Stenmurkla

Utseende och kännetecken

Stenmurklan har ett mycket karakteristiskt utseende. Dess hatt är oregelbundet formad och påminner om en brunaktig hjärna med många veck och gropar. Hatten kan bli upp till 15 centimeter bred och 10 centimeter hög. Färgen varierar mellan mörkbrun, ljusbrun, rödbrun och ibland med purpurskimmer, och den blir mörkare med åldern. Kanten på hatten är ofta invikt och växer fast vid foten. Foten är kraftig, mellan 3 och 6 centimeter hög, och har en ljusare nyans än hatten, ofta i brunt eller violett. I genomskärning är svampen ihålig med ett gräddgult innanmäte. Köttet är tunt och skört. Stenmurklan har en säregen doft som beskrivs som nötaktig och stark, men ändå behaglig eller fruktig. Smaken är mild.

Systematik och namn

Stenmurklans vetenskapliga namn är Gyromitra esculenta. Släktnamnet Gyromitra kommer från grekiskans ord för rund och huvudband. Artepitetet esculenta är latin och betyder ätlig, vilket är en referens till dess historiska användning som matsvamp trots dess giftighet. Svampen beskrevs först 1800 av mykologen Christian Hendrik Persoon under namnet Helvella esculenta. Den svenske mykologen Elias Magnus Fries placerade den senare i släktet Gyromitra år 1849. Den tillhör en grupp svampar som kallas falska murklor, till skillnad från de äkta murklorna i släktet Morchella. Tidigare klassificerades den i familjen Helvellaceae, men DNA-analyser har visat att den är närmare släkt med släktet Discina, och den ingår nu i familjen Discinaceae.

Förväxlingsrisk med andra svampar

Stenmurklan kallas inte utan anledning för falsk murkla, eftersom den är snarlik de äkta murklorna i släktet Morchella, som också kallas toppmurklor. Denna likhet utgör en betydande förväxlingsrisk som kan leda till allvarliga förgiftningar. Skillnaden ligger inte bara i släkteskap utan framför allt i giftinnehållet. Medan toppmurklorna är eftertraktade matsvampar, innehåller stenmurklan det potentiellt dödliga giftet gyromitrin. För den oerfarne kan det vara svårt att skilja dem åt, varför expertis eller stor försiktighet krävs vid plock. Vissa guideböcker rekommenderar att behandla alla murkelliknande svampar som potentiellt giftiga på grund av denna förväxlingsrisk och den stora variationen inom arterna. Andra arter i släktet Gyromitra, som G. infula (älvinsadel) och G. gigas, liknar också stenmurklan. Även släktet Verpa, med arter som klockmurkla, kallas ibland för falska murklor och kan orsaka förvirring.

Förekomst, växtplats och säsong

Stenmurklan är en vårsvamp som brukar dyka upp några veckor efter att snön har smält bort. I södra Sverige kan den ses redan i april, medan den i norra delarna kan växa ända in i juli. Den är vanligast i Norra Sverige men förekommer i hela landet. Den trivs i barrskogar, särskilt under tallar, och uppträder gärna på störda eller öppna marker som skogshyggen, längs stigar och vägar. Marken är ofta magert och sandig. Förekomsten kan variera kraftigt från år till år, och vissa säsonger är så kallade murkelår med en exceptionellt riklig skörd. Utöver Sverige finns stenmurklan i större delen av Europa och i Nordamerika, från Mexiko upp till de nordliga barrskogarna. Den har även påträffats i Turkiet. I Nordamerika är den vanligare i bergs- och barrskogsområden som Kaskadbergen och Sierra Nevada.

Giftighet och toxikologi

Stenmurklan är som färsk en av de giftigaste svamparna. Dess giftighet härrör från ämnet gyromitrin, som i kroppen bryts ned till bland annat metylhydrazin. Giftet är vattenlösligt och flyktigt, vilket innebär att det kan avlägsnas delvis genom kokning och att ångor vid tillagning kan vara farliga. Giftmängden varierar dock kraftigt, både mellan olika svampar och olika växtplatser, med uppmätta halter mellan 40 och 150 mg per kg svamp, vilket gör risken svår att förutsäga. En dödlig dos för ett barn uppskattas till 10–30 mg gyromitrin per kg kroppsvikt, vilket kan motsvara så lite som 200 gram rå svamp. För vuxna uppskattas den dödliga dosen till 20–50 mg per kg kroppsvikt. Svenska Livsmedelsverket avråder därför helt från att äta svampen, medan finska Livsmedelssäkerhetsverket anser den säker att konsumera efter korrekt förvällning, som de menar kan minska gifthalten med upp till 99,5 procent. Gyromitrin klassas som ett cytotoxin, vilket innebär att det skadar celler.

