduvan?

Turkduvan är huvudsakligen vegetarian och äter övervägande vegetabilisk föda. Dess diet består av frön, groddar och gröna blad. I stadsmiljöer där den ofta vistas, tar den gärna till sig matrester från människor, som till exempel bröd. Den samlas ofta i flockar på platser med god tillgång på mat, som där säd finns. Insekter ingår bara i dess föda som ett undantag. Denna anpassningsbara kost har varit en fördel för dess spridning till nya områden.

Hur stor är turkduvan och hur länge lever den?

Turkduvan är en medelstor duva som mäter mellan 29 och 33 centimeter i längd från näbbspets till stjärtspets. Vingspannet är 48 till 53 centimeter och vikten varierar mellan 125 och 240 gram. I genomsnitt lever turkduvor tre år i det vilda. Den äldsta dokumenterade individen blev dock över 13 år och 8 månader gammal, vilket visar att de kan bli betydligt äldre under gynnsamma förhållanden.

Hur har turkduvan spridit sig över världen?

Turkduvans ursprungliga utbredning var från sydöstra Europa till Japan. Från 1930-talet började den expandera kraftigt väster- och norrut över Europa, en spridning som pågick under resten av 1900-talet. Den nådde Sverige 1949 och häckade första gången på 1950-talet. Spridningen skedde också via mänsklig introduktion. På 1970-talet släpptes mindre än 50 fåglar lösa på Bahamas, och från där spred den sig till Florida 1982. Sedan dess har den koloniserat nästan hela USA, delar av Kanada och Mexiko. Spridningshastigheten i Nordamerika har varit mycket hög, över 100 kilometer per år.

Är turkduvan hotad i Sverige?

Ja, enligt den senaste bedömningen från 2025 är turkduvan klassificerad som nära hotad (NT) i Sverige. Detta beror på en kombination av en minskande population och att arten har försvunnit lokalt från områden där den tidigare fanns. Under de senaste 15 åren har det svenska beståndet minskat med cirka 25 procent, en minskningstakt som ligger nära gränsen för att klassas som sårbar (VU). Den nuvarande populationen uppskattas till cirka 6 200 reproduktiva individer. Den globala populationen är dock stor och bedöms som livskraftig.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.