Prutgås

Utbredning och systematik

Prutgåsen har en cirkumpolär utbredning och häckar på öar och kuster på den arktiska tundran i Europa, Asien och Nordamerika. Arten är en sträckfågel som flyttar mellan sina häckningsområden i norr och övervintringsområden längs tempererade havsstränder. Flytten sker främst under slutet av september till oktober på hösten och under slutet av maj på våren. De tre huvudsakliga underarterna har skilda häcknings- och övervintringsområden. Mörkbukig prutgås (Branta bernicla bernicla) är nominatformen och häckar från ön Kolgujev i nordvästra Ryssland till Tajmyrhalvön i Sibirien. Denna population flyttar genom Östersjön till sina vinterkvarter i kustområden i Danmark, Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och på Frankrikes västkust.

Ljusbukig prutgås (Branta bernicla hrota) häckar i arktiska Kanada från Melville Island och österut till Grönland, Svalbard och Frans Josefs land. Den har två skilda övervintringsområden: ett utefter USA:s atlantkust från Massachusetts till South Carolina, och ett i Danmark och Storbritannien, där fåglarna passerar Island och Norge under flytten. Svartbukig prutgås (Branta bernicla nigricans) häckar i de allra nordligaste delarna av östra Sibirien, Alaska och nordvästra Kanada. Denna underart övervintrar utefter Amerikas stillahavskust så långt söderut som till Kalifornien och Mexiko. Vissa auktoriteter har delat upp nigricans i ytterligare en taxa för populationer i nordöstra Sibirien med suffixet orientalis, men detta anses generellt inte längre korrekt och de tilldelas istället B. b. nigricans. Det finns också en mindre population som främst häckar på Melville Island i Kanada och övervintrar vid Pugetsundet i USA. Denna population ser ut som en mellanform mellan hrota och nigricans och skulle kunna vara en underart eller ett resultat av hybridisering mellan de två taxona. I Sverige observeras prutgäss regelbundet under flyttningen, främst den mörkbukiga underarten förbi Öland, Gotland, Blekinge, Skåne och västkusten, medan den ljusbukiga ses på västkusten och den svartbukiga är mycket sällsynt.

Utseende och läte

Prutgåsen är en slank och relativt liten gås med ett runt huvud, en svart och liten näbb samt svarta ben. Den har proportionellt smalare och kortare vingar samt en något längre hals jämfört med andra gäss, med en total längd på 55 till 62 centimeter och ett vingspann på 105 till 117 centimeter. Alla underarter har svart eller svartgrått huvud, hals och vingpennor. En karakteristisk detalj är den vita övergumpen med en svart kilformad teckning som sträcker sig ned från ryggen, och stjärten är mycket kort och vit med svarta sidor. Juvenila fåglar är svåra att artbestämma i fält eftersom de har mörkare kroppssidor i samma nyans som buken.

De tre underarterna skiljer sig åt i fjäderdräktens nyanser och kontraster. Den ljusbukiga prutgåsen (hrota) är den ljusaste med en ljusgrå buk i skarp kontrast till det svarta bröstet, och den har en liten vit halsfläck samt grå övre vingtäckare med fin vit randning. Den mörkbukiga prutgåsen (bernicla) har enfärgat grå övre vingtäckare och en buk i samma färg, med bara en antydan till ljusare kroppsidor och en liten vit halsfläck. Den har en mörk kil som sträcker sig ut på den vita undergumpen. Den svartbukiga prutgåsen (nigricans) är den mörkaste med gråsvarta vingtäckare och bröst som ger liten kontrast mot halsen, men den har kraftigt vita streck på kroppssidorna och en stor vit halsfläck som hos vissa formar ett nästan komplett halsband. Dess svarta kil på undergumpen är tydligare och större än hos bernicla.

Prutgåsens läte är ett gurglande och gutturalt ljud som ofta återges som prråk. Detta onomatopoetiska läte är ursprunget till fågelns svenska trivialnamn. Lätena används i kommunikationen inom flocken, särskilt under flyttning och när de är på sina födosöksområden. Fågeln har även kallats för taflaka, taflacka, rotgans och på Gotland skällgås.

