Marulk

Karakteristiskt utseende och anatomi

Marulken har ett mycket brett och kraftigt tillplattat huvud som ger den ett distinkt utseende. Det stora gapet sträcker sig runt hela den främre omkretsen av huvudet. Översidan av fisken är mörk i färgen medan undersidan är ljus. Kroppen bakom det massiva huvudet är kraftigt avsmalnande och verkar nästan som en bihang.

En av de mest iögonfallande egenskaperna är det modifierade fångstredskapet, kallat illiciet, som sitter ovanför ögonen. Detta är den första ryggfenstrålen, omvandlad till en lång, rörlig tråd som slutar i en hudflik. Marulken använder detta som ett lockbete. Båda käkarna är beväpnade med band av långa, vassa tänder som är böjda inåt.

Bröst- och bukfenorna är utformade så att de kan fungera som fötter, vilket gör att fisken kan gå eller krypