Smålandsstövare
Smålandsstövare är en svensk hundras och den äldsta svenska stövarstammen, med rötter tillbaka till 1500-talet. Rasen härstammar från Småland och är en drivande jakthund, främst för jakt på räv och hare. Den är känd för sin robusta, kvadratiska kroppsbyggnad och sin karakteristiska svarta päls med gulröda teckningar. Rasen godkändes av Svenska Kennelklubben 1921 och är relativt ovanlig, även i Sverige, med endast omkring sextio registrerade valpar per år.
Rasens ursprung och historia
Smålandsstövare har sina rötter i Sverige under 1500-talet och anses vara den äldsta inhemska stövarstammen i landet. Rasnamnet kommer från dess ursprungliga hemvist i landskapet Småland. Under stormaktstiden förde svenska officerare hem stövare från Centraleuropa, främst från Tyskland, Polen och Baltikum. Dessa hundar korsades sedan med allmogens inhemska spetsar, vilket lade grunden för den hundtyp som senare skulle bli smålandsstövaren. Under lång tid var rasen inte enhetlig utan förekom i en mängd olika färger, storlekar och med varierande svanslängd.
Först under 1800-talet inleddes ett mer systematiskt avelsarbete för att stabilisera rasen. En viktig förebild var de hundar som avlats fram av löjtnant Gustaf Gyllensvärd i Lammhult nära Växjö, som ansågs representera den äkta gamla smålandsstövaren. Det avgörande renavlinsarbetet genomfördes sedan av friherre Fredrik J. von Essen på Strömsberg nära Jönköping. Han arbetade framför allt med att etablera den naturliga stubbsvansen som ett rasdrag. Den första rasstandarden fastställdes 1921, samma år som Svenska Kennelklubben godkände rasen. Stamboken slöts slutgiltigt 1953.
Den första hunden av rasen som registrerades var Skoj av Myren 789 V, som ägdes av Mary Stephens från Torne dal. Vid den första standarden tilläts både långa och korta svansar, men von Essens arbete gjorde att stubbsvansen med tiden blev ett obligatoriskt drag för hela rasen. Det senaste större avelsinslaget av hundar med okänt ursprung för att förnya blodet skedde omkring 1952, vilket var sista gången sådana hundar fick registreras som smålandsstövare. På den första hundutställningen som hölls i Sverige år 1889 ingick 444 hundar, varav 189 var stövarhundar, inklusive ett antal smålandsstövare, vilket visar på rasens etablerade roll redan på 1800-talet.
Utseende och kännetecken
Smålandsstövaren är en robust och kompakt hund med en nästan kvadratisk kroppsbyggnad. Den är den minsta av de svenska stövarraserna. Pälsen är korthårig med ett lager av grova täckhår och en tät, isolerande underull. Grundfärgen är alltid svart, med karakteristiska gulröda teckningar. Dessa finns på båda sidor av nosen, som fläckar över varje öga, på insidan och undersidan av extremiteterna samt som en fläck mellan de främre benen. Teckningarnas nyans kan variera från ljusare ambra till ett rödbrunt.
Huvudet är trekantigt med ett väl markerat stopp och en mörkbrun ögonfärg. Nosen är svart med vidöppna näsborrar. Öronen är ganska högt ansatta och hänger platta nedåt med rundade spetsar. En av rasens mest särskiljande drag är den naturliga stubbsvansen, ett resultat av selektiv avel. Kroppen är väl musklad och proportionerlig. Hanhundar är något större än tikar, med en mankhöjd som vanligtvis ligger mellan 41 och 53 centimeter. Vikten ligger normalt mellan 15 och 20 kilogram.
På grund av sin svarta grundfärg och de bruna teckningarna förväxlas smålandsstövaren ofta med rottweilern. Den har en medellång täckhårspäls med en kortare och tät underull, medan längre hår växer på den fransade stubbsvansen och på låren. Käften sluter i en saxbetting och skallen är smal med ett tydligt definierat stopp. Den typiska smålandsstövaren ska vara väl musklad i hela sin proportionerliga kropp.
Användning och egenskaper som jakthund
Smålandsstövaren är en klassisk drivande hund, främst avsedd för jakt på räv och hare. Historiskt sett var den dock en mycket mångsidig brukshund för den småländska allmogen, som ofta bara hade råd att föda en hund. Därför användes den inte bara för drivjakt utan kunde även ställa älg, skälla på ekorre och skogshöns, markera utter och apportera fågel. Rasen har även använts vid parforsjakt på räv.
För att bli utställningschampion krävs det att en smålandsstövare har godkända meriter från jaktprov för drivande hund, vilket understryker dess fortsatta betydelse som arbetshund. Deltagande i fältprov för rasen blir allt vanligare. Som jakthund är den känd för sin uthållighet och kan förbli aktiv i jaktsammanhang ända upp till tolv års ålder. Dess intelligens och goda luktsinne gör den till en effektiv drivare som arbetar för jaktherren.
Lynne, temperament och anpassning som familjehund
Smålandsstövaren är en lojal och tillgiven hund som lätt bildar starka band med sin ägare. Trots sitt ursprung som arbetshund har den också blivit en uppskattad sällskapshund på grund av sitt vänliga och skyddande sinnelag. Rasen är intelligent men kan vara försiktig och misstänksam mot främlingar, ett drag som tillsammans med dess territorialitet också gör den till en god vakthund. Den är en populär svensk jakthund som kan vara både beskyddande och öm i hemmet.
