Nötskrika
Nötskrikan (Garrulus glandarius) är en kråkfågel med en karakteristiskt färgglad fjäderdräkt som förekommer i ett vidsträckt område från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut i Sydostasien. Den är Sveriges talrikaste kråkfågel och häckar allmänt i de södra och mellersta delarna upp till mellersta Norrland. Arten är känd för sitt hesa varningsläte, sin förmåga att härma andra fåglar och för sin vana att hamstra ekollon, vilket historiskt har spelat en avgörande roll för ekarnas spridning efter istiden. Nötskrikan lever parvis under häckningstiden och annars ofta familjevis eller i spridda flockar, och dess bo placeras vanligtvis i träd.
Utseende och lätetyper
Nötskrikan är en iögonfallande fågel med en huvudsakligen rödgrå till beigeröd kroppsfärg. Den har en vitaktig panna och strupe, accentuerad av ett svart mustaschstreck på varje sida av huvudet. Hjässan är svartfläckig och gumpen vit. Den mest slående delen av dess utseende syns i flykten, där vingarna visar upp ett kraftfullt kontrastmönster av svart och vitt med ett azurblått fält på de större vingtäckarna, prytt med svarta tvärstreck. Stjärten är svart.
Fågeln har en kort och rund näbb, korta och trubbiga vingar samt en lång och avrundad stjärt. Den flyger tyst och svävande och rör sig med lätthet mellan träden, medan dess rörelser på marken är mer otympliga och hoppande. Kroppslängden är 32 till 37 centimeter och vingspannet 54 till 58 centimeter. Den väger ungefär 170 gram, vilket gör den till en relativt liten kråkfågel, jämförbar med en kaja.
Nötskrikans läten är mycket varierade och karaktäristiska. Det vanligaste är ett högljutt och hest skrän, som ofta återges som 'räk, räk'. Detta används främst som ett varningsläte men även som lockläte. Arten har också ett jamande läte som påminner om ormvråkens. Nötskrikan är en skicklig härmare och kan imitera andra fåglars rop, särskilt rovfåglar som duvhök och även common buzzard och Eurasian goshawk. Under vårvintern hörs dess lågmälda sång, som har en djup och visslande klang.
Utbredning, taxonomi och underarter
Nötskrikan har ett enormt utbredningsområde som sträcker sig över den palearktiska regionen, från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut in i Sydostasien. Den är mestadels en stannfågel, men populationer i bergiga områden i Asien gör årliga höjdförflyttningar. De nordligaste häckpopulationerna kan under vissa vintrar uppträda som strykfåglar, och stora mängder har ibland observerats vid Norrlandskusten. I Sverige häckar den allmänt i södra och mellersta delarna och är landets talrikaste kråkfågel, med utbredning upp till mellersta Norrland.
Arten beskrevs vetenskapligt av Carl Linnaeus på 1700-talet under namnet Corvus glandarius. Världspopulationen uppvisar en stor mängd variationer med mycket komplexa släktskap och ofta klinala övergångar mellan olika former. Vissa auktoriteter delar in arten i så många som ett fyrtiotal olika underarter, medan andra grupperar dem. Föga är känt om kontaktzonerna mellan dessa underarter, och det är möjligt att nötskrikan omfattar mer än en art. Steve Madge och Hilary Burn erkände 1994 åtta raciala grupper baserat på morfologiska skillnader. Dessa grupper inkluderar den streckade nominatgruppen i Europa, cervicalis-gruppen i Nordafrika med roströd nacke och grå mantel, atricapillus-gruppen i Mellanöstern med svart hjässa och mycket ljust ansikte, och leucotis-gruppen i Sydostasien som saknar vitt på vingarna och har vitt på sidorna av huvudet. Andra grupper är brandtii-gruppen i Sibirien, bispecularis-gruppen i Himalaya med ostreckad hjässa, och japonicus-gruppen i södra Japan med stort vitt vingband. Sedan 2016 urskiljer Birdlife International och Internationella naturvårdsunionen (IUCN) bispecularis-gruppen och leucotis-gruppen (förutom underarten oatesi) som de egna arterna blekkronad nötskrika respektive vitkindad nötskrika, vilka bedöms separat.
Häckning och bo
Under häckningstiden lever nötskrikor parvis, medan de annars ofta ses familjevis eller i spridda flockar. Boet placeras vanligtvis i ett träd, ofta en gran, på en höjd av två till tio meter över marken. Det byggs av grenar och strån och fodras invändigt med material som rötter, mossa och liknande. Äggen kläcks efter sexton till nitton dagars ruvning. Båda föräldrarna deltar aktivt i matningen av ungarna, en uppgift de fortsätter med även efter att ungarna har blivit ganska stora.
