Starar

Systematik och släktskap

Stararna tillhör fågelfamiljen Sturnidae inom ordningen tättingar. Familjen omfattar en mängd olika släkten och arter. Taxonomiskt slogs stararna 2011 ihop med den tidigare urskilda familjen filippinkrypare (Rhabdornithidae). Stararnas närmaste släktingar är de amerikanska härmtrastarna i familjen Mimidae. Tidigare inkluderades även de afrikanska oxhackarna i familjen, men dessa placeras numera i en egen familj, Buphagidae. Familjen kan internt delas in i två underfamiljer. Den ena gruppen omfattar arter som huvudsakligen förekommer i södra och östra Asien, den australiska regionen och Oceanien, vilket inkluderar de tidigare filippinkryparna i släktet Rhabdornis. Den andra gruppen är en afrikansk och asiatisk underfamilj. Bland de många släktena finns exempelvis Sturnus (med den vitt spridda staren), Gracula (beostarar), Aplonis (med 24 arter varav tre är utdöda), Lamprotornis (glansstarar med 22 arter) och Acridotheres (majnor med elva arter).

Utseende och storlek

Starar är små till medelstora fåglar med en ofta mörk och glansig fjäderdräkt som kan visa iriserande färger. Denna färg kommer från fjäderns struktur och inte från pigment. Hos vissa asiatiska arter kan fjäderdräkten vara mycket färggrann, och vissa har tofsar eller uppresta fjädrar på huvudet. Andra utsmyckningar inkluderar förlängda stjärtfjädrar och klart färgade, bara hudpartier i ansiktet. Dessa färger kan komma från pigment eller, som hos balistaren, från strukturell färg som orsakas av ljusspridning. Storleken varierar avsevärt mellan arterna. Den minsta arten är Kenricks stare (Poeoptera kenricki) som mäter 15 centimeter. Den största staren är Niasbeon (Gracula robusta) som kan mäta upp till 36 centimeter och i fångenskap väga upp till 400 gram. Även minorna i släktet Mino är stora, särskilt gulmaskad mina (M. dumontii) och långstjärtad mina (M. kreffti). Den längsta arten i familjen är vitnackad skatstare (Streptocitta albicollis) som kan mäta upp till 50 centimeter, varav cirka 60 procent utgörs av en mycket lång stjärt.

Könsdimorfism i fjäderdräkten är mindre vanligt hos starar, med endast 25 arter som visar sådana skillnader mellan hanar och honor. Regnbågshinnan hos många arter är röd eller gul, men hos yngre fåglar är den betydligt mörkare. Den lättaste arten är Abbott's stare (Poeoptera femoralis), som väger cirka 34 gram. Familjen innehåller arter med mycket olika kroppsbyggnad, från kompakta fåglar till långstjärtade arter som skatstararna i släktet Streptocitta.

Utbredning och habitat

Starar har en mycket vid utbredning och finns naturligt från norra polcirkeln till ekvatorn. De enda habitat de inte vanligtvis uppträder i är mycket torra sandöknar. Familjen är naturligt frånvarande i Nord- och Sydamerika och från stora delar av Australien, men finns i majoriteten av Europa, Afrika och Asien. Släktet Aplonis har spritt sig vida över Stilla havets öar och når Polynesien, Melanesien och Mikronesien. En art av detta släkte är den enda staren som finns i norra Australien. Asiatiska arter är vanligast i städsegrön skog, medan afrikanska arter oftare finns i öppna skogslandskap och savann. I Europa finns en mycket vanlig och vida spridd art samt två arter med mer begränsad utbredning. Den europeiska staren är extremt mångsidig i sitt habitatval och uppträder i de flesta typer av öppna miljöer. Många stararter har anpassat sig väl till mänskligt modifierade miljöer som jordbruksmark, odlingsmark, plantager och städer.

Den höga artdiversiteten i Asien och Afrika återspeglas inte i Europa, som har en vida spridd art och två mer begränsade arter. I Asien är 39 arter huvudsakligen skogsfåglar, medan 24 arter föredrar mer öppna eller mänskligt modifierade miljöer. I Afrika är förhållandet det omvända, med 33 arter som är specialister på öppna områden jämfört med 13 arter som är sanna skogsfåglar. Vissa stararter är flyttfåglar, antingen helt och hållet, som Shelleys stare som häckar i Etiopien och Somaliland och flyttar till Kenya, Tanzania och Somalia, eller delvis, som vitskuldrad stare som är flyttfågel i en del av sitt utbredningsområde och stannfågel i andra delar.

