Pärluggla

Utseende och kännetecken

Pärlugglan är en liten uggla med ett stort huvud och ett runt, vitt ansikte som ofta ger den ett förvånat uttryck. Ögonen är gula. Ovansidan är brun med tydliga vita fläckar på skuldrorna och vingarna, vilket gett arten dess namn. Undersidan är vitaktig med bruna streck. Fötterna är korta och befjädrade ända ut till klorna. Könen är lika till färg och form, men honan är tydligt större och tyngre än hanen. Ungfåglar skiljer sig från de vuxna genom att vara mörkbruna på både ovansida och undersida, med vita fält i ansiktet. Dessa vita ansiktsfält tros underlätta matningen i det mörka bohålet.

Pärlugglans läten är mycket karakteristiska. Hanens revirrop, som vanligtvis hörs från slutet av februari till maj, består av en serie poande toner som "po-på-på-på-på-på" och upprepas många gånger. Detta ljud kan höras på flera kilometers avstånd och framförs nästan uteslutande efter mörkrets inbrott. Arten har även andra läten, som ett ekorrliknande smackande och ett mjukt kontaktläte som påminner om kajans. Ungarna tigger med ett kvidande "tzzziiii". Flykten är i princip ljudlös, vilket är typiskt för många ugglearter.

Utbredning och underarter

Pärlugglan har en vid utbredning i de norra barrskogsregionerna, taigan, i både Eurasien och Nordamerika. Den häckar också i bergskedjor som Alperna och Klippiga bergen. Arten är helt beroende av tillgången på små däggdjur som bytesdjur och på lämpliga bohålor. När populationerna av smågnagare kraschar kan pärlugglan misslyckas med häckningen och ibland uppträda i massförekomst utanför sitt normala område. I Sverige finns den över större delen av landet och har till och med häckat på Gotland. Den är som talrikast i norra taigaområden, särskilt där det finns många uppsatta holkar, som i Västerbotten.

Pärlugglan delas vanligtvis upp i flera underarter. Den europeiska underarten heter Aegolius funereus funereus och förekommer från norra Skandinavien till Pyrenéerna och Uralbergen. Andra underarter finns i Kaukasus, västra och östra Sibirien, nordöstra Sibirien, nordvästra Indien till sydvästra Kina samt i Nordamerika. Den nordamerikanska underarten kallas ofta boreal owl eller Richardson's owl. Vissa forskare anser att skillnaderna mellan den gamla och den nya världens populationer är så stora att de borde betraktas som separata arter, men detta har inte blivit allmänt accepterat.

Beteende och ekologi

Pärlugglan är uteslutande nattaktiv och vilar på dagen, helst gömd i en tät gran. Bara längst uppe i norr, på grund av de ljusa nätterna, jagar den också i dagsljus. När den vilar sitter den upprätt. Vid störning kan den blåsa upp sig för att verka större, eller omvänt göra sig extremt smal för att likna en avbruten kvist. Utanför häckningstiden upprättar varje individ ett jaktrevir som försvaras mot andra pärlugglor. Flykten beskrivs som rak, snabb och lite fladdermusliknande.

Pärlugglan jagar genom att sitta på en låg gren och spana av marken, medan den sakta rör huvudet från sida till sida och lyssnar efter bytesdjurens rörelser. När den lokaliserat ett byte flyger den ner i ett angrepp. Den rör sig mellan grenar på cirka 1,5 till 2 meters höjd och spanar ett par minuter från varje plats. Födan består främst av små däggdjur som sorkar, skogsmöss och lämlar, men den tar också små fåglar och större insekter. I sällsynta fall kan den fånga ekorrar, fladdermöss och grodor. Spybollarna är grå och mäter cirka 12 gånger 22 millimeter.

Häckning och fortplantning

Pärlugglan häckar uteslutande i hålrum i träd, oftast gamla bohål efter spillkråka, eller i lämpliga holkar som människor satt upp. De tidigaste häckningarna kan börja redan i slutet av februari, men i Skandinavien är det normalt med påbörjad häckning i april. Honan lägger vanligtvis 3 till 7 nästan klotrunda, vita ägg, men kullar mellan 1 och 11 ägg förekommer. Äggen ruvas i cirka 26 dagar. Honan lämnar ogärna boet och vid lindrig störning kikar hon ofta ut, vilket gör att ingångshålet kamoufleras av hennes ansikte.

Ungarna kläcks med två dagars mellanrum och stannar i boet i minst tre veckor. Båda föräldrarna tar hand om ungarna. Om födan blir bristfällig under häckningen kan de minsta ungarna svälta ihjäl eftersom de inte kan konkurrera med sina större syskon. Dessa döda ungar äts då upp av de överlevande syskonen och fungerar som en matreserv. Till skillnad från många andra ugglearter bildar pärlugglan inte långvariga par. De byter vanligtvis partner mellan varje häckningssäsong. Hanen kan behålla samma bo i flera år, men tar ofta en ny hona varje vår. Polyandri och polygyni förekommer, vilket innebär att en hona kan ha flera hanar och en hane kan ha flera honor under samma säsong, förutsatt att det finns mycket föda.

Hot och skyddsåtgärder

Globalt sett har pärlugglan en mycket stor population och ett stort utbredningsområde, vilket gör att Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar den som livskraftig. I mellersta Europa har populationen till och med ökat de senaste åren, troligen på grund av skyddsåtgärder som utsättning av holkar och ökad plantering av barrskog. I Sverige är situationen dock helt annorlunda. Efter en stabil period under 1900-talet inleddes en minskning på 1980-talet som har accelererat kraftigt under 2000-talet. Beståndet anses ha kraschat sedan 2010 och arten är nu klassad som starkt hotad i Sverige. Minskningstakten uppskattas till cirka 60 procent under de senaste 15 åren.