Ekologi och beteende

Prutgåsens häckning inleds i juni på den arktiska tundran. Honan lägger i genomsnitt mellan tre och fem ägg som är gräddfärgade eller ljusolivfärgade och mäter mellan 7,06 och 7,29 centimeter i längd och 4,72 till 4,74 centimeter i bredd. Ruftiden är ungefär 23 till 25 dagar, och under denna tid håller hanen vakt medan honan ruvar. Efter kläckningen blir ungarna flygga efter cirka 40 till 50 dagar. Prutgässen bildar livslånga par, men under äggläggningssäsongen kan honor para sig med andra hannar utöver sin primära partner. Paren är territoriella och aggressiva mot andra prutgäss under häckningen.

Efter häckningssäsongen lever arten i stora, täta flockar. Familjegrupper flyttar tillsammans till övervintringsområdena, där de vuxna fåglarna försvarar födosöksområden kring sina ungar. Under flytten ses de ofta i stora flockar när de provianterar på grunda vatten ute på havet. Födan består nästan uteslutande av växter. Under den icke-häckande säsongen vid kusterna utgörs dieten främst av saltmarsksväxter, grönalger och bandtång (Zostera marina). Ett historiskt utbrott av en sjukdom i bandtången på 1930-talet, som nästan utrotade arten, tvingade prutgässen att i stor utsträckning byta till att äta havssallat (Ulva), ett kostval de har behållit sedan dess. Under häckningssäsongen på tundran äter de gräs, örter och mossor. När de födosöker i vatten tippar de framåt med stjärten i vädret för att nå bottnen, på ett sätt som påminner om mindre änder.

Status, hot och populationsutveckling

Prutgåsen var tidigare en fåtalig art, men populationen ökade kraftigt under 1900-talet. Vid mitten av 1980-talet hade den globala populationen tiofaldigats till mellan 400 000 och 500 000 individer. Idag uppskattas den ligga mellan 560 000 och 650 000 individer, även om populationstrenden anses vara oklar. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar arten som livskraftig. De största hoten historiskt har varit förlust av livsviktiga födokällor, som bandtångssjukan på 1930-talet, och habitatförstörelse. Dess anpassningsförmåga att byta till havssallat som huvudföda var avgörande för dess återhämtning.

En liknande kollaps i bandtångsförekomster i Irland på 1930-talet påverkade också populationen negativt. På Nordamerikas ostkust blev inkluderingen av havssallat i dieten en nödvändig förändring efter bandtångsblighten 1931, och brantsen har sedan dess behållit denna diet som en överlevnadsstrategi. I modern tid har arten börjat använda ytterligare habitat och ändrat sina flyttningsrutter, vilket kan vara en följd av dess kraftiga ökning i antal. Individer med egenskaper från olika underarter kan ibland dyka upp utanför sina normala rutter, vilket har lett till debatt om detta beror på fel i flyttningsrutten, överlappning i häckningsområden eller hybridisering.

Prutgåsen och människan: Namn och mytologi

Prutgåsens namn har ett intressant ursprung. Namnet prutgås omnämns första gången 1761 av Carl von Linné, som angav att det var ett dialektalt namn från Småland. Fågeln har även kallats taflaka, taflacka, rotgans och på Gotland skällgås. Dess vetenskapliga släktnamn, Branta, är en latinisering av det fornnordiska brandgás, som betyder bränd eller svart gås, och syftar på den mörka fjäderdräkten. Artepitetet bernicla kommer från det medeltida latinska ordet för havstulpan eller långhals, vilket är kopplat till en gammal myt.

Under medeltiden trodde man att prutgässen och den närbesläktade vitkindade gåsen inte häckade på vanligt vis, utan istället föddes ur dessa krustaceer som sitter fast på trä och stenar i havet. Denna myt, som kan dateras tillbaka till 1100-talet, förklarade varifrån alla dessa gäss kom på vintern när deras häckningsplatser var okända. Gerald av Wales hävdade att han sett dessa fåglar hänga ned från trästycken, och John Gerard påstod sig ha sett fåglarna kläckas ur sina skal. Myten varade ända in på slutet av 1700-talet. I grevskapet Kerry i Irland fick katoliker äta denna fågel på fredagar eftersom den räknades som fisk, en följd av denna mytologiska koppling till havsdjur. Brentfältet, ett stort oljefält i Nordsjön, är uppkallat efter denna fågelart.