Beteende och ekologi

Starar är mycket sociala fåglar som ofta bildar flockar av varierande storlek under hela året. Deras socialitet är särskilt tydlig under deras sovplatsbeteende, där vintertidens samlingsplatser kan omfatta tusentals individer. De är kända för ett distinktivt och ofta dramatiskt flockbeteende som kallas murmuration. Detta är en simultant synkroniserad och till synes slumpmässig flockrörelse som kännetecknas av plötsliga, ostadiga riktningsförändringar utan någon observerbart ledande individ. Starar har starka fötter och deras flykt är kraftfull och direkt. De föredrar ganska öppet landskap och livnär sig på insekter och frukt. Flera arter lever nära mänskliga boplatser och är i praktiken allätare. Många arter söker efter byten som larver genom att använda en teknik som kallas zirkeln, vilket innebär att de kraftfullt öppnar näbben efter att ha stuckit in den i en spricka, vilket vidgar hålet och avslöjar bytet.

Termen zirkeln kommer från det tyska ordet Zirkel för en passare. Detta beteende är en effektiv metod för att komma åt gömda insektslarver. Starar är mycket sällskapliga fåglar, och deras flockbeteende underlättar både födosök och skydd från rovdjur. Deras förmåga att snabbt och koordinerat ändra riktning i luften är ett fascinerande exempel på kollektivt beteende i djurvärlden. De är också kända för att vara tåliga fåglar som trivs i en rad olika klimat.

Läten och härmning

Starar har mångsidiga och komplexa läten. De är kända för att härma en mängd olika fågelarter och har ett repertoar på ungefär 15 till 20 distinkta imitationer. De härmar även andra ljud från sin omgivning, inklusive bilarmar och mänskligt tal. Fåglarna kan känna igen specifika individer genom deras läten och har varit föremål för forskning om utvecklingen av mänskligt språk. Dialekter av härmade ljud kan vara lokala. Starar föredrar att härma läten från vanligt förekommande arter eller läten som har en enkel frekvensstruktur och visar liten amplitudmodulering.

Härmningen är inte bara en kuriositet utan tjänar troligen sociala funktioner inom flocken. Förmågan att bädda in ljud från omgivningen i sina egna läten gör dem till en av fågelfamiljerna som lätt väcker människors intresse. Denna komplexa vokala förmåga, kombinerad med deras sociala intelligens, gör starar till populära studieobjekt inom etologin. Många asiatiska arter, särskilt de större, kallas minor, och många afrikanska arter är kända som glansstarar på grund av sin iriserande fjäderdräkt.

Introduktion som invasiv art

Flera europeiska och asiatiska stararter har introducerats till områden utanför deras naturliga utbredning, inklusive Nordamerika, Hawaii och Nya Zeeland. I dessa nya miljöer konkurrerar de ofta om habitat med inhemska fågelarter och betraktas vanligtvis som invasiva arter. Den europeiska staren introducerades medvetet till Nordamerika under 1870- till 1890-talen av flera acklimatiseringssällskap, organisationer som ägnade sig åt att införa europeisk flora och fauna i Nordamerika av kulturella och ekonomiska skäl. En ihärdig berättelse hävdar att Eugene Schieffelin, ordförande för American Acclimatization Society, bestämde att alla fåglar som nämns av William Shakespeare skulle finnas i Nordamerika, vilket ledde till starens introduktion i USA. Detta påstående är dock mer fiktion än fakta. Även om Schieffelin och andra medlemmar i sällskapet släppte ut starar i Central Park 1890, fanns fåglarna redan i USA sedan åtminstone mitten av 1870-talet, och Schieffelin inspirerades inte av Shakespeares verk att göra detta.

Introduktionen av starar till nya kontinenter är ett klassiskt exempel på hur mänsklig aktivitet kan störa ekosystem. I Nordamerika har den europeiska staren blivit en av de vanligaste och mest ökända invasiva fågelarterna. De konkurrerar framgångsrikt om hålor med inhemska fåglar som hackspettar och blåhakar, och deras stora flockar kan orsaka betydande skador på jordbruksgrödor. Deras framgång beror på deras allmänna förmåga, opportunistiska födoval och höga reproduktionstakt.

Reproduktion och bon

De flesta stararter häckar i hål, som naturliga trädhålor eller gamla hackspettshålor. De lägger vanligtvis blå eller vita ägg. Denna häckningsstrategi gör dem sårbara för konkurrens om begränsade boplatser, vilket är en anledning till att introducerade arter ofta har en negativ effekt på inhemska hålhäckande fåglar. Bon placeras ofta i träd, klippskrevor eller, i urbana miljöer, under tak eller i byggnadsverk. Beteendet att häcka i hål kan också kopplas till deras sociala natur, då vissa arter kan bilda lösa kolonier.

Starar är inte särskilt kräsna när det gäller val av boplats, vilket är en nyckelfaktor till deras framgång i mänskliga miljöer. De kan använda fågelholkar om sådana finns tillgängliga. Häckningstiden varierar beroende på art och geografisk plats, men sammanfaller ofta med perioder av hög tillgång på insekter för att kunna mata ungarna. Båda föräldrarna deltar vanligtvis i matningen av de nykläckta ungarna, som växer snabbt. Ungfåglarnas fjäderdräkt skiljer sig ofta från de vuxnas och kan vara mer enfärgad och mindre glansig.

