Skrattmås

Utseende och läten

Skrattmåsen är en liten och elegant mås med en längd på mellan 35 och 39 centimeter. Den adulta fågeln i sommardräkt har ett distinkt mörkt, chokladbrunt huvud, en röd näbb och ljusgrå rygg och vingar. Vingarnas framkant är vit och vingspetsarna är svarta, vilket är en tydlig kännetecken i flykten, särskilt kombinerat med den mörka undersidan av de inre handpennorna. Under vintern förlorar den det mörka huvuddraget och har istället bara ett mörkt suddigt streck ovanför ögat och en svart prick bakom det, och näbben blir ljusare med en svart spets.

Ungfåglar har ett mer fläckigt och ockrafärgat utseende med ett svart band på stjärten och en gul näbb med svart spets. En juvenil fågel har gulorange ben och ockratoner insprängda i den annars ljusgrå manteln. Först under sin andra vinter får de full vuxendräkt, även om vissa individer kan ha kvar bruna tecken på vingar och stjärtspets. Skrattmåsen är en mycket högljudd fågel, särskilt i sina häckningskolonier. Dess mest typiska läte beskrivs som ett skränigt "krii-arr", vilket har gett den dess namn i litteraturen, till exempel i Richard Adams roman Den långa flykten.

Utbredning och förekomst i Sverige

Skrattmåsens utbredningsområde är mycket stort och sträcker sig över stora delar av Palearktis, från Island och Storbritannien i väster till Japan i öster. Den häckar i stora delar av Skandinavien, men undviker fjälltrakterna. Arten häckar även på Grönlands sydspets och i små antal i östra Kanada, där den först koloniserade Newfoundland 1977. Många populationer är flyttfåglar som övervintrar längre söderut vid kuster runt Medelhavet, Svarta havet, Bengaliska viken och i Asien, medan populationer i mildare områden som Västeuropa ofta stannar kvar året om.

I Sverige har arten en intressant historia. Under 1700-talet häckade den inte alls i landet. Under 1800-talet spred den sig långsamt norrut från Skåne, och vid mitten av 1890-talet häckade den för första gången vid Hornborgasjön och Tåkern. Idag förekommer den över stora delar av Sverige, men är glesare i Norrlands inland och saknas helt i fjällen. Arten fridlystes 1929, vilket ledde till en populationstillväxt först i antal och sedan i utbredning fram till 1980-talet, varefter den började minska igen. Orsaken till denna minskning är inte fullt utredd.

Ekologi och häckning

Skrattmåsen är en social fågel som häckar i stora, bullrande kolonier som kan rymma från några få till över tiotusen par. Den placerar sitt bo på marken i våtmarker, vid sjöar, i kärr eller på öar, ofta i stora vassbälten. Bobygget påbörjas vanligtvis i april, äggen ruvas under maj och ungarna matas under juni. Strax efter att ungarna blivit flygga flyttar många fåglar mot sydväst. Skrattmåsar kan vara mycket aggressiva i försvar av sina bon och kolonier, varför man bör undvika att störa dem under häckningssäsongen.

Som födosökare är arten mycket anpassningsbar och opportunistisk. Den ses ofta på ängar och åkrar, där den följer efter plöjande traktorer för att fånga uppgrävda maskar och insekter. Den äter också fisk, frön, avfall och as. Den är sällsynt långt ute till havs och föredrar kustnära miljöer och insjöar. Skrattmåsar är långlivade fåglar, och en ålder på över 32 år har registrerats i naturen. Arten uppvisar olika intressanta beteenden, som att föräldrarna bär bort äggskal från boet efter kläckning för att minska risken för predation.

Taxonomi och namn

Länge placerades skrattmåsen i det stora måssläktet Larus. Genetiska studier i början av 2000-talet visade dock att detta släkte var parafyletiskt, vilket ledde till en omfattande taxonomisk omgruppering. Skrattmåsen flyttades då till släktet Chroicocephalus, en förändring som svenska och internationella fågelexperter implementerade mellan 2007 och 2010. Vissa auktoriteter behandlar arten som monotypisk, medan andra erkänner två underarter, där den västliga C. r. ridibundus häckar i Europa och centrala Sibirien.

Arten har det vetenskapliga namnet Chroicocephalus ridibundus. Släktnamnet är grekiska för 'färgad huvud', medan artnamnet ridibundus är latin för 'skrattande'. Detta namn är något missvisande, eftersom det inte är skrattmåsens eget läte som är skrattande. Carl von Linné lånade namnet från en tidigare beskrivning av en annan måsart, sotvingad mås, som på engelska heter 'laughing gull' och verkligen har ett skrattande läte. En alternativ teori är att namnet kommer från ett latinskt ord för hav som förvanskats på tyska. I norra Bohuslän kallades den tidigare för 'tyskmåge', eftersom den var vanligare vid Tysklands kuster under 1800-talet medan den var ovanlig i Sverige.

Status, hot och populationsutveckling

Globalt sett är skrattmåsen en mycket talrik art med en global population på mellan två och tre miljoner par. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig (LC), eftersom dess utbredningsområde är mycket stort och populationen stor, även om utvecklingstrenden är okänd. I Norden är den tillsammans med fiskmås och gråtrut en av de vanligaste måsarna, men den nordiska populationen anses vara en randpopulation som lever på gränsen av artens utbredning, vilket gör den extra känslig för fluktuationer. Trots sin globalt säkra status visar arten tecken på kraftig nedgång i vissa delar av sitt utbredningsområde.