Symtom och medicinsk påverkan

Förgiftning av stenmurkla kan ge både akuta och långsiktiga effekter. Akuta symtom som magont, kräkningar och diarré uppträder vanligen 5 till 8 timmar efter intag, men kan i vissa fall dröja upp till sju dygn på grund av giftets cytotoxiska natur och den längre latenstiden det ofta medför. Allvarligare fall kan leda till yrsel, dubbelseende, kraftig trötthet, svettningar, leverskador och hemolys, det vill säga sönderfall av röda blodkroppar. Giftet kan även hämma kroppens användning av vitamin B6 (pyridoxin), vilket leder till brist och påverkan på nervsystemet. I sällsynta fall kan förgiftningen orsaka methemoglobinemi, ett tillstånd där blodets förmåga att transportera syre försämras, vilket kan kräva behandling med metylenblått. På lång sikt misstänks giftet kunna öka risken för cancer och orsaka fertilitetsproblem, vilket har observerats i djurförsök. Det finns även en hypotes om att neurotoxinet gyromitrin kan spela en roll för insjuknande i ALS, baserat på kluster av fall i en fransk alpby.

Hantering, lagstiftning och rådgivning

Synen på hur stenmurklan ska hanteras har skiftat över tid och skiljer sig åt mellan länder. Svenska Livsmedelsverket avråder idag helt från att äta svampen, oavsett om den är färsk, torkad eller förvälld, på grund av de kvarvarande riskerna. De menar att dubbla förvällningar bara minskar gifthalten till 6–15 procent av den ursprungliga. Finska Livsmedelssäkerhetsverket har en annan ståndpunkt och anser att både färska och torkade svampar kan vara ätbara om de behandlas korrekt. Historiskt har svampen sålts som handelssvamp, men förordningen om detta har upphävts och ersatts av EU:s allmänna livsmedelssäkerhetsregler. Under 1994 beslutade Svenska Livsmedelsverket att allmänheten enbart fick köpa förvälld stenmurkla, medan restauranger fortfarande fick hantera färsk och torkad svamp. För kockar som hanterar stora mängder kan ångorna från kokning vara ett arbetsmiljöproblem, och dålig ventilation kan till och med leda till förgiftning bara genom inandning.

Historisk kontext och forskning

Stenmurklans giftighet har varit känd i århundraden, men synen på hur den ska hanteras har förändrats. Under slutet av 1800-talet inträffade många dödsfall i Sverige i samband med svampen, vilket ledde till de första rekommendationerna om att koka den en gång för att avlägsna giftet. På 1970-talet, efter ny forskning, började dubbla avkok rekommenderas. En studie från 1994, utförd av sju nordiska livsmedelstoxikologer, drog slutsatsen att konsumtion var osäker för konsumenten. I en översiktsartikel från 2020 betraktas svampen nu som oätlig och bör undvikas. Historiskt har det funnits många myter om hur man ska upptäcka giftiga svampar, som att de färgar silver svart eller att djur undviker dem, men dessa metoder saknar vetenskapligt stöd. Experters förståelse av giftet har också utvecklats. För hundra år sedan trodde många att reaktionerna var allergiska eller berodde på felidentifiering, eftersom vissa åt svampen utan problem medan andra blev allvarligt sjuka. Idag är den allmänt erkänd som potentiellt dödlig, även om förgiftningsfall är vanligare i Östeuropa och Skandinavien än i Västeuropa.

