Ollonborre

Utseende och identifiering

Ollonborren är en medelstor skalbagge som mäter mellan 20 och 30 millimeter i längd. Den har ett brunt huvud och en kropp med färger som varierar från vitt till brungult. Ryggskölden är mörk och täckt av korta hår, vilket skiljer den från den snarlika kastanjeborren som har en brun ryggsköld. En tydlig könsskillnad finns i antennerna. Hanens antenner är stora och bladformade med sju utskott, medan honans har sex utskott. Larven, som förr i tiden kallades fettpölsa, är vit med ett brunt huvud, kröker sig i en C-form och kan bli upp till 4-5 centimeter lång i sitt sista utvecklingsstadium. Den vuxna skalbaggen är känd för sitt surrande ljud under flykten, som kan påminna om ljudet från helikoptrar på avstånd. Detta ljud, tillsammans med dess storlek och färgteckning, gör den lätt att känna igen under sina aktiva veckor på våren. Ollonborren är en av de större skalbaggarna man kan stöta på i svensk natur.

Utbredning och habitat

Arten är utbredd i Europa, främst i tempererade lövskogsområden med lämpliga jordmån för larvutvecklingen. Den har även rapporterats i delar av Asien, inklusive Turkiet och Kaukasusregionen. I Sverige förekommer ollonborren i de södra delarna av landet. Längre norrut ersätts den av den snarlika kastanjeborren. Geografiska barriärer och klimatförhållanden begränsar dess spridning, och den kan inte överleva i höga bergstrakter som Alperna på grund av de låga temperaturerna. Ollonborren sprider sig normalt inte mer än två till tre kilometer från platsen där den kläckts och håller sig i närheten av de fält eller gräsmarker där den förekommer. Dess habitat är således knutet till områden med lövskog och jordbruksmark där larverna kan finna näring i form av rötter och där de vuxna skalbaggarna kan hitta löv att äta.

Livscykel och beteende

Ollonborrens livscykel är ovanligt lång för en skalbagge. Den lever större delen av sitt liv som larv under jorden, en utveckling som tar mellan tre och fem år beroende på klimatet, med kortare tid i varmt klimat och längre i kallt. Honan lägger mellan 60 och 100 ägg som hon begraver 10 till 25 centimeter ner i jorden. Äggen kläcks efter fyra till sex veckor. Larven förpuppas tidigt på hösten och den vuxna skalbaggen kläcks efter ytterligare sex veckor, men stannar kvar på frostfritt djup under vintern. På våren, från slutet av april till början av juni, kryper de vuxna skalbaggarna upp. De lever sedan bara i cirka tre till fem veckor. Under denna korta tid svärmar de, särskilt hanarna, i skymningen. Hanarna lokaliserar honorna med hjälp av feromoner och doften från gröna blad som honorna äter. Ollonborrarna är nattaktiva och lockas ofta till ljus. Populationen varierar cykliskt med ungefär fyra år mellan större svärmar, en följd av den långa larvutvecklingen.

Näring och roll i ekosystemet

Ollonborren har olika föda beroende på livsstadie. De vuxna skalbaggarna äter blad från olika lövträd som ek, bök, lönn, avenbok och plommonträd. Larverna lever underjordiskt och gnager på rötter från en mängd olika växter, inklusive gräs och potatis. För att hitta rötterna använder larverna både växtdofter och koldioxid. Genom sin föda utgör ollonborren en viktig och näringsrik matkälla för många rovdjur. Samtidigt har arten genom historien betraktats som ett allvarligt jordbruksskadedjur. Larvernas rotätande kan orsaka omfattande skador och till och med döda plantor, medan stora samlingar av vuxna skalbaggar kan defoliera träd. Detta har gjort arten till ett fruktat problem för bönder i tusentals år. Trots detta är den en naturlig del av ekosystemet och dess populationscykler påverkas av både naturliga fiender och miljöförhållanden.

Relation till människan

Ollonborrens status som skadedjur har format människans relation till den. Innan kemiska bekämpningsmedel fanns bekämpades den genom att man på våren plockade de vilande skalbaggarna från träden genom att slå på grenarna och samla upp dem för att sedan döda dem i kokande vatten. Under mitten av 1900-talet, med en topp på 1970-talet, hotades arten av intensiv kemisk bekämpning. Idag finns det inga godkända kemiska medel för detta ändamål, och ollonborren har åter blivit en ganska vanlig syn. Tillåtna biologiska bekämpningsmetoder inkluderar användning av nematoder. Arten har också en plats i kulturen. Den förekommer i H.C. Andersens saga om Tummelisa, där en ollonborre enleverar huvudpersonen. Den finns med i dikter av författare som Gabriel Jönsson, Harry Martinson och Nils Ferlin. Jönssons dikt tonsattes av Gunnar Turesson. En gammal tysk barnramsa, som går tillbaka till början av 1800-talet, handlar om en ollonborre (Maikäfer). Uttrycket ollonborre har även använts historiskt som en benämning på personer som anslöt sig till NSDAP enbart för att överleva. Sedan 2021 är ollonborren officiellt utsedd till Hallands landskapsinsekt.