Nötskrikan lägger vanligtvis fem till åtta ägg som är ljust grågröna och tätt fläckade i brunt. Honan lägger ett ägg per dag, normalt tidigt på morgonen. Äggen mäter ungefär 31,3 gånger 23,0 millimeter och väger cirka 8,5 gram. Ungfåglarna stannar i boet i nitton till tjugo dagar innan de blir flygga. Föräldrarna fortsätter att mata de flygga ungarna tills de är sex till åtta veckor gamla. Nötskrikan lägger endast en kull per år. Normalt börjar de häcka vid två års ålder, även om häckning vid ett års ålder förekommer. Den maximala registrerade åldern är sexton år och nio månader för en ringmärkt fågel i Storbritannien.
Föda, hamstrande och ekologisk roll
Nötskrikans föda är extremt varierad och omfattar många sorters frukter, insekter, kräldjur, små däggdjur, fågelägg och fågelungar. Den tar även fladdermöss och gnagare. Arten är särskilt känd för sin intensiva hamstring av föda på hösten, som den sedan lever av under vintern. Medan hamstring sker året runt är den som mest intensiv på hösten. I de södra delarna av dess utbredningsområde utgörs denna vinterförrådsföda främst av nötter och ekollon.
Norr om ekens naturliga utbredning är dess vinterföda mindre välkänd, men den kan hamstra spillsäd, frön, frukt och talg. Där deras vinterområden möts förekommer det att nötskrikan i mindre utsträckning parasiterar på den föda som lavskrikor har hamstrat. Denna hamstrande vana har haft stor ekologisk betydelse. Genom att gräva ner ekollon som de senare glömmer eller inte återfinner, har nötskrikor varit en huvudorsak till ekarnas spridning och etablering, särskilt efter den senaste istiden. Det har dokumenterats att de kan bära enskilda ekollon så långt som tjugo kilometer. De har också bidragit till spridningen av andra ekarter som hämpek och är krediterade för att ha etablerat den största populationen av hämpek i norra Europa på Isle of Wight. Innan människor började plantera ekar i stor skala var nötskrikor den främsta spridningsmekanismen för europeisk ek, med förmåga att sprida över tusen ekollon per år och per fågel. Nötskrikan är en viktig invånare i blandskogar, särskilt sådana med ekar, och har på senare år även börjat etablera sig i urbana områden.
Intelligens, beteenden och hälsa
Som många andra kråkfåglar visar nötskrikan tecken på avancerad kognitiv förmåga. Studier har rapporterat att de kan planera för framtida behov, vilket är synligt i deras omfattande och strategiska hamstrande. Under parbildningen tar hanen hänsyn till honans preferenser när han delar mat med henne som en del av parningsritualen. De är också medvetna om andra fåglars avsikter och kan aktivt skydda sina matförråd från att bli stulna av artfränder. Nötskrikan är en skicklig imitatör som inte bara härmar rovfåglar utan kan låta så lik en annan art att det är svårt att identifiera den utan synkontakt.
För att hålla sitt plumage fritt från parasiter använder fågeln ett speciellt beteende som kallas formikering. Den lägger sig på myrstackar med utbredda vingar och låter myrornas formiksyra spraya över fjädrarna, en effektiv metod för hygien och parasitrening. Denna handling hjälper till att hålla fjäderdräkten ren och fri från skadedjur. Nötskrikan är en aktiv fågel som både födosöker i träd och på marken, och den tar ett brett spektrum av ryggradslösa djur inklusive många skadeinsekter.
Nötskrikan i folktro, kultur och global status
Nötskrikan har haft olika dialektala namn i Sverige, som ofta reflekterar dess koppling till ekollon. På Gotland kallades den aidskräika eller aldskreika, där 'aldin' på fornnordiska betydde trädfrukt och på fornsvenska mer specifikt 'ollon'. I Blekinge hette den akarnaskrika, där 'akarn' betyder ollon på blekingska. I Östergötland kallades den kornskrika och i Skåne för skogsskata. I Norrland har den kallats rågskrika och lokalt även pärskira ('pärskrika') och skogsskira.
I svensk folktro var fågelns betydelse motsägelsefull och regionalt betingad. I vissa regioner ansågs den vara en lyckobringande fågel som kunde ge god jaktlycka. I andra delar av landet betraktades den däremot som en olycksfågel, och det ansågs vara dåligt omen att möta en nötskrika på väg till ett ärende, vilket då kunde leda till att man vände om. Det finns även berättelser som förknippar nötskrikan med vattenväsnet Näcken, där den ansågs vara näckens fru, ett väsen som ofta associerades med onda avsikter.
