Snok

Utseende och kännetecken

Snokens grundfärg varierar vanligtvis från gröngrå till brun, men kan även vara grå eller svart. Nästan alla individer har vita eller gula fläckar på vardera sida av nacken, vilket är ett tydligt kännetecken. Ofta har snoken små mörka prickar längs ryggen. Kroppslängden varierar, där hannar i Sverige vanligen är runt 80 centimeter och honor är något längre och grövre. I Sverige blir snoken vanligen omkring 120 centimeter lång, medan den längre söderut kan nå upp till 180 centimeter. Ryggfjällen är långsmala och fjällen på undersidan av stjärten är ordnade i två rader. Snoken har stora fjäll på huvudet och runda pupiller, vilket skiljer den från huggormen som har små fjäll och långsmala pupiller. Den har ett långt överkäksben, en tydlig hakfåra och saknar helt gifttänder. Kroppen är långsmal och piskliknande och smalnar av symmetriskt mot svansen.

Gotlandssnoken, som endast finns på Gotland och Lilla Karlsö, är en särskild variant. Den är klart mindre, med hanar upp till 75 centimeter och honor upp till 95 centimeter. Upp till fyrtio procent av populationen är helt svartfärgad, förutom de gula fläckarna. Många av de övriga ormarna har ett punktmönster som kan ge dem en likhet med huggormen. De vanligen ljusa nackfläckarna kan hos gotlandssnoken även vara orange eller röda. Färgen på nackfläckarna bestäms av temperaturen när snoken låg i ägget, och vissa individer saknar dessa fläckar helt.

Utbredning och systematik

Snoken förekommer över stora delar av Central- och Östeuropa samt i Skandinavien, förutom de allra nordligaste delarna. Den finns även österut i Asien till Kina och Mongoliet. Arten saknas på Irland och Island, där landormar helt saknas, samt i Frankrike, Storbritannien och på Iberiska halvön. Där ersätts den av andra arter som bandad snok och iberisk snok. I Sverige förekommer snoken upp till norra Västerbotten och är tillsammans med huggormen en av landets två vanliga ormar. Den är även den största ormen i Sverige.

Snokens systematik är komplicerad och omdiskuterad. Släktet delas in i mellan fem och femton arter och underarter beroende på forskare. DNA-undersökningar har klargjort hur olika populationer är besläktade. Studien indikerar att snoken består av två huvudklader, en västlig och en östlig, som möts i en hybridiseringszon i Centraleuropa. Den västliga underarten förekommer i Nordafrika, på Iberiska och italienska halvön, i Frankrike, Storbritannien och delar av Tyskland och Belgien. Den östliga underarten finns i Skandinavien, östra Europa, Baltikum och Asien. Det finns flera andra beskrivna underarter vars status är omdiskuterad. Taxonet gotlandssnok, som endast finns på Gotland och Lilla Karlsö, listas i Sverige som en egen underart men har ingen internationellt officiell underartsstatus. Vissa forskare menar att den kanske borde betraktas som en helt egen art. Snokens närmaste släkting är rutsnoken, och de två arterna delades upp för mellan 13 och 22 miljoner år sedan.

Habitat och beteende

Snoken påträffas vanligtvis nära vattendrag, sjöar och i sumpiga marker, eftersom den är en skicklig simmare som trivs i och nära vatten. Den föredrar låglänta områden och öppna skogslandskap eller kantzoner som fältkanter. Dessa områden erbjuder både gömställen och möjligheter att sola sig. Snoken är skygg och förflyttar sig snabbt och gracilt både på land och i vatten. Om den blir hotad drar den sig snabbt undan om möjlighet finns. I trängda lägen har den flera försvarsmekanismer. Den kan avge ett illaluktande, vitlöksliknande sekret från doftkörtlar vid analöppningen, vilket kan vara svårt att få bort från kläder eller hud. Snoken kan också spela död genom att lägga sig helt slapp på ryggen med tungan hängande ut. Försöker man vända den rullar den tillbaka till ryggläget. I vissa fall kan den även utsöndra blod från munnen och näsan. Den kan också visa ett aggressivt försvarsbeteende genom att hissa och slå utan att öppna munnen, och sällan bits den. Ett sällsynt beteende är att den lyfter framkroppen och plattar till huvud och hals, vilket gör att den liknar en kobra, ett beteende som kan vara ett evolutionärt arv från en tid då kobror fanns i Europa.