De främsta hoten mot pärlugglan är moderna skogsbruksmetoder som avverkar äldre träd med naturliga hålrum, exempelvis efter spillkråka. Detta minskar tillgången på lämpliga boplatser avsevärt. Även klimatets påverkan på sorkcyklerna, som är avgörande för pärlugglans häckningsframgång, tros vara en bidragande faktor till nedgången. Skyddsåtgärder som har visat sig effektiva inkluderar att sätta upp specialtillverkade holkar och att spara äldre träd med lämpliga bohål i skogen. Pärlugglan är en tacksam art att sätta upp holkar för, då den ofta flyttar in i nyuppsatta sådana.

Relation till människan och namn

Pärlugglans vetenskapliga namn, Aegolius funereus, har latinskt ursprung. Aegolius kommer från ett ord för en sorts uggla, medan funereus betyder "dödlig" eller "katastrofal". Ett äldre och felaktigt vetenskapligt namn som ibland förekommer i litteratur är Strix tengmalmi, uppkallat efter den svenska naturforskaren Peter Gustaf Tengmalm. I Nordamerika kallas arten ofta Richardson's owl efter Sir John Richardson. På grund av sin nattaktiva livsstil och sitt föredragna habitat i tät taiga är pärlugglan sällsynt att se för människor. När den väl möter människor är den dock ofta extremt självsäker och visar lite eller ingen rädsla, och flyger bara iväg om man närmar sig till inom tre till fem meter.

I svenska dialekter har pärlugglan haft olika namn. I norra Dalarna har den kallats harbabbla, med variationer som eråbaver och eråbaber, samt eråugel, mausugel och småmausugel. I Arvidsjaur har den kallats härabävern. Pärlugglan är utsatt för predation från större rovdjur. Större ugglor som berguv och slaguggla, samt rovfåglar som sparvhök och duvhök, kan jaga den. Under häckningen utgör mård och ekorre stora hot, eftersom mården återvänder till kända bytesplatser och ekorren både äter ägg och kan bygga sitt eget bo i ugglans bohål. Därför söker pärlugglan helst ett nytt bo varje vår.

Vanliga frågor om Pärluggla

Hur känner man igen en pärluggla?

Pärlugglan är en liten uggla med ett stort, runt huvud och ett vitt ansikte som ofta ger ett förvånat intryck. Den har gula ögon. På ovansidan är den brun med tydliga vita fläckar, som pärlor, på skuldrorna och vingarna. Undersidan är vitaktig med bruna streck. Könen ser likadana ut, men honan är betydligt tyngre. En annan god kännetecken är dess läte: hanens revirrop är en serie med poande toner som "po-på-på-på-på-på" och hörs ofta på natten.

Var finns pärlugglan i Sverige?

Pärlugglan finns över större delen av Sverige, från södra till norra delarna av landet. Den har till och med häckat på Gotland trots bristen på sorkar där. Arten är som talrikast i taigaområdena i norr, särskilt i regioner där det finns många uppsatta holkar, exempelvis i Västerbotten. Den föredrar täta barr- eller blandskogar för sin häckning och sitt revir.

Vad äter pärlugglan?

Pärlugglan är en specialiserad jägare av små däggdjur. Huvudfödan består av sorkar, skogsmöss och skogslämlar. Den kompletterar kosten med små fåglar och större insekter. I mer sällsynta fall kan den även fånga ekorrar, fladdermöss och grodor. Ugglan jagar genom att sitta på en låg gren och spana samt lyssna efter byten på marken innan den slår ner i ett tyst angrepp.

Hur stor är en pärluggla och hur länge lever den?

Pärlugglan är en liten uggla med en kroppslängd på 24 till 26 centimeter och ett vingspann på 54 till 62 centimeter. Det finns en tydlig skillnad i vikt mellan könen. Hanen väger mellan 90 och 113 gram, medan honan är betydligt tyngre och vanligtvis väger mellan 126 och 194 gram, med extremfall upp till 215 gram. Det finns inga specifika uppgifter om medellivslängden i anteckningarna, men som många små fåglar har den en livscykel som påverkas kraftigt av tillgången på föda och lämpliga boplatser.

Hur häckar pärlugglan?

Pärlugglan häckar uteslutande i hålrum, antingen naturliga trädhål efter fåglar som spillkråka eller i holkar som människor satt upp. Honan lägger vanligtvis 3 till 7 vita, klotrunda ägg som hon ruvar i cirka 26 dagar. Ungarna stannar i boet i minst tre veckor och matas av båda föräldrarna. Till skillnad från många andra ugglor bildar pärlugglan inte långvariga par, utan byter vanligtvis partner mellan häckningssäsongerna. Beteenden som polygyni och polyandri, där en individ har flera partners, förekommer när det finns mycket föda.

Varför är pärlugglan hotad i Sverige?

Pärlugglan är klassad som starkt hotad i Sverige på grund av en kraftig och accelererad populationsminskning under 2000-talet. De främsta orsakerna är modern skogsbruk som avverkar äldre träd med naturliga hålrum, vilket eliminerar viktiga boplatser. Arten är också extremt beroende av populationcykler hos smågnagare som sorkar. Om dessa kraschar misslyckas häckningen. Klimatförändringars påverkan på dessa cykler tros vara en faktor. Skyddsåtgärder som att sätta upp holkar och spara hålträd kan hjälpa arten.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.