Globalt bedöms nötskrikan som livskraftig (LC) av Internationella naturvårdsunionen (IUCN), då den har ett mycket stort utbredningsområde och en mycket stor global population. Den bedöms inte vara hotad. De arter som har urskilts från den, blekkronad och vitkindad nötskrika, bedöms separat av IUCN. Arten har anpassat sig till att även förekomma i urbana områden, möjligen som en följd av pågående erosion av dess skogsmiljöer. I Sverige är den vanlig och inte hotad.
Vanliga frågor om Nötskrika
Hur känner man igen en nötskrika?
Nötskrikan har en rödgrå till beigeröd kropp med vit panna och strupe. Det mest säkra kännetecknet är ett svart mustaschstreck på varje sida av huvudet. I flykten syns ett iögonfallande vitt band på vingen och ett lysande blått fält med svarta streck. Stjärten är svart och gumpen vit. Den är ungefär 32 till 37 cm lång med ett vingspann på 54 till 58 cm, vilket gör den till en relativt liten kråkfågel. Dess hesa, skränande läte, ofta återgivet som 'räk, räk', är också mycket karaktäristiskt och används som varningsläte. Dess sång, som hörs på vårvintern, är lågmäld med en djup visslande klang.
Var finns nötskrikan i Sverige och hur rör den sig?
Nötskrikan häckar allmänt i de södra och mellersta delarna av Sverige. Dess utbredning sträcker sig ända upp till mellersta Norrland. Den är den vanligaste kråkfågeln i landet och trivs i blandskog, särskilt där det finns ekar. Arten är mestadels en stannfågel. De nordligaste häckpopulationerna kan dock under vissa vintrar uppträda som strykfåglar, och större grupper har då setts som sträckoroliga fåglar längs Norrlandskusten. I bergiga områden i Asien gör populationerna årliga höjdförflyttningar, medan den i Europa huvudsakligen är sedentär.
Vad äter nötskrikan och varför är den viktig för skogen?
Nötskrikans diet är mycket mångsidig och varierar med säsongen. Den äter frukt, bär, många olika insekter inklusive skadeinsekter, kräldjur, små däggdjur som möss och fladdermöss, samt fågelägg och fågelungar. På hösten hamstrar den intensivt föda för vintern. I södra Sverige och Europa består denna hamsterföda främst av ekollon och andra nötter som bokollon. Denna vana gör den till en viktig spridare av ekar, då de gräver ner ollon som de glömmer och som sedan kan gro. De har spelat en avgörande roll för ekarnas utbredning efter istiden och har förmågan att sprida över tusen ekollon per fågel och år.
Hur stor är nötskrikan och hur länge lever den?
Nötskrikan har en kroppslängd på 32 till 37 centimeter och ett vingspann på 54 till 58 centimeter. Den väger ungefär 170 gram, vilket gör den lika stor som en kaja. Den maximala registrerade åldern för en nötskrika är sexton år och nio månader, baserat på en ringmärkt fågel i Storbritannien som hittades död. Normalt häckar de första gången vid två års ålder, även om häckning vid ett års ålder förekommer. Ungarna blir flygga efter 19 till 23 dagar och föräldrarna fortsätter att mata dem i upp till åtta veckor.
Hur häckar nötskrikan och hur ser boet ut?
Nötskrikor bygger sitt bo i träd, vanligtvis i en grenklyka eller på en gren nära stammen, två till tio meter över marken. Boet har en bas av grenar och fodras med finare material som rötter, gräs, mossa och löv. Båda könen bygger boet. Honan lägger en kull om året på fem till åtta ljust grågröna, brunspräckliga ägg. Äggen kläcks efter 16 till 19 dagar. Båda föräldrarna matar ungarna, som blir flygga efter 19 till 23 dagar. Föräldrarna fortsätter att mata ungarna i sex till åtta veckor efter att de lämnat boet. Boet placeras ofta i granar.
Är nötskrikan hotad och hur många underarter finns det?
Nej, nötskrikan bedöms globalt som livskraftig (LC) av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Den har ett mycket stort utbredningsområde och en stor global population. Vissa underartsgrupper har dock urskilts som egna arter och bedöms separat. Det finns ett stort antal underarter på grund av stor morfologisk variation. Vissa auktoriteter delar in den i upp till fyrtio underarter, medan andra grupperar dem i sju eller åtta huvudgrupper. I Sverige är den vanlig och inte hotad, men dess framtid är knuten till hälsan i skogsekosystem, särskilt ekeskogar. IUCN urskiljer bispecularis-gruppen och leucotis-gruppen som egna arter.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.