Vanliga frågor om Prutgås

Hur känner man igen en prutgås?

Prutgåsen är en medelstor, slank gås med ett runt huvud, en liten svart näbb och svarta ben. Den mäter mellan 55 och 62 centimeter. Den mest karakteristiska kännetecknet är den svarta färgen på huvud, hals och vingpennor, kontrasterat mot en vit övergump med en svart kilformad teckning. Stjärten är mycket kort och vit med svarta sidor. Dess läte är ett gurglande prråk. För att skilja underarterna åt tittar man på bukfärgen: den ljusbukiga har en ljusgrå buk, den mörkbukiga är enfärgat grå, och den svartbukiga är mörkast med tydliga vita streck på sidorna och en stor vit halsfläck.

Var i Sverige kan man se prutgås?

I Sverige observeras prutgäss regelbundet under flyttningarna våren och hösten. Den mörkbukiga underarten (bernicla) följer traditionella flyttrutter förbi Öland, Gotland, Blekinge, Skåne och längs västkusten. Den ljusbukiga underarten (hrota) ses årligen på den svenska västkusten. Tidigare höll de sig strikt till kusterna under flytten, men sedan 1970-talet har man noterat förändrade rutter och de kan numera även ses födosöka på åkrar längre in i landet. Den svartbukiga underarten (nigricans) är mycket sällsynt i Sverige och har bara observerats vid ett fåtal tillfällen.

Vad äter prutgåsen och hur födosöker den?

Prutgåsen är nästan uteslutande växtätare. Under vintern vid kusterna utgörs dess diet huvudsakligen av vattenväxter som bandtång (Zostera marina), havssallat (Ulva) och andra alger och saltmarsksväxter. Efter en förödande sjukdom i bandtången på 1930-talet blev havssallat en viktig och livräddande del av kosten. På Nordamerikas ostkust var denna dietförändring en direkt följd av bandtångsblighten 1931. Under häckningssäsongen på den arktiska tundran äter den gräs, örter och mossor. När den födosöker i vatten tippar den framåt med stjärten i vädret för att nå bottnen, ett beteende som liknar många mindre änder.

Hur stor är en prutgås och hur ser dess livscykel ut?

Prutgåsen mäter mellan 55 och 62 centimeter i längd, har ett vingspann på 105 till 117 centimeter och väger mellan 1 000 och 1 500 gram, även om engelska källor anger en vikt på 0,88 till 2,2 kilogram. Den har den kortaste stjärten av alla gäss. Häckningen börjar i juni, honan lägger 3 till 5 ägg, och ruftiden är ungefär 23 till 25 dagar. Ungarna blir flygga efter cirka 40 till 50 dagar. Prutgässen bildar livslånga par, men honor kan para sig med andra hannar under äggläggningssäsongen. Familjegrupper flyttar och övervintrar tillsammans.

Hur många underarter av prutgås finns det och var häckar de?

Prutgåsen delas vanligtvis in i tre huvudsakliga underarter med skilda häckningsområden. Mörkbukig prutgås (bernicla) häckar från nordvästra Ryssland till Sibiriens Tajmyrhalvö. Ljusbukig prutgås (hrota) häckar i arktiska Kanada, på Grönland, Svalbard och Frans Josefs land. Svartbukig prutgås (nigricans) häckar i nordöstra Sibirien, Alaska och nordvästra Kanada. En fjärde, mindre population som häckar på Melville Island i Kanada betraktas inte som en egen underart. Den ser ut som en mellanform och kan vara resultatet av hybridisering mellan den ljus- och svartbukiga underarten.

Vad är historien bakom prutgåsens namn och mytologi?

Namnet prutgås är onomatopoetiskt och härleds från fågelns gurglande läte prråk. Namnet dokumenterades första gången 1761 av Linné som ett småländskt dialektord. Dess vetenskapliga namn Branta bernicla har också en intressant bakgrund: Branta betyder bränd på latin, och bernicla är medeltidslatin för havstulpan. Detta är kopplat till en medeltida myt som säger att prutgässen föddes ur dessa havsdjur, eftersom man inte kände till deras arktiska häckningsplatser. Denna myt varade till 1700-talets slut och ledde till att fågeln i vissa katolska områden, som i Irland, fick ätas på fredagar eftersom den ansågs vara en sorts fisk.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.