Tobisgrissla

Utseende och kännetecken

Tobisgrisslan är en kompakt fågel med en päronformad kropp, ett relativt litet huvud och en spetsig, svart näbb. Den är tydligt mindre än sina släktingar tordmulen och sillgrisslan. I flykten håller den sig tätt över vattenytan med karakteristiskt snabba och svirrande vingslag. Under sommaren är adulta fåglar helt svarta med undantag för en stor, tydlig vit fläck på vingens ovansida. Benen och fötterna är då en lysande korallröd färg. På vintern skiftar fjäderdräkten. Huvud och undersida blir vita medan ovansidan blir tvärvattrad i grått och vitt. Den vita vingfläcken behålls dock året om. Könen är lika till utseendet. Ungfåglar i sin första sommardräkt kan särskiljas från adulta genom att deras vita vingfläck är brunaktigt spräcklig och hela fjäderdräkten har en brunare ton. Ettåringar i vinterdräkt har en mörkare och brunare ovansida än adulta fåglar.

Arten delas in i fem underarter som skiljer sig åt genom mindre morfologiska skillnader, som till exempel vinglängd, näbblängd och storleken på den vita vingfläcken. Den subarktiska underarten mandtii, som lever längst norrut, kännetecknas av en särskilt stor vit vingfläck och en mycket ljusare vinterdräkt jämfört med de sydligare underarterna. Från spelande hanar under häckningstiden hörs karakteristiska läten som kan beskrivas som ramsor av fina, pipiga ”sipp-sipp-sipp” eller sågande ”sipp-sy-sipp-sy”. Det finns även utdragna varianter av dessa lockläten.

Utbredning och systematik

Tobisgrisslans utbredning är nästan cirkumpolär och sträcker sig över nordligaste Nordamerika, Europa och Asien. Den häckar på klippiga stränder, öar och i stenskravel längs Atlantkusten i Europa söderut till Irland, i arktiska delar av Asien och i Nordamerika söderut till Maine och västerut till Alaska. Fåglarna är ofta stannfåglar inom eller nära sina häckningsområden, men populationer från högarktiska områden kan flytta söderut på vintern, speciellt om vattnet fryser och tvingar dem ut till öppnare farvatten. Den svenska populationen består av två underarter. Atlanttobisgrisslan (underarten arcticus) häckar längs Västkusten från Bohuslän till nordvästra Skåne. Östersjötobisgrisslan (underarten grylle) häckar i Östersjön, på Gotland och norrut från Östergötland till den finska gränsen. Under vintern övervintrar östersjöpopulationen i södra och mellersta Östersjön, medan många västkustfåglar flyttar till danska farvatten i Kattegatt.

Tobisgrisslan placeras i släktet Cepphus, tillsammans med beringtejst och glasögontejst, som båda förekommer i norra Stilla havet. Trots sitt svenska namn är den alltså inte en nära släkting till grisslorna i släktet Uria, som sillgrisslan tillhör. Släktet Cepphus utgör en systergrupp till en klad som inkluderar Uria-grisslorna, alkekungen, tordmulen och andra alkor. Det vetenskapliga artepitetet grylle härstammar från ett lokalt dialektnamn för fågeln på Gotland, som Carl von Linné tog med sig från ett besök 1741.

Ekologi och häckningsbeteende

Tobisgrisslan häckar i små kolonier eller som enstaka par. Boet placeras i skrevor i klippor, håligheter under stenar i stenskravel, eller ibland under ilandflutet virke. I Sverige har predation från mink tvingat många kolonier att etablera sig på ytterskärgårdens öar eller i branta stup omgivna av stora vattenområden för att vara säkrare. Fågeln är mycket ortstrogen och bildar monogama par som ofta håller ihop i flera år. Honan lägger vanligtvis två ägg som är gröngrå och kraftigt mörkprickiga. Äggen läggs i maj och ruvas av båda föräldrarna i ungefär 28 till 29 dagar. Efter kläckningen matas ungarna i boet i cirka 35 dagar. Därefter överger föräldrarna ungarna helt, och de måste på egen hand ta sig ner till vattnet och lära sig att söka föda.

Födan söks genom dykning från vattenytan. Tobisgrisslan simmar under vattnet med hjälp av sina vingar och jagar huvudsakligen fisk och kräftdjur, men tar också blötdjur, insekter och växtdelar. I Östersjön är tånglaken en viktig bytesfisk, medan födan på Sveriges västkust domineras av tejstefisk. De dyker vanligtvis till djup mellan 15 och 20 meter, men kan nå minst 43 meters djup. Små byten sväljs under vattnet, medan större fiskar ofta förs till ytan för att mjukas upp i näbben innan de sväljs hela.

Status och hot

Globalt har tobisgrisslan ett mycket stort utbredningsområde och en stor population, som uppskattas till mellan 400 000 och 1,5 miljoner vuxna individer. På grund av detta kategoriseras den av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) som livskraftig. Populationsutvecklingen är oklar på global nivå. I Sverige har artens status nyligen förbättrats. Från och med 2025 har den ändrats från nära hotad till livskraftig. Denna revidering grundas på en tydlig populationsökning som bekräftats av data från Svensk fågeltaxering under perioden 2015 till 2024. Både antalet reproduktiva individer och storleken på utbredningsområdet överskrider nu gränsvärdena för rödlistning. Den svenska förekomstarean uppskattas till cirka 632 kvadratkilometer.