Som en aktiv ras kräver smålandsstövaren mycket motion och mental stimulans. Den passar därför bäst i ett hem med tillgång till utrymme, som ett hus med trädgård, och är mindre lämpad för liv i en liten stadslägenhet. En väl stimulerad och uttränad smålandsstövare är en harmonisk och omtyckt familjemedlem. Dess skyddande instinkt och vaksamhet gör att den håller ett öga på hemmet. Rasens höga intelligensnivå kräver en ägare som kan erbjuda meningsfull sysselsättning.
Hälsa, avel och rasens status
Smålandsstövaren anses vara en generellt frisk ras utan några specifika, allvarliga ärftliga sjukdomar. Genetiska tester som genomfördes på uppdrag av rasens svenska klubb mellan 1994 och 2008 visade inga särskilda hälsoproblem eller större generiska svagheter. Klubben rekommenderar att individer som drabbas av sällsynta sjukdomar inte används i aveln, för att förhindra att eventuella problem sprids. Rasens genomsnittliga livslängd är mellan tolv och femton år.
Trots sin långa historia är smålandsstövaren en relativt ovanlig ras. Även i sitt hemland Sverige registreras det bara omkring sextio valpar varje år hos Svenska Kennelklubben. Den är därför sällsynt och ses sällan utanför Sveriges gränser. Internationellt är den erkänd av organisationer som Fédération Cynologique Internationale (FCI) och United Kennel Club, vilket senare erkände rasen under namnet Smaland Hound år 2006. Rasen är också erkänd av andra kennelklubbar och register, såsom American Rare Breed Association och Continental Kennel Club.
Rasstandard och officiellt erkännande
Smålandsstövaren är en av fyra svenska stövarhundar. Den internationella rasstandarden för rasen hanteras av Fédération Cynologique Internationale (FCI). Den första svenska rasstandarden upprättades 1921, i samband med att Svenska Kennelklubben (SKK) officiellt godkände rasen. Denna standard tillät ursprungligen både långsvansade och kortsvansade hundar. Den nuvarande standarden, som etablerades 1952, specificerar den naturliga stubbsvansen som ett väsentligt rasdrag. Rasens avel styrs av en rasspecifik avelsstrategi (RAS) som tagits fram av Svenska Stövarklubben. För att en smålandsstövare ska kunna bli utställningschampion krävs inte bara utställningsmeriter utan också att den har klarat jaktprov för drivande hund, vilket binder ihop rasens utseende med dess arbetsförmåga. Den senaste rasstandarden för smålandsstövare fastställdes av FCI 1952.
Vanliga frågor om Smålandsstövare
Hur känner man igen en smålandsstövare?
Smålandsstövaren är en robust hund med en kvadratisk kroppsform och ett trekantigt huvud. Den kännetecknas av ett naturligt stubbsvansanlag. Pälsen är korthårig med grova täckhår och tät underull. Grundfärgen är svart med gulröda teckningar på ansiktet, över ögonen, på extremiteternas insidor och en fläck mellan de främre benen. Dess utseende med svart och gulröd färg kan förväxlas med en rottweiler, men den är en drivande hund av mindre storlek.
Vad används smålandsstövaren till och hur mångsidig är den?
Smålandsstövaren är en drivande hund som traditionellt använts vid jakt på räv och hare. Historiskt har den varit en mångsidig brukshund för allmogen som ofta bara kunde ha en hund. Den har använts för att driva vilt, ställa älg, skälla på ekorre och skogshöns, markera utter och även apportera. För att bli utställningschampion måste en smålandsstövare ha meriter från jaktprov för drivande hund, vilket understryker dess fortsatta användning som jakthund.
Hur stor blir en smålandsstövare och hur ser den ut?
Smålandsstövaren är den minsta av de svenska stövarstammarna. Den mäter vanligtvis mellan 41 och 53 centimeter i mankhöjd, där hanhundar är något större än tikar. Vikten ligger vanligtvis på 15 till 20 kilogram. Kroppen är kompakt och nästan kvadratisk. Den har ett trekantigt huvud med mörkbruna ögon, breda näsborrar och hängande öron med rundade spetsar. Pälsen har en svart grundfärg med karakteristiska gulröda teckningar.
Hur är smålandsstövaren som familjehund och vilka krav ställer den?
Smålandsstövaren kan bilda starka band med sin ägare och har ett vänligt och skyddande lynne, vilket gör den till en potentiell familjehund. Den är dock en intelligent ras med höga motionsbehov och passar därför inte bäst för liv i en liten lägenhet. Rasen är vaksam mot främlingar och kan vara territorial, vilket också gör den till en god vakthund. Den förblir aktiv fram till ungefär tolv års ålder och kräver därför regelbunden stimulering och träning.
Är smålandsstövaren en vanlig ras och var finns den?
Smålandsstövaren är en ovanlig ras, även i sitt hemland Sverige. Endast omkring sextio valpar registreras varje år hos Svenska Kennelklubben. Den ses normalt sett inte utanför Sverige. Rasen är internationellt erkänd av organisationer som Fédération Cynologique Internationale (FCI) och United Kennel Club, som godkände rasen år 2006. Dess sällsynthet gör att den inte är en vanligt förekommande ras i hundvärlden.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-05.
