Mullvad

Utseende och kroppsbyggnad

Mullvaden är ett litet djur med en cylindrisk kropp som är täckt av en tät, skimrande och mörk päls. Pälsen är vanligen svartblåaktig eller svartgråaktig, men genetiska avvikelser kan ge upphov till vita eller gulaktiga individer. Djuret mäter mellan 11 och 16 centimeter och väger från 72 till 128 gram, där honor vanligtvis är mindre än hanar. Mullvadens mest iögonfallande drag är dess kraftiga framfötter, som är perfekt anpassade för grävning. Varje framfot har fem fingrar med kraftiga klor, förenade av ett membran som nästan når ända fram till klorna. Dessutom har den en extra 'tumme' som bildas av ett sesamben.

Huvudet kännetecknas av ett spetsigt, köttigt tryne som är ett känsligt känselorgan täckt av morrhår. Ögonen är mycket små, bara en millimeter i diameter, och är gömda under pälsen. Mullvaden saknar ytteröron, och öronen består bara av små veck i huden. Svansen är kort, cirka 2,5 centimeter lång. Trots sin litenhet har mullvaden mycket kraftiga tänder som den kan använda för att dra ut byten som sitter fast i jorden.

Sinnen och förmågor

Mullvadens syn är mycket begränsad. Ögonen är anatomiskt regressiva med en degenererad ytterdel på ljuskänsliga cellerna. Trots detta har den visat sig kunna uppfatta ljus och mörker och kan reagera på plötsliga ljuskällor, vilket kan vara en försvarsmekanism mot predatorer som bryter sig in i gångsystemet. Forskning tyder på att den kan ha en rudimentär färgseendeförmåga. Dess hörsel är däremot välutvecklad, trots frånvaron av ytteröron.

Luktsinnet är synnerligen starkt utvecklat och vägleder mullvaden när den söker föda. Det taktila sinnet är också exceptionellt, med känselhår på nosen, framfötterna och bakfötterna. Den köttiga nosen används aktivt för att utforska omgivningen. Mullvaden är en skicklig simmare och kan röra sig mycket fort i sina gångar, med en hastighet på upp till cirka fyra kilometer i timmen.

Utbredning och habitat

Mullvaden har en vid utbredning från Storbritannien och södra Skandinavien i norr, genom Central- och Östeuropa, ända till västra Sibirien. Den saknas på Irland och är sällsynt i de allra nordligaste delarna av Europa samt i områden kring Medelhavet och Kaukasus, där andra arter av släktet Talpa tar över. I Alperna kan den hittas upp till 2400 meters höjd. I Sverige finns den från Skåne och vanligen norrut till Östergötland och Västergötland, med enstaka fynd norr om denna region.

Djuret föredrar bördig, lös och fuktig jord. Dess habitat utgörs av ängar, skogar, trädgårdar och odlingsmark. Den undviker vanligen barrskogar, sandiga kullar och myrmark. En avgörande faktor för dess närvaro är tillgången på daggmaskar, vilket är dess huvudföda. I urbana grönområden krävs ett område på minst tio hektar för att en population ska kunna bestå.

Levnadssätt och ekologi

Mullvaden lever nästan hela sitt liv under jorden i ett komplext system av gångar som den själv gräver. Systemet består av djupa, permanenta gångar på 15 till 25 centimeters djup och mer ytliga, tillfälliga gångar bara några centimeter under markytan. De ytliga gångarna används för att söka mat och under parningstiden. Jord som grävs ut skyfflas upp till ytan och bildar de välkända mullvadshögarna, som markerar djurets revir.

Reviret som en mullvad genomsöker för föda täcker vanligen mellan 600 och 900 kvadratmeter. Mullvaden är ett strikt ensamlevande och osocialt djur som aggressivt försvarar sitt territorium mot andra mullvadar. Boet är en enkel utvidgning av en djup gång och markeras med urin och en luktande körtelvätska. Under vintern går den inte i dvala utan fortsätter att vara aktiv, då den söker föda på större djup.

Föda och födosök

Mullvaden är en omnivor, men dess kost domineras helt av daggmaskar, som utgör omkring 80 procent av födan. Den äter även larver, insekter, näbbmöss, sniglar, snäckor, små grodor och kräldjur. Dess saliv innehåller toxiner som paralyserar daggmaskar, vilket underlättar hanteringen av bytet. Trots en utbredd tro om att den äter sin egen vikt i mat varje dygn, visar studier att den snarare konsumerar ungefär hälften av sin kroppsvikt, i genomsnitt 20 gram om dagen.

När den söker föda vägleds den främst av sitt utmärkta luktsinne. Den kan också använda sitt känselsinne med nosen för att hitta byten. På grund av sin stora aptit måste den ständigt utvidga och underhålla sitt nätverk av ytgångar. I fångenskap har den visat sig äta en mängd olika saker, inklusive lever, möss och skinnbaggelarver, men föredrar alltid daggmaskar om dessa finns tillgängliga.

