Storskrake

Utseende och kännetecken

Storskraken är en långsträckt fågel som i flykten med sin utsträckta hals och raka bana mer påminner om en lom än en typisk and. Den har en lång, smal och röd näbb vars övre halva är försedd med en svart, nedåtböjd krok i spetsen. Näbbens kanter har bakåtriktade sågtandade lameller som gör den till ett utmärkt verktyg för att gripa och hålla fast byten, främst fisk. I praktdräkt har hanen ett mörkgrönt, glansigt huvud, svart rygg och i stort sett vita vingar. Kroppen är vit med en varierande laxrosa anstrykning under vinter och vår. Honan har ett rödbrunt huvud med en tydlig vit haka, medan ovansidan är askgrå och undersidan vit. Båda könen har förlängda fjädrar i nacken, något som är särskilt påtagligt hos honan. Juvenilen liknar honan men har mindre utvecklad nacktofs och ljusare teckningar i ansiktet.

Storskraken kan förväxlas med den mindre och slankare småskraken. Småskrakens hane har ett mörkt bröst och ett svart fält med vita fläckar på sidan, samt mindre vitt på vingen. Småskrakens hona saknar den skarpa gränsen mellan brunt huvud och grå kropp som storskrakhonan har. En intressant företeelse är att hanar i vissa områden kan få en gulaktig fjäderdräkt under vintern. Detta tros bero på att de äter foderpellets avsedda för odlad lax, som innehåller färgämnen.

Läten och beteende

Storskrakens läten varierar mellan könen. Hanens spelläte beskrivs som ett dämpat och ringande 'krroo-krråå'. Honan ger under uppvaktningen ifrån sig ett hårt 'pra, pra-pra'. I flykten är honan ljudligare och hörs med ett malande 'prrah, prrah, prrah...' eller ett snabbare 'tjackerack-ack-ack'. Fågeln är social och vistas vanligtvis parvis under häckning, men bildar ofta stora flockar under resten av året. När de inte dyker efter föda kan de ses simmande på ytan eller vila på klippor mitt i vattendrag. För att lyfta från vattnet flaxar de sig fram längs ytan, men i luften är deras flykt stark och snabb. På land rör de sig klumpigt, ofta mycket upprätt och med tendens att snubbla.

Ett fascinerande beteende är deras gruppjakt på hösten. Då bildar de ofta en linje eller en halvcirkel parallellt med stranden och simmar in mot land under intensivt dykande och plaskande med vingarna. Denna metod driver småfiskarna framför sig in till grunt vatten där de är lättare att fånga. För att varna flocken för fara håller en eller flera fåglar vakt. Om de blir störda tenderar de att kräkas upp föda innan de flyger iväg.

Utbredning och underarter

Storskrakens utbredning sträcker sig över stora delar av norra halvklotet, främst mellan 50:e och 70:e breddgraden. Den häckar i norra Europa från Island och Storbritannien österut genom Skandinavien och Baltikum, vidare över norra Asien till Japan, samt i norra Nordamerika. Det finns även mer isolerade häckpopulationer längre söderut, till exempel i Alperna, på Balkan och längs Himalaya. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar, men den är stannfågel i områden där vattnen förblir isfria. Arten delas vanligtvis in i tre underarter. Nominatformen Mergus merganser merganser häckar i norra Palearktis. Den östliga underarten M. m. orientalis häckar i Centralasien från Afghanistan till västra Kina. Den nordamerikanska underarten heter M. m. americanus.

I Sverige är storskraken spridd över hela landet och är som talrikast i den östra skärgården. Den är huvudsakligen en flyttfågel i Sverige, men många övervintrar på östkusten söder om Stockholm så länge Östersjön inte fryser till helt. Annars flyttar de svenska fåglarna till västkusten, Danmark, Tyskland, Polen och Nederländerna för vintern. Det svenska beståndet uppskattades 2018 till cirka 34 000 par och arten bedöms som livskraftig här. I Finland anses den däremot vara nära hotad.

Ekologi och häckning

Storskraken trivs både i sött och salt vatten och kräver skog med gamla träd för sin häckning, eftersom den lägger sina ägg i naturliga trädhål. I trädlösa områden som Centralasiens berg använder den håligheter i klippor och branta stränder. Arten accepterar också stora fågelholkar med ett ingångshål på cirka 15 centimeter i diameter. Honan lägger vanligtvis ett kull på sju till sjuxton ägg, men oftast åtta till tolv. Äggen är gulaktiga till vita. Efter kläckningen bär honan sina dunungar på ryggen till närmaste vatten, där de genast börjar föda sig på små vatteninsekter och fiskyngel. Ungarna är flygga efter 60 till 70 dagar och könsmogna vid två års ålder. Ett intressant fenomen är att storskrakar kan bilda så kallade crècher, där en enda hona har observerats vaka över mer än 70 dunungar från olika kullar samtidigt.

Vid häckningens slut genomför många hanar en särskild ruggflyttning. I Västeuropa lämnar de flesta hanarna häckningsområdena så snart ungarna kläckts och flyttar norrut till estuarier i norra Norge, som Tanafjorden, för att rugga. Detta lämnar honorna ensamma att ta hand om ungarna under sommaren. Ett mindre antal hanar använder även estuarier i östra Skottland som ruggområde.

