Sothöna

Utseende och kännetecken

Den adulta sothönan har en rundad kroppsform med ett litet runt huvud och en kort stjärt. Den är helt skiffersvart med undantag för de vitaktiga bakre kanterna på vingarna. Det mest iögonfallande draget är den korta, tjocka och vitaktiga näbben med en rosa ton, som kröns av en naken, kullrig och vit pannsköld, ofta kallad plåt. Hanen har en något större pannplåt än honan. Iris är röd och de kraftiga benen är gröna. Sothönan saknar simhud mellan tårna, men har istället simflikar, precis som doppingarna, vilket gör den till en skicklig simmare och dykare.

Juvenilen skiljer sig tydligt från den adulta fågeln genom att vara gråbrun med ljusare huvudsida och bröst, sakna näbbplåt och ha mörk iris. Dunungarna har ett rött huvud med ett litet blått parti ovanför ögat. Arten mäter mellan 36 och 42 centimeter i längd och har ett vingspann på 70 till 80 centimeter. Hanen är något större än honan och väger mellan 750 och 900 gram, medan honan är ungefär 100 gram lättare. I första årets vinterdräkt är näbbplåten mindre än hos den fullvuxna fågeln och den har en mörk fläck precis innanför den vita näbbspetsen. Den adulta svarta fjäderdräkten utvecklas när fågeln är ungefär tre till fyra månader gammal, men den vita pannskölden är bara helt utvecklad vid cirka ett års ålder.

Läten och beteende

Sothönan är en mycket ljudlig fågel med en stor repertoar av olika läten. Bland de vanligaste kallen hörs spruckna och explosiva ljud som "köck" eller "pitts!". Under vårnätterna kan man höra trumpetande serier som "pä pä-äu", ofta från kringflygande fåglar. Ungarnas tiggläte beskrivs som ett ömkligt "yh-lif". När den simmar har sothönan ett karakteristiskt sätt att nicka med huvudet, vilket ger ett knyckigt intryck, men denna rörelse kan upphöra när den rör sig snabbare. Den är mycket mindre skygg än de flesta andra rallar och syns ofta simmande på öppet vatten eller gående på vattennära gräsmarker.

Sothönan är en aggressiv art som är starkt revirhävdande under häckningssäsongen. När den kämpar mot andra vattenfåglar, särskilt andra sothöns, attackerar den genom att rusa mot motståndaren och slå med sina långa ben. Den är ovillig att flyga och för att lyfta från vattenytan måste den springa med trippande steg på vattnet samtidigt som den slår med vingarna för att få upp farten. På land liknar dess rörelser delvis en tamhönas. Trots sin svaga flykt kan den under nattliga flyttningar täcka förvånansvärt långa sträckor.

Utbredning och underarter

Sothönans utbredning är mycket vidsträckt och omfattar västra Nordafrika, Europa och stora delar av Centralasien österut till Japan, samt söderut till Australien och Nya Zeeland. Arten har också expanderat sitt utbredningsområde till Nya Zeeland under senare tid. Populationer i mildare områden som Storbritannien, Västeuropa och Nordafrika är ofta stannfåglar, medan de som häckar i kallare delar av Asien flyttar söderut och västerut på vintern när vattnen fryser. Arten är härdig och återvänder tidigt till sina häckningslokaler på våren. Den har även observerats som en tillfällig gäst i Nordamerika.

Arten delas ofta in i fyra underarter. Den vanliga sothönan (Fulica atra atra) är nominatformen och dominerar större delen av utbredningsområdet i den palearktiska regionen. Underarten Fulica atra lugubris förekommer på nordvästra Nya Guinea, medan Fulica atra novaeguineae finns i centrala Nya Guinea. Underarten Fulica atra australis återfinns i Australien, Tasmanien, Nya Zeeland och på Buruön. En utdöd underart, Fulica atra pontica, har beskrivits från Bulgariens svartahavskust. Populationen på Java, som tillhörde underarten lugubris, är också utdöd.

