Råttor

Kännetecken och utseende

Råttor har en spetsig nos och en kluven överläpp. Deras tänder består av en framtand och tre molarer per käkhalva, vilket ger totalt sexton tänder. Framtänderna saknar rot och växer hela livet, vilket tvingar råttorna att gnaga ständigt för att hålla dem kortade. Mellan framtänderna och kindtänderna finns en större klaff. Deras magsäck är delad i två avsnitt, och ett hudveck mellan dessa delar gör att kräkning är nästan omöjligt för djuren. Vissa födoämnen bryts först ned i blindtarmen.

Fötterna och svansen är bara glest täckta med hår. Svansen bär istället fjäll. Råttornas främre fötter har fyra tår medan de bakre har fem, då tummen bara är ett rudiment. Råttor saknar svettkörtlar och reglerar värmen via kroppsdelar utan hår. Honornas spenar är fördelade längs hela buken, från bröstet till anus. Morrhåren används för balans, orientering och att bygga upp en bild av omgivningen.

Utbredning och habitat

Råttor finns på alla kontinenter utom Antarktis. Endast ett fåtal arter är kulturföljare som lever nära människan i städer. Många arter lever istället i åldrig skog på lågland och i bergstrakter. I Australien förekommer vissa arter på savanner, hedar och i andra torra regioner. Även bland kulturföljarna finns olika habitatpreferenser. Brunråttan och Rattus tanezumi lever främst i byar och städer, medan Rattus tiomanicus föredrar trädgårdar, fruktodlingar och skogsbruksområden. En tredje grupp, inklusive Rattus argentiventer, lever vid risodlingar och andra öppna jordbruksområden.

Viloplatserna varierar mellan arterna. Råttor gömmer sig ofta i naturliga håligheter som bergssprickor, trädhålor eller under rishögar. Vissa arter, som svartråttan i sitt ursprungsområde, bygger bon av växtdelar. Andra arter gräver komplexa underjordiska tunnelsystem för att skapa sina bon.

Föda och näring

Råttornas kost varierar kraftigt mellan olika arter. Många vilda arter har växtdelar som huvudföda och äter frön, nötter, grönsaker och frukter. Andra vilda arter är specialiserade på ryggradslösa djur men äter också växter. Kulturföljare som brun- och svartråttan är allätare som äter det mesta, inklusive papper och bivax. Ibland gnager de på medelstora däggdjur som fårungar eller grisar och till och med på sovande människor. Brunråttan föredrar en köttdiet när det är möjligt och jagar räkor, snäckor, musslor, insekter och fågelägg.

Vissa arter har en mer specifik kost. Den sulawesiska vitsvansade råttan och Rattus hoffmanni äter enbart frukt och fruktkärnor. En vanlig missuppfattning är att alla råttarter skulle vara allätare, vilket inte stämmer. Denna idé bygger troligen på att brunråttan och svartråttan är mycket anpassningsbara och har utvecklat en bred kost.

Socialt beteende och fortplantning

I det vilda lever råttor generellt i stora kolonier med komplexa sociala relationer. Råttor som saknar sociala kontakter riskerar att utveckla depression. De mer kända kulturföljande arterna bildar vanligen flockar med upp till tvåhundra eller fler medlemmar. Inom varje kön etableras en hierarki. Kunskapen om fortplantning bygger främst på släktets kulturföljare. Hos dessa kan honor para sig hela året. Antalet kullar per år varierar från upp till tre för den polynesiska råttan till upp till tolv för brunråttan.

Dräktigheten varar mellan nitton och trettio dagar. Efter detta föds vanligen fyra ungar för den polynesiska råttan eller nio ungar för brunråttan. För brunråttan har kullar med upp till tjugotvå ungar dokumenterats. Nyfödda råttor är nakna och blinda men utvecklas snabbt. Efter två till tre veckor slutar modern med digivning. Ungarna blir könsmogna efter två till tre månader. Danska forskare tog år 2023 fram ett P-piller specifikt för råttor.

Råttor och människor

Många arter inom släktet lever i orörda skogar utan kontakt med människor. Egentligen är det bara sju arter som orsakar större ekonomiska skador eller sprider sjukdomar. Svartråttan och brunråttan är de skadedjur som förekommer i de flesta delar av världen. De ödelägger grödor och redskap, skadar hus och infrastruktur, och sprider sjukdomar till människor och husdjur. På många platser där råttor introducerats utgör de även ett hot mot andra vilda djur, som fågelpopulationer, vilket kan leda till att arter riskerar att dö ut.

Rattus nitidus, Rattus tiomanicus och den polynesiska råttan (Rattus exulans) är betydande skadedjur i Sydostasien. Den polynesiska råttan utgör också ett problem i den australiska regionen och Oceanien. I regioner med risodlingar skadar Rattus argentiventer och Rattus losea en stor del av skörden. Dessa sju arters globala utbredning beror idag på människan som fört med sig arterna under resor över världen.