Etymologi och kultur

Familjenamnet Sturnidae kommer från släktet Sturnus, som i sin tur härstammar från det latinska ordet för stare, sturnus. Det engelska samlingsnamnet för familjemedlemmarna är starlings. I många kulturer är starar välkända fåglar på grund av deras närhet till människor. Deras spektakulära murmurationer har inspirerat konstnärer, fotografer och forskare. Deras förmåga att härma mänskligt tal har gjort vissa arter, som beon (Gracula religiosa), populära sällskapsfåglar.

Den europeiska starens roll i Shakespeares pjäser, särskilt i Henrik IV, har ofta citerats i samband med dess introduktion i Nordamerika, även om den direkta kopplingen till Eugene Schieffelin är en myt. Starar har en lång historia av samspel med människor, både som födosökare i odlingar och som invånare i städer. Deras komplexa sociala liv och intelligens fortsätter att fascinera och studeras. Familjen omfattar också flera utdöda arter i modern tid, som rodriguesstaren (Necropsar), réunionstaren (Fregilupus) och mauritiusstaren (Cryptopsar), vilket påminner om farorna med artutrotning.

Vanliga frågor om Starar

Vilka starar finns i Sverige?

I Sverige är den vanligaste och mest kända staren den europeiska staren (Sturnus vulgaris). Den är vida spridd och mycket vanlig. Det finns även en lista över vanligt förekommande starar i Sverige som refereras till i källmaterialet, men detaljer om andra specifika arter i landet nämns inte direkt i de tillgängliga anteckningarna. Den europeiska staren är en art som lätt anpassar sig till olika miljöer, inklusive urbana områden och jordbrukslandskap. Den europeiska staren är både mycket vida spridd och extremt mångsidig i sitt habitat och uppträder i de flesta typer av öppna miljöer.

Vad är en murmuration?

En murmuration är ett distinktivt och ofta dramatiskt flockbeteende som är mycket typiskt för starar. Det är en simultant synkroniserad och till synes slumpmässig flockrörelse som kännetecknas av plötsliga, ostadiga riktningsförändringar utan någon observerbart ledande individ. Detta fenomen är särskilt tydligt under de sociala samlingarna som starar gör, och flockar kan vara mycket stora, ibland bestående av tusentals fåglar. Beteendet är ett uttryck för arternas höga socialitet. Starar är mycket sociala fåglar som förknippas med flockar av varierande storlek under hela året och är vida kända för detta beteende.

Kan starar prata eller härma ljud?

Ja, starar är kända för sin förmåga att härma en mångsidig repertoar av ljud. De härmar en mängd olika fågelarter och har ett repertoar på ungefär 15 till 20 distinkta imitationer. De kan även härma ljud från sin omgivning som inte kommer från vilda fåglar, exempelvis bilarmar och mönster i mänskligt tal. Forskning har visat att starar kan känna igen specifika individer genom deras läten, och de har studerats i forskning om utvecklingen av mänskligt språk. Dialekter av de härmade ljuden kan vara lokala, och de föredrar att härma läten från vanliga arter eller läten med enkel struktur.

Var i världen finns starar naturligt?

Starar finns naturligt över stora delar av världen. Deras utbredning omfattar Europa, Asien, Afrika, norra Australien och öarna i det tropiska Stilla havet. Familjen är dock naturligt frånvarande från Nord- och Sydamerika och från stora delar av Australien. De finns i de flesta habitattyper från norra polcirkeln till ekvatorn, med undantag för mycket torra sandöknar. Asiatiska arter är vanligast i skogar, medan afrikanska arter ofta föredrar öppnare miljöer. Släktet Aplonis har spritt sig över många öar i Stilla havet, inklusive Polynesien, Melanesien och Mikronesien.

Vad äter starar?

Starar är allätare med en varierad kost. De livnär sig huvudsakligen på insekter och frukt. Flera arter som lever nära mänskliga boplatser är i praktiken fullständiga allätare och tar till sig en mängd olika födokällor. Många stararter använder en speciell teknik för att hitta föda som larver som gömmer sig i trä eller jord. Denna teknik kallas zirkeln och innebär att fågeln sticker in näbben i en spricka och sedan kraftfullt öppnar den för att vidga hålet och komma åt bytet. Starar föredrar ganska öppet landskap som habitat, och deras födosöksbeteende är anpassat till detta.

Vilken är den största staren?

Den största staren, baserat på standardmått och eventuellt vikt, är Niasbeon (Gracula robusta). Denna art kan mäta upp till 36 centimeter i längd och i fångenskap kan den väga upp till 400 gram. Även minorna i släktet Mino är mycket stora, särskilt gulmaskad mina och långstjärtad mina. Den längsta arten i familjen är dock vitnackad skatstare (Streptocitta albicollis), som kan nå en längd på 50 centimeter. En stor del av denna längd, cirka 60 procent, utgörs av artens mycket långa stjärt. Den minsta arten är Kenricks stare som mäter 15 centimeter, vilket visar på familjens stora storleksvariation.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.