Föda och födosök

Storskrakens diet domineras helt av fisk, vilket gett den namn som fiskand och fiskånn i olika svenska dialekter. Med sin sågtandade näbb, som gett upphov till namnet 'sågnäbb', är den perfekt anpassad för att hålla fast glatta byten. Förutom fisk tar den ett brett spektrum av annan akvatisk föda som snäckor, kräftdjur, maskar, insektslarver och groddjur. Mer sällan kan den ta små däggdjur och fåglar. Den rosa nyansen i hanens fjäderdräkt härrör sannolikt från karotenoider i dess föda, som vissa kräftdjur och fiskar. När den inte dyker kan den simma djupt under vattnet som en skarv, särskilt när den simmar uppströms. Den tillbringar också mycket tid med att sola sig på klippor med halvöppna vingar.

Storskraken i kultur och namn

Arten har en mängd olika namn i svenska dialekter, vilket vittnar om dess välkända och utbredda natur. Bland namnen finns drivfågel, gulpenning eller gulskrake (på Gotland), horsskraka (i finlandssvenska), körfågel, skräcka, dipping (i Skåne) och vrakfågel (i Bohuslän). Namnet skräcka används ibland än idag specifikt för honan. Förklaringen till namnet vrakfågel är att en mätt flock ofta simmar ut på öppet vatten för att vila och 'låter vräka sig av vågorna'. Trots att den är en skicklig dykare tillhör den inte den grupp som vanligtvis kallas dykänder (underfamiljen Aythyinae). På engelska kallas den 'goosander' i Eurasien och 'common merganser' i Nordamerika.

Arten beskrevs vetenskapligt första gången av Carl Linnaeus 1758. Släktnamnet Mergus är ett latinskt ord som användes av romare för att beteckna en odefinierad vattenfågel, medan merganser härleds från 'mergus' och 'anser' (gås). Arten är omfattad av Avtalet om bevarande av afrikansk-eurasiska flyttande vattenfåglar (AEWA). I Sverige är den inte hotad, men i vissa regioner utsätts den för illegal förföljelse av sportfiskeintressen, eftersom den betraktas som en konkurrent om fisk.

Vanliga frågor om Storskrake

Hur känner man igen en storskrake?

Storskraken är en stor och långsträckt andfågel. Hanen i praktdräkt har ett mörkgrönt, glansigt huvud, vit kropp med rosa anstrykning och svart rygg. Honan har ett rödbrunt huvud med tydlig vit haka och en grå kropp. Båda har en lång, röd och smal näbb med en liten svart krok i spetsen. I flykten håller de halsen rak och utsträckt, vilket gör att de ser ut mer som lommar än som andra änder. Juvenilen liknar honan men har mindre nacktofs och ljusare ansiktsteckningar.

Var finns storskraken i Sverige?

I Sverige är storskraken spridd över hela landet, men den är som talrikast i den östra skärgården. Under häckningstiden finns den vid insjöar och vattendrag i skogsområden. På vintern övervintrar många fåglar längs östkusten söder om Stockholm, förutsatt att vattnet inte fryser till. Om isläggningen är fullständig flyttar de svenska storskrakarna till västkusten eller vidare till Danmark, Tyskland, Polen och Nederländerna. Det svenska beståndet uppskattades 2018 till cirka 34 000 par.

Vad äter storskraken?

Storskrakens diet domineras helt av fisk, vilket gett den dess många dialektala namn kopplade till fiske. Med sin sågtandade näbb är den specialiserad på att fånga och hålla fast små fiskar. Förutom fisk äter den också andra vattendjur som snäckor, kräftdjur, maskar, insektslarver och groddjur. Mycket sällan kan den ta små däggdjur eller fåglar. Den rosa nyansen hos hanen härrör sannolikt från karotenoider i födan, som från vissa kräftdjur.

Hur stor är en storskrake och hur länge lever den?

Storskraken är en stor fågel med en längd på 58 till 72 centimeter och ett vingspann på 78 till 97 centimeter. Vikten varierar mellan 0,9 och 2,1 kilogram, där hanar i genomsnitt är något större än honor. Ungarna blir könsmogna vid två års ålder och är flygga efter 60 till 70 dagar. Exakt livslängd i naturen anges inte i källmaterialet, men den relativt sena könsmognaden tyder på att den kan bli flera år gammal. Världspopulationen uppskattas till mellan 1,7 och 2,4 miljoner individer.

Var häckar storskraken?

Storskraken häckar i håligheter, främst i gamla träd vid vatten. Den är beroende av mogna skogar för att hitta lämpliga bon. I trädlösa områden, som i bergen i Centralasien, använder den istället hål i klippor och branta stränder. Arten accepterar också stor fågelholkar med ett ingångshål på cirka 15 centimeter. Honan lägger vanligtvis 8 till 12 gulaktiga ägg i boet, men kullen kan vara mellan 6 och 17 ägg. Efter kläckningen bär honan ungarna på ryggen till vattnet.

Är storskraken en hotad art?

Nej, globalt sett bedöms storskraken som livskraftig (LC) av IUCN, med en stor och vidsträckt population uppskattad till mellan 1,7 och 2,4 miljoner individer. I Sverige är den också klassad som livskraftig med ett bestånd på cirka 34 000 par. I Finland anses den dock vara nära hotad. De största hoten är illegal förföljelse i vissa områden på grund av konkurrens om fisk, samt förlust av lämpliga häckningsträd. Arten är omfattad av Avtalet om bevarande av afrikansk-eurasiska flyttande vattenfåglar (AEWA).

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.