Sothönan i Sverige

I Sverige är sothönan en vanlig fågel i vegetationsrika sjöar, dammar, havsvikar och våtmarker, särskilt i Götaland och Svealand samt längs södra Norrlandskusten. Merparten av den svenska populationen är flyttfåglar. På vintern drar sig många individer undan isen och övervintrar längre söderut i hamnar och andra isfria vatten, medan andra flyttar till Västeuropa. Arten är vida spridd i landet och det finns inga tecken på några större populationsförändringar, varför den i Sverige kategoriseras som livskraftig av Artdatabanken. Förr har arten även kallats vattenhöna, och på Gotland ska den ha kallats ryskt höns.

Häckning och bo

Sothönans häckningsbiotop består av grunda sjöar, dammar, våtmarker, långsamt flytande vattendrag och kuststräckor med riklig växtlighet och vassbälten. På våren hävdar hanarna revir och aggressiva strider kan uppstå mellan dem. Boet är en stor och klumpig konstruktion som antingen flyter på vattnet eller placeras i grunt vatten på en låg stubbe eller stock. Det byggs av fjolårsvass och andra växtstjälkar och leras med finare material. Boet är ofta placerat i vasskanten och kan vara ganska synligt. Båda könen bygger boet, där hanen samlar det mesta av materialet som honan sedan inkorporerar.

Honan lägger i genomsnitt sex till tio ägg, men kullar på allt från ett till tretton ägg har observerats. Äggen är buffelfärgade, släta och något glansiga, och täckta med svarta eller mörkbruna prickar. Båda föräldrarna ruvar äggen, vilket börjar efter att det andra ägget lagts, och kläckningen sker asynkront efter 21 till 24 dagar. Ungarna är precociala och lämnar boet tidigt. De tas om hand av båda föräldrarna och matas med insekter under de första cirka tio dagarna. Ganska snart delas kullen ofta upp så att varje förälder tar hand om en egen grupp ungar. Ungarna kan börja dyka efter tre till fem dagar, blir självständiga efter ungefär en månad och är flygga efter 55 till 60 dagar. Normalt har sothöns bara en kull per år, men i vissa områden som Storbritannien kan de försöka med en andra kull om den första misslyckas.

Föda och födosök

Sothönan är en allätare som har en mycket varierad kost. Den livnär sig på en blandning av växtdelar och smådjur. Bland växtfödan ingår vattenväxter, alger, gräs, frön och frukter. Den tar också smådjur som insekter, musslor och kan till och med äta ägg från andra vattenfåglar. Den söker föda på olika sätt, antingen genom att beta på land, i vattenbrynet eller genom att dyka. I vattnet kan den antingen dyka direkt efter ett litet hopp eller söka föda genom att stjärtdyka på samma sätt som en gräsand. Den kan stanna under ytan i korta perioder när den dyker.

Status, hot och beteende under stress

Den globala populationen av sothöna är mycket stor och uppskattas till mellan 8,9 och 9,8 miljoner individer. Arten har ett enormt utbredningsområde som beräknas till cirka 22,3 miljoner kvadratkilometer. Trots att populationstrenden är negativ bedöms arten inte som hotad utan kategoriseras av Internationella naturvårdsunionen (IUCN) som livskraftig (LC). Sothönan är en av de arter som omfattas av Avtalet om bevarande av afrikansk-eurasiska flyttande vattenfåglar (AEWA). I Sverige är arten vida spridd och livskraftig. Dödligheten hos kycklingarna sker främst på grund av svält snarare än predation, och de flesta dör under de första tio dagarna efter kläckning när de är mest beroende av föräldrarnas matning. Under förhållanden med brist på mat kan sothöns vara mycket brutala mot sina egna ungar. De kan bita ungarna som tigger om mat upprepade gånger tills de slutar, och om tiggandet fortsätter kan bitarna bli så hårda att kycklingen dödas. Sothöns kan också lägga sina ägg i andra sothönsbon när deras miljö eller fysiska tillstånd begränsar deras möjlighet att häcka, eller för att förlänga sin reproduktiva livslängd.