Fortplantning och livscykel

Mullvaden har en relativt kort parningstid under våren, vanligtvis i mars och april. Efter en dräktighet på fyra till fem veckor föds en kull om mellan två och sju ungar, i genomsnitt tre. Födseln sker normalt i slutet av april eller början av maj. Vid födseln är ungarna nakna, blinda och inte större än en bondböna, vilket gör dem till bland de mest hjälplösa ungar hos däggdjur.

Diaperioden varar i fyra till sex veckor. Ungarna växer dock mycket snabbt på grund av sin stora aptit. Efter ungefär två månader tvingas de lämna moderns bo för att etablera egna revir. Denna vandring sker ofta ovan jord, vilket gör dem särskilt sårbara för rovdjur som rävar, vildsvin, rovfåglar, hundar och katter. De flesta mullvadar blir inte särskilt gamla. Två tredjedelar av populationen i ett område är ofta ett år eller yngre. Individer som når tre års ålder är sällsynta, och den maximala livslängden uppskattas till fyra eller fem år.

Relation till människan

Mullvaden betraktas ofta som ett skadedjur inom jordbruk och trädgårdsodling på grund av de gångar och högar den skapar. Historiskt har den haft ett dåligt rykte, beskriven som ett fruktansvärt rovdjur i förhållande till sin storlek av naturalisten Alfred Brehm. I Sverige finns den främst i de södra och mellersta delarna av landet, och i vissa bygdemål, som i Västerbotten, kallas den för 'gwann'. Populationen anses vara stor, med uppskattningar på mellan 35 och 40 miljoner individer i Storbritannien ensam. Dess roll i ekosystemet är att röra om i jorden och att reglera populationer av marklevande evertebrater, främst daggmaskar, vilket ligger till grund för dess omtvistade status.

Vanliga frågor om Mullvad

Hur känner man igen en mullvad?

Mullvaden känns lättast igen på de jordhögar, mullvadshögar, som den skapar när den gräver sina gångar. Själva djuret är svartblått eller svartgrått med en kort, tät och skimrande päls, även ljusare färgvarianter som vita eller gulaktiga kan förekomma. Den har en cylindrisk kropp på 11 till 16 centimeter, spetsig nos och mycket små ögon som är gömda under pälsen. De kraftiga framfötterna med stora, skoveliknande klor är också ett typiskt kännetecken, och den har en kort svans på cirka 2,5 centimeter.

Var i Sverige finns mullvaden?

I Sverige förekommer mullvaden från Skåne och vanligen norrut till Östergötland och Västergötland. Det finns enstaka dokumenterade fynd norr om denna region. Den föredrar bördig, lös och fuktig jord, vilket gör den vanligare i jordbruksbygd och trädgårdar i de södra och mellersta delarna av landet. Dess habitat utgörs av ängar, skogar, trädgårdar och odlingsmark, medan den vanligen undviker barrskogar, sandiga kullar och myrmark.

Vad äter en mullvad?

Mullvadens huvudföda är daggmaskar, som utgör ungefär 80 procent av dess kost. Den äter också larver, insekter, näbbmöss, sniglar, snäckor och små grodor eller kräldjur. Dess saliv innehåller ämnen som paralyserar daggmaskar. Trots att den är en omnivor så utgör växtdelar en mycket liten del av dess diet. En mullvad äter i genomsnitt ungefär hälften av sin egen kroppsvikt varje dag, vilket motsvarar mellan 5 och 50 gram föda.

Hur stor blir en mullvad och hur länge lever den?

En vuxen mullvad mäter mellan 11 och 16 centimeter i kroppslängd och väger från 72 till 128 gram. Honor är vanligtvis något mindre än hanar. Livslängden är relativt kort. De flesta individerna i en population är ett år gamla eller yngre. Mullvadar som når tre års ålder är sällsynta, och den maximala livslängden uppskattas till mellan fyra och fem år. Ungarna lämnar boet efter cirka två månader och blir då lätt byte för rovdjur.

Blindar mullvaden?

Nej, mullvaden är inte helt blind, men dess syn är mycket dålig. Ögonen är mycket små, bara en millimeter i diameter, och gömda under pälsen. Den kan urskilja ljus och mörker och reagera på plötsliga ljuskällor, vilket kan vara en viktig försvarsmekanism mot predatorer i gångarna. Forskning tyder på att den kan ha en rudimentär förmåga att se rörelser och möjligen skilja på några färger, men den kan inte se detaljer eller bilder på samma sätt som många andra däggdjur.

Hur fortplantar sig mullvaden?

Mullvaden har en kort parningstid under våren, i mars eller april. Efter en dräktighet på fyra till fem veckor föder honan en kull på mellan två och sju ungar, i genomsnitt tre. Ungarna är mycket små och hjälplösa vid födseln, nakna och blinda. De dias i fyra till sex veckor och lämnar boet efter ungefär två månader för att söka egna revir. Denna utvandring sker ofta ovan jord, vilket gör ungarna sårbara för rovdjur som rävar, vildsvin och rovfåglar.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.