Den polynesiska råttan nådde de flesta Stillahavsöar redan före européernas upptäcktsfärder. Den kom till Marianerna för cirka 3000 år sedan, Hawaii för cirka 1600 år sedan och Nya Zeeland för cirka 1000 år sedan. Svartråttan kom troligen till centrala och norra Europa efter senaste istiden tillsammans med den moderna människan och följde med vid koloniseringen av Amerika. Den första observationen av brunråttan i Europa gjordes år 1553, och den nådde Nordamerika omkring 1750. Brunråttan visade sig vara en överlägsen konkurrent till svartråttan i urbaniserade miljöer, vilket ledde till att svartråttans bestånd minskade avsevärt. I Sverige klassificeras svartråttan sedan 1990-talet som utdöd.

Systematik och evolution

Släktet Rattus är ett medlemmarikt släkte i den gigantiska underfamiljen Murinae. I verket Mammal Species of the World sammanfattas råttor och flera andra släkten i en släktgrupp kallad Rattus-gruppen. Denna grupps medlemmar har sitt ursprungliga utbredningsområde i Sydostasien och den australiska regionen. Andra släkten i gruppen inkluderar Abditomys, Bandicota, Berylmys, Bullimus, Bunomys, Diplothrix, Kadarsanomys, Komodomys, Limnomys, Nesokia, Nesoromys, Palawanomys, Papagomys, Paruromys, Paulamys, Sundamys, Taeromys, Tarsomys och Tryphomys.

Släktet Rattus är särskilt rikt på arter. Tidigare räknades flera arter till släktet som idag klassificeras i egna släkten. Wilson & Reeder (2005) listar sextiosex arter inom släktet. I avhandlingar delas släktet ofta in i sju grupper baserat på skillnader i skallens konstruktion och genetiska differenser. Molekylärt bevis tyder på att Rattus uppstod under sen miocen och genomgick en exceptionellt snabb diversifiering under pleistocen. I kontrast till det stora antalet levande arter har endast fyra fossila arter placerats i Rattus proper fram till år 2024.

Vanliga frågor om Råttor

Vilka råttarter finns i Sverige?

I Sverige, Norge och Finland förekommer enbart brunråttan (Rattus norvegicus) i det vilda. Brunråttan finns även i en domesticerad variant, tamråttan, som är ett populärt sällskapsdjur. Svartråttan (Rattus rattus) klassificeras i Sverige sedan 1990-talet som utdöd. Den minskade kraftigt i Europa och Nordamerika efter att brunråttan, som är en överlägsen konkurrent i urbaniserade miljöer, spred sig.

Hur stor blir en råtta?

Råttor varierar mycket i storlek mellan olika arter. Kroppslängden utan svans sträcker sig från 8 till 30 centimeter. Vikten varierar från små populationer av polynesisk råtta som bara väger omkring 40 gram till brunråttan som vanligen väger 200 till 400 gram. Vissa individer av brunråtta kan nå en vikt på 500 gram. Även svansens längd är beroende på art och kan vara antingen betydligt kortare eller avsevärt längre än övriga kroppen.

Vad äter råttor?

Råttornas kost beror på vilken art det rör sig om. Många vilda arter har växtdelar som huvudföda och äter frön, nötter, grönsaker och frukter. Kulturföljare som brun- och svartråttan är allätare som äter det mesta, inklusive papper och bivax. Brunråttan föredrar en köttdiet och jagar räkor, snäckor, musslor, insekter och fågelägg. Vissa arter är mycket specialiserade, som den sulawesiska vitsvansade råttan som enbart äter frukt och fruktkärnor.

Var bor råttor?

Råttor finns på alla kontinenter utom Antarktis. Endast ett fåtal arter är kulturföljare som lever nära människan. Många arter lever i åldrig skog, i bergstrakter eller, som i Australien, på savanner och hedar. Kulturföljare som brunråttan lever i byar och städer. Andra arter föredrar trädgårdar, odlingsområden eller risfält. För viloplatser använder de naturliga håligheter, bygger bon av växtdelar eller gräver tunnelsystem.

Hur fortplantar sig råttor?

Hos kulturföljande arter kan honor para sig hela året. Antalet kullar per år varierar från upp till tre för polynesisk råtta till upp till tolv för brunråtta. Dräktigheten varar 19 till 30 dagar. Efter detta föds vanligen 4 ungar (polynesisk råtta) eller 9 ungar (brunråtta), men för brunråttan har kullar med upp till 22 ungar dokumenterats. Ungarna är nakna och blinda vid födseln men utvecklas snabbt, slutar dia efter 2–3 veckor och blir könsmogna efter 2–3 månader.

Är alla råttor skadedjur?

Nej, många arter inom släktet lever i orörda skogar utan kontakt med människor och orsakar inga problem. Det är egentligen bara sju arter som orsakar större ekonomiska skador eller sprider sjukdomar. De mest kända är svartråttan och brunråttan, som ödelägger grödor, skadar infrastruktur och sprider sjukdomar. Andra betydande skadedjur inkluderar Rattus nitidus, Rattus tiomanicus och den polynesiska råttan, främst i Sydostasien och Oceanien.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.