Snoken börjar gå i dvala redan i oktober och övervintrar på frostfritt djup i hål och gångar. Efter dvalan kommer hanarna ut först och tillbringar mycket tid med att sola för att höja sin kroppstemperatur och metabolism, troligen för att maximera spermieproduktionen. Honorna kommer ut upp till två veckor senare, vanligen i april eller tidigare om temperaturerna är milda. Efter parningen i maj kan snokarna under sommaren vandra flera hundra meter per dag på jakt efter föda. Efter att ha ätit en stor måltid rör de sig sällan någon längre sträcka utan solas för att optimera matsmältningen. En enskild snok kan klara sig på bara två eller tre större bytesdjur under en hel säsong.

Föda och jakt

Snoken lever nästan uteslutande på vattenlevande djur. Dess huvudsakliga föda utgörs av amfibier, särskilt vanlig groda och vanlig padda. Den äter också fisk. Små däggdjur som sorkar är mycket ovanliga i dess diet. Anledningen är att snoken varken har verksamt gift eller kramar ihjäl sina byten, vilket skulle göra den sårbar för bett från gnagare. Snoken är ovanlig genom att den inte påverkas av paddans gift på grund av en genetisk mutation. Den söker aktivt efter byte, ofta vid vattenkanter, och använder syn och luktsinne via Jacobsons organ. Den sväljer bytet levande utan att använda strypning. I fångenskap har den accepterat daggmaskar som erbjudits för hand, men den tar aldrig dött byte.

Fortplantning och livscykel

Snoken är ovipar, det vill säga äggläggande, och är Sveriges enda äggläggande orm. Honan lägger i slutet av juni eller under juli en kull om 15 till 30 ägg. Äggen har ett pergamentartat, vitaktigt skal. För att kläckas kräver äggen en temperatur på minst 21 grader Celsius, men helst runt 28 grader Celsius med hög luftfuktighet. Därför läggs äggen på varma platser som gödselhögar, komposter eller ansamlingar av förmultnande växtdelar, där den naturliga nedbrytningsvärmen ger en jämn och hög temperatur. Efter att ha lagt äggen tar honan varken hand om äggen eller ungarna. Äggen kläcks efter ungefär tio veckor, och de nykläckta ungarna är omkring 18 centimeter långa och omedelbart självständiga. Snoken lägger vanligtvis ägg en gång per säsong. Arten har en uppskattad livslängd på 25 till 28 år.

Under parningstiden lockar honorna till sig hanarna med doftkörtlar. Ofta kämpar flera hanar om att para sig med samma hona. Som de flesta kräldjur är snoken beroende av omgivningens temperatur för att reglera sin kroppsvärme. Under den aktiva säsongen ömsar snoken hud minst en gång. När den nya huden bildas under den gamla kan ögonfjällen bli mjölkblåvita, ett tillstånd som kallas 'in blue'. Synen försämras då och ormen är mindre aktiv och kan vara mer aggressiv. Till slut fälls den gamla ytterhuden i ett stycke, varefter det normala beteendet återgår.

Status och hot

Snoken betraktas inte som globalt hotad av Internationella naturvårdsunionen, men lokalt är vissa underarter och populationer utrotningshotade. I Sverige är alla grod- och kräldjur, inklusive snoken, fridlysta. Gotlandssnoken är upptagen på den svenska röda listan som nära hotad. Arten är också skyddad av Bern-konventionen i Europa. I Sverige har snoken minskat i antal, vilket sammanfaller med en minskning av öppna gödselstackar. Snoken är beroende av de varma gödselstackarna för att lägga sina ägg, vilket gör att det inte är ovanligt att hitta snokägg där. Arten har olika naturliga fiender, inklusive kråkfåglar, storkar, ugglor, andra rovfåglar, rävar och tamkatter.