I Sverige har populationen minskat sedan 1980-talet, och sedan 2020 listas den på Artdatabankens rödlista som nära hotad (NT). I Skåne har beståndet minskat med hela 85 procent sedan mitten av 1970-talet, och det skånska beståndet uppskattades 2013 till endast cirka 3 000 par, vilket innebar en mer än halvering under det föregående decenniet. Orsakerna till denna minskning är inte fullt utredda. Dessutom har skrattmåsen drabbats hårt av utbrott av fågelinfluensa, med över 4000 döda fåglar rapporterade från Storbritannien ensam under 2023 och liknande höga dödstal i Frankrike, Nederländerna, Italien och Tyskland.

Beteende och anpassningar

Skrattmåsen är en djärv och opportunistisk fågel som utnyttjar en mängd olika födokällor. Förutom att följa plöjande traktorer kan den söka föda i stadsmiljöer och på soptippar. Den är mycket flockbildande inte bara under häckning utan även på vintern, både vid födosök och på gemensamma nattkvarter. Arten uppvisar ett komplext socialt beteende med koordinerad bön mellan syskon i boet och fenomen som konspecifik boparasitism, där honor lägger ägg i andra pars bon.

Skrattmåsen tar två år på sig att nå könsmognad. Under sin första sommar, vid ett års ålder, utvecklar den ett partiellt brunt huvud, men omfattningen varierar kraftigt mellan individer. Andra vinterdräkten är i stort sett lik adult dräkt. Arten är inte en pelagisk fågel och ses sällan långt till havs utanför kusterna. Dess utbredning har successivt expanderat västerut, med första häckning på Island 1911 och i Grönland 1969, vilket illustrerar dess anpassningsförmåga.

Vanliga frågor om Skrattmås

Hur ser en skrattmås ut?

En adult skrattmås i sommardräkt är lätt att känna igen på sitt mörkt chokladbruna huvud, den röda näbben och de ljusgrå rygg och vingar. Vingarna har en tydlig vit framkant och svarta spetsar, och undersidan av de inre handpennorna är mörk. Under vintern försvinner det mörka huvuddraget nästan helt, och fågeln har istället bara ett mörkt streck ovanför ögat och en svart fläck bakom det, med en ljusare näbb som har svart spets. Ungfåglar är fläckiga i brunt och vitt, har ett svart band på stjärten och en gul näbb med svart spets. En fågel i första vinterdräkt har kvar sina juvenila stjärt- och vingpennor men har i övrigt en dräkt som liknar en adult vinterfågel.

Var häckar skrattmåsen i Sverige?

Skrattmåsen häckar i stora delar av Sverige, men är vanligast i södra och mellersta delarna av landet. Den undviker fjälltrakterna och är glesare i Norrlands inland. Den häckar i kolonier i våtmarker, vid sjöar, i kärr och på öar. Arten har successivt spridit sig norrut i Sverige sedan 1700-talet, då den inte häckade här alls, till dagens utbredning. Vid sekelskiftet 1900 häckade den främst i Skåne och på Öland och Gotland, men har sedan dess etablerat sig över större delen av landet.

Vad äter skrattmåsen?

Skrattmåsen är en mycket anpassningsbar och allätande fågel. Dess diet inkluderar insekter, maskar, fisk, frön och olika slags avfall och as. Den är en vanlig syn på åkrar och ängar, där den ofta följer efter plöjande traktorer för att fånga uppgrävda djur. Den söker också föda i städer och vid kuster, men är sällan att se långt ute till havs. Dess förmåga att utnyttja mänskliga miljöer gör den till en framgångsrik art i många sammanhang.

Hur stor är skrattmåsen?

Skrattmåsen är en liten mås. Den är mellan 35 och 39 centimeter lång och har ett vingspann på mellan 86 och 110 centimeter. Vikten varierar mellan cirka 166 och 400 gram, där hanarna i genomsnitt är något tyngre än honorna, men med stor överlappning mellan könen. Trots sin ringa storlek är den en livlig och högljudd fågel. Jämfört med sin nära släkting Bonapartes mås har skrattmåsen en mörk undersida på de inre handpennorna, vilket är ett bra kännetecken i flykten.

Är skrattmåsen en flyttfågel?

Många skrattmåsar, särskilt de som häckar i norra Europa och Asien, är flyttfåglar. De flyttar mot sydväst på hösten för att övervintra vid mildare kuster, till exempel runt Storbritannien, Nordsjön, Medelhavet, Svarta havet och vid Asiens kuster ända ner till ekvatorn. Populationer som häckar i redan milda områden, som i Västeuropa, stannar ofta kvar på samma plats året om. Sverige får även besök av övervintrande fåglar från kallare områden i Skandinavien, Polen, Baltikum och Ryssland, och det brittiska vinterbeståndet uppgår till omkring tre miljoner fåglar.

Varför heter den skrattmås om den inte skrattar?

Det vetenskapliga artnamnet ridibundus betyder 'skrattande' på latin. Namnet är ett historiskt misstag. Carl von Linné, som beskrev arten 1766, förlitade sig på en äldre beskrivning från 1760 av en annan måsart, sotvingad mås, som på engelska heter 'laughing gull' och faktiskt har ett skrattande läte. Linné använde samma namn på vår skrattmås, trots att dess läte snarare är ett skränigt 'krii-arr'. En annan teori är att namnet har sitt ursprung i det latinska ordet 'lacus' för hav, som sedan förvanskades på tyska till 'Lachen' som betyder skratta. I norra Bohuslän kallades den också 'tyskmåge' eftersom den var vanligare i Tyskland.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.