Vanliga frågor om Sothöna

Hur känner man igen en sothöna?

Sothönan är lätt att känna igen på sin helt skiffersvarta kropp, kontrasterande mot den korta, vita näbben och den karakteristiska vita pannskölden eller "plåten". Den har röd iris och gröna ben. När den simmar nickar den ofta med huvudet. Juvenilen är gråbrun med ljusare bröst och saknar den vita pannskölden, vilket gör den mer lik andra rallar. Den adulta fågeln mäter mellan 36 och 42 centimeter, vilket gör den till en medelstor, kompakt vattenfågel. I första årets vinterdräkt har den en mindre pannsköld med en mörk fläck innanför näbbspetsen.

Var finns sothöna i Sverige?

I Sverige är sothönan vanlig i vegetationsrika sjöar, dammar, havsvikar och våtmarker, främst i Götaland och Svealand samt längs södra Norrlandskusten. Den föredrar områden med riklig vattenväxtlighet och vassbälten. Merparten av den svenska populationen är flyttfåglar. På vintern kan de hittas i isfria hamnar längre söderut i landet, eller så har de flyttat till Västeuropa. Arten är vida spridd och livskraftig i Sverige. Förr kallades den även vattenhöna, och på Gotland användes namnet ryskt höns.

Vad äter sothönan?

Sothönan är en allätare med en mycket varierad kost. Den äter både växtdelar och smådjur. Till växtfödan hör vattenväxter, alger, gräs, frön och frukter. Den tar också smådjur som insekter, musslor och kan till och med äta ägg från andra vattenfåglar. Den söker föda på olika sätt, antingen genom att beta på land, i vattenbrynet eller genom att dyka efter föda under vattenytan. I vattnet kan den antingen dyka direkt eller söka föda genom att stjärtdyka, likt en gräsand.

Hur häckar sothönan och hur ser boet ut?

Sothönan häckar i vegetationsrika vattenmiljöer. Boet är en stor och klumpig plattform som byggs av fjolårsvass och andra växtdelar. Det kan antingen flyta fritt eller placeras i grunt vatten på en stubbe. Båda föräldrarna bygger boet. Honan lägger i genomsnitt sex till tio buffelfärgade, prickiga ägg som båda föräldrarna ruvar i 21 till 24 dagar. Efter kläckningen tas ungarna om hand av båda föräldrarna, men kullen delas ofta snart upp så att varje förälder tar hand om en egen grupp ungar. Ungarna är flygga efter 55 till 60 dagar. Normalt har de en kull per år, men kan försöka med en andra om den första misslyckas.

Är sothönan en flyttfågel?

Sothönans flyttbeteende varierar beroende på geografi. Populationer i mildare områden som Storbritannien, Västeuropa och Nordafrika är ofta stannfåglar. De som häckar i kallare delar av Asien och Europa, inklusive större delen av den svenska populationen, är flyttfåglar. Dessa flyttar söderut och västerut på vintern för att undvika isläggning. Arten är känd för att återvända tidigt till sina häckningslokaler på våren. I Sverige övervintrar vissa individer i isfria hamnar, medan andra flyttar till Västeuropa.

Hur stor är sothönan och hur länge lever den?

En adult sothöna mäter mellan 36 och 42 centimeter i längd och har ett vingspann på 70 till 80 centimeter. Hanen är något större och tyngre än honan, med en vikt på 750 till 900 gram, medan honan är cirka 100 gram lättare. Informationen från anteckningarna anger inte någon specifik medellivslängd för arten. Ungarna utvecklar den adulta svarta fjäderdräkten vid tre till fyra månaders ålder, men den vita pannskölden är inte helt utvecklad förrän de är ungefär ett år gamla. De kan börja häcka när de är ett till två år gamla. Dödligheten är hög bland de mycket unga kycklingarna, främst på grund av svält.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.