Taxonomi och namn

Ollonborren beskrevs vetenskapligt första gången av Carl Linnaeus 1758 under namnet Scarabaeus melolontha. Det nuvarande vetenskapliga namnet är Melolontha melolontha. Släktnamnet Melolontha härstammar från det antika grekiska ordet mēlolónthē, som betyder just ollonborre. Det svenska trivialnamnet ollonborre, liksom det engelska cockchafer, har gamla anor. Ordet chafer kommer från det fornengelska ceafor, som betyder gnagare, vilket syftar på dess beteende. Genetiska studier har visat att arten är historiskt avskild från sin nära släkting, skogsollonborren eller kastanjeborren (Melolontha hippocastani). Under 1800- och 1900-talen beskrev flera forskare olika underarter och variationer av arten baserat på skillnader i färgteckning och kroppsbyggnad, till exempel hos tarserna eller pygidiumets spets.

Vanliga frågor om Ollonborre

Hur ser en ollonborre ut och hur känner jag igen den?

Ollonborren är en stor skalbagge, 20 till 30 millimeter lång, med ett brunt huvud och en kropp i nyanser från vitt till brungult. Ryggskölden är mörk och hårig. En tydlig kännetecken är hanens stora, bladformade antenner med sju utskott. Under flykten producerar den ett karakteristiskt surrande ljud som kan påminna om en helikopter på avstånd. Larven är vit, C-formad och har ett brunt huvud.

Var i Sverige kan jag hitta ollonborrar?

Ollonborren förekommer i södra Sverige. Dess utbredning är begränsad av klimatet, och längre norrut i landet ersätts den av den snarlika arten kastanjeborren. Du hittar den i lövskogsområden och ofta i närheten av jordbruksmark, dit den är knuten på grund av larvernas behov av rötter att äta. Den sprider sig normalt inte mer än några kilometer från sin kläckningsplats och undviker höga bergstrakter med kallt klimat.

Vad äter ollonborren?

Födan varierar med livsstadiet. De vuxna skalbaggarna äter blad från olika lövträd som ek, bök, lönn och plommonträd. Larverna lever under jorden i tre till fem år och livnär sig genom att gnaga på rötter från en rad växter, inklusive gräs, potatis och träd. Det är larvernas rotätande som historiskt gjort arten till ett fruktat skadedjur i jordbruket. För att hitta rötterna använder larverna både växtdofter och koldioxid.

Hur länge lever en ollonborre?

Ollonborren har en ovanligt lång livscykel. Den lever större delen av sitt liv som larv under jorden, en fas som varar i tre till fem år. Efter förpuppning lever den som vuxen skalbagge endast i cirka tre till fem veckor på våren. Totalt blir dess livslängd alltså mellan tre och fyra år, varav bara en mycket kort period är synlig ovan jord. Den vuxna skalbaggen övervintrar i sin puppkammare innan den krälar upp på våren.

Varför ser man ollonborrar i stora svärmar vart fjärde år?

Populationen av ollonborrar varierar cykliskt med ungefär fyra år mellan större svärmar. Detta är en direkt följd av den långa larvutvecklingen som tar tre till fem år. När en stor årsklass av larver samtidigt fullbordat sin utveckling och kläcks som vuxna skalbaggar, resulterar det i en betydligt större synlig population det året. Historiskt har det även observerats en längre cykel på 30 till 40 år med extremt höga populationer. Dessa cykler är naturliga och knutna till artens biologi.

Är ollonborren farlig eller giftig?

Nej, ollonborren är varken farlig eller giftig för människor. Den har inget sting och biter inte. Dess betydelse för människan har främst varit som skadedjur i jord- och trädgårdsbruk på grund av larvernas rotätande och de vuxnas bladätande. Den är helt ofarlig att hantera, men kan vara besvärlig i stort antal på grund av skadeverkningarna på växter. Den utgör dock en viktig näringskälla för många djur i naturen.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.