Trots den förbättrade statusen finns det betydande hot mot den svenska populationen. Det största hotet anses vara predation från mink, en invasiv art som har utplånat hela kolonier. Ett känt exempel är kolonin på Malgrundet i Västerbotten, där cirka 2 600 fåglar försvann till följd av minkpredation år 2005. Ett annat allvarligt hot är oljeutsläpp, som kan drabba fåglar direkt genom att förgifta dem eller förstöra deras fjäderdräkts isolerande förmåga. Bevakning och skydd av viktiga kolonier från mink samt åtgärder mot havsföroreningar är därför avgörande för artens fortsatta framgång i Sverige.

Namn och folktradition

Tobisgrisslan har under historien burit en mängd olika namn i den svenska folkmun. Utöver tobisgrissla har den kallats grisla, gresla och Olle drucken. På Gotland har den gått under namnen grylla, grylle, grautle och sillknipare, medan den i Kalmar län kallats gröttla. I Skåne har namnet iste använts, och i norra Bohuslän skiljde man mellan iste eller tiste för adulta fåglar i sommardräkt och persupp för fåglar i vinter- eller ungfågeldräkt. Namnen tejst, teiste och teste är också kända, men dessa kan vara förvirrande då de även avser fisken tejstefisk, som är en viktig föda för fågeln. Det vetenskapliga släktnamnet Cepphus kommer från det antika grekiska ordet kepphos, som användes för en blek vattenfågel. Det engelska namnet ”guillemot” härstammar sannolikt från franskan och kan vara en förvrängning av namnet Guillaume (William), men tros även vara ljudhärmande baserat på ungarnas lockläten.

Vanliga frågor om Tobisgrissla

Hur känner jag igen en tobisgrissla?

Under sommaren är tobisgrisslan helt svart med en stor, tydlig vit fläck på vingens ovansida. Den har spetsig svart näbb och lysande röda fötter. I flykten håller den sig tätt över vattnet med snabba, svirrande vingslag, vilket skiljer den från liknande fåglar som svärtan. På vintern blir huvud och undersida vita, medan ovansidan blir tvärvattrad i grått och vitt, men den vita vingfläcken syns fortfarande tydligt. Den är mindre än tordmulen och sillgrisslan, med en kroppslängd på 34 till 37 centimeter.

Var häckar tobisgrisslan i Sverige?

I Sverige finns två populationer som tillhör olika underarter. Atlanttobisgrisslan häckar längs Västkusten, från Bohuslän till nordvästra Skåne. Östersjötobisgrisslan häckar i Östersjöområdet, på Gotland och norrut från Östergötland upp till den finska gränsen. De häckar i klippskrevor, stenskravel eller under stenar på klippiga stränder och öar. På grund av predation från mink finns många kolonier numera i ytterskärgården eller på öar långt från fastlandet.

Vad äter tobisgrisslan?

Tobisgrisslan är en skicklig dykare som huvudsakligen livnär sig på fisk och kräftdjur. Den tar också blötdjur, insekter och växtdelar. I Östersjön är tånglaken en viktig bytesfisk, medan födan på västkusten domineras av tejstefisk. Fågeln dyker vanligtvis från ytan och simmar under vattnet med sina vingar för att fånga bytet, ofta på djup mellan 15 och 20 meter. Små byten sväljs under vattnet, medan större fiskar förs till ytan för att mjukas upp i näbben innan de sväljs hela.

Hur stor är tobisgrisslan och hur länge lever den?

Tobisgrisslan är en medelstor alkfågel med en kroppslängd på 34 till 37 centimeter och ett vingspann på 52 till 58 centimeter. Kroppsvikten varierar mellan 300 och 460 gram. Ungfåglar blir könsmogna och börjar häcka vid tre till fyra års ålder, då de återvänder till sin födelsekoloni. Det finns inga specifika uppgifter om maximal livslängd i källmaterialet, men som många alkor kan de förmodligen leva ett antal år under gynnsamma förhållanden. De är mycket ortstrogna och bildar långvariga monogama par.

Flyttar tobisgrisslan på vintern?

Tobisgrisslor är ofta stannfåglar, särskilt i de mildare delarna av utbredningsområdet. Populationer som häckar i högarktiska områden, där havet fryser, tvingas dock flytta söderut till öppet vatten under vintern. I Sverige övervintrar östersjöpopulationen vanligtvis i södra och mellersta Östersjön. Många fåglar från västkusten flyttar till danska farvatten i Kattegatt under den kalla årstiden. Fåglarna som stannar nära häckningsplatsen kan dock flytta ut till öppnare vatten om isläget kräver det.

Är tobisgrisslan hotad?

Globalt sett är tobisgrisslan klassificerad som livskraftig av IUCN, med en stor population på mellan 400 000 och 1,5 miljoner vuxna fåglar. I Sverige har dess status nyligen förbättrats från nära hotad till livskraftig, baserat på en tydlig populationsökning som dokumenterats mellan 2015 och 2024. Den svenska förekomstarean uppskattas nu till cirka 632 kvadratkilometer. De största hoten mot den svenska populationen är predation från den invasiva minken och oljeutsläpp, som har orsakat stora förluster i vissa kolonier, som på Malgrundet i Västerbotten år 2005.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.