Vanliga frågor om Snok

Hur känner jag igen en snok?

Snoken kan vanligtvis kännas igen på de ljusa, vita eller gula fläckarna på vardera sida av nacken. Grundfärgen varierar från gröngrå till brun, grå eller svart, och den har ofta små mörka prickar längs ryggen. Den har stora fjäll på huvudet och runda pupiller, till skillnad från huggormen som har små fjäll och långsmala pupiller. Kroppen är långsmal och piskliknande och smalnar av symmetriskt mot svansen. I Sverige blir den vanligen runt 120 centimeter lång. Gotlandssnoken kan vara helsvart eller ha ett tydligt punktmönster.

Var finns snoken i Sverige?

Snoken förekommer i större delen av Sverige, upp till norra Västerbotten. Den är en av landets två vanliga ormar och är även den största ormen i Sverige. En särskild variant, gotlandssnoken, finns endast på Gotland och på ön Lilla Karlsö. Snoken trivs nära vatten, så du hittar den ofta vid sjöar, dammar, vattendrag och i sumpiga marker. Den föredrar låglänta områden och öppna skogslandskap eller kantzoner som fältkanter, vilka erbjuder både gömställen och solplatser.

Vad äter snoken?

Snoken lever nästan uteslutande på vattenlevande djur. Dess huvudsakliga föda är amfibier, särskilt vanlig groda och vanlig padda. Den äter också fisk. Små däggdjur som sorkar är mycket ovanliga i dess diet eftersom snoken varken har gift eller kramar ihjäl sina byten, vilket skulle göra den sårbar för bett. Den är ovanlig genom att en genetisk mutation gör den immun mot paddans gift. Snoken söker aktivt efter byte vid vattenkanter, använder syn och luktsinne, och sväljer bytet levande utan att använda strypning.

Hur stor blir en snok och hur länge lever den?

I Sverige blir snoken vanligen omkring 120 centimeter lång. Hannarna är vanligtvis något mindre, runt 80 centimeter, medan honorna är längre och grövre. Längre söderut i Europa kan den nå upp till 180 centimeter. Gotlandssnoken är en mindre variant med hanar upp till 75 centimeter och honor upp till 95 centimeter. Snoken har en uppskattad livslängd på 25 till 28 år. Den lägger ägg, och de nykläckta ungarna är cirka 18 centimeter långa och omedelbart självständiga.

Är snoken giftig och farlig för människor?

Nej, snoken är inte giftig. Den saknar helt gifttänder och uppträder inte aggressivt mot människor, förutom i mycket trängda lägen. Om den känner sig hotad försöker den först och främst fly. Kan den inte fly kan den försvara sig genom att avge ett illaluktande, vitlöksliknande sekret från analkörtlar, spela död eller hissa och slå med stängd mun. Den bits ytterst sällan i självförsvar. Dess beteende är generellt skyggt och fredligt, och den är en skicklig simmare som ofta drar sig undan i vatten.

Hur fortplantar sig snoken?

Snoken är äggläggande och är Sveriges enda äggläggande orm. Efter parningen i maj lägger honan i slutet av juni eller i juli en kull om 15 till 30 ägg. Äggen läggs på varma platser som gödselhögar eller komposter, där nedbrytningsvärmen håller en jämn och hög temperatur som är nödvändig för utvecklingen. Äggen kräver minst 21 grader Celsius för att kläckas, men helst 28 grader Celsius med hög luftfuktighet. Efter ungefär tio veckor kläcks äggen. Honan tar inte hand om vare sig äggen eller ungarna efter läggningen, och de nykläckta ormarna är omedelbart självständiga.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.