Biokemiska processer och behandling

Den huvudsakliga giftiga komponenten i stenmurklan är gyromitrin, en kemisk förening som i kroppens sura miljö, som i magsäcken, bryts ned till N-metyl-N-formylhydrazin (MFH). Detta ämne kan sedan genomgå ytterligare hydrolys och bilda N-metylhydrazin (MMH), som är den slutliga toxiska agenten. Det är dessa nedbrytningsprodukter som orsakar den skadliga effekten på lever, centrala nervsystemet och ibland njurarna. Risk för förgiftning kan vara högre hos personer vars kropp har en minskad förmåga att acetylera och därmed avgifta MFH, vilket leder till att större mängder av det farliga MMH bildas. Vid misstänkt förgiftning är det viktigt att söka medicinsk hjälp omedelbart. Behandling kan innefatta substitution med pyridoxinhydroklorid (vitamin B6), eftersom giftet hämmar kroppens upptag och användning av detta vitamin. Läkare kommer också att kontrollera blodvärden för att upptäcka eventuellt sönderfall av röda blodkroppar (hemolys). I vissa fall kan förgiftningen leda till methemoglobinemi, vilket kan kräva specifik behandling med metylenblått.

Vanliga frågor om Stenmurkla

Hur ser en stenmurkla ut?

Stenmurklan har en mycket karakteristisk hatt som ser ut som en brun, veckad hjärna. Hatten kan bli upp till 15 centimeter bred och är oregelbunden till formen. Färgen varierar från mörkbrun till ljusbrun och kan ibland ha rödaktiga eller purpura nyanser. Under hatten sitter en tjock, ljusare fot som är mellan 3 och 6 centimeter hög. I genomskärning är svampen ihålig. Den har en stark, nötaktig doft som många upplever som behaglig.

Var växer stenmurkla i Sverige?

Stenmurklan finns i hela Sverige, men är vanligast i de norra delarna av landet. Den är utsedd till Norrbottens landskapssvamp. Den trivs i barrskogar, särskilt på magra och sandiga marker. Du hittar den ofta på platser där marken är störd, som längs skogsvägar och stigar, på hyggen eller i öppningar efter skogsbränder. Den är en typisk vårsvamp som dyker upp från april i söder till juli i norr.

Är stenmurkla giftig?

Ja, rå eller felaktigt tillagad stenmurkla är mycket giftig. Den innehåller ämnet gyromitrin, som i kroppen omvandlas till giftiga ämnen som metylhydrazin. Giftet kan orsaka allvarliga leverskador, förstöra röda blodkroppar och i värsta fall leda till döden. Giftmängden varierar kraftigt från svamp till svamp, vilket gör risken oförutsägbar. Svenska Livsmedelsverket avråder därför starkt från att äta stenmurkla, även efter kokning.

Kan man äta stenmurkla om man kokar den?

Synen på detta är delad. Finska Livsmedelssäkerhetsverket anser att stenmurkla blir säker att äta efter noggrann förvällning (kokning och byte av vatten), vilket minskar gifthalten kraftigt. Svenska Livsmedelsverket däremot avråder helt från att äta den, eftersom forskning visat att en del gift kan bli kvar även efter kokning och att det finns risk för långsiktiga hälsoeffekter som cancer. Hanteringen i sig kan också vara riskabel på grund av giftiga ångor.

Vilka är symtomen på stenmurkelförgiftning?

Symtomen uppträder vanligen 5 till 8 timmar efter att man har ätit svampen, men kan i vissa fall dröja upp till en vecka. De inleds ofta med mag- och tarmbesvär som illamående, kräkningar och diarré. I allvarligare fall följs detta av yrsel, dubbelseende, kraftig trötthet och svettningar. Giftet kan orsaka leverskador och sönderfall av röda blodkroppar. På lång sikt finns det misstankar om att giftet kan öka risken för cancer och påverka fertiliteten.

Vad ska man göra vid misstänkt förgiftning?

Om du misstänker att du eller någon annan har ätit stenmurkla, ska du omedelbart söka medicinsk hjälp. Ta med eventuella svamprester eller spyor för identifiering. Berätta för läkarna vilken svamp det rör sig om och när den åts. Medicinsk behandling kan innefatta terapi med pyridoxin (vitamin B6) för att motverka giftets effekter på nervsystemet. I allvarliga fall kan det krävas vård för leverskador eller behandling med metylenblått om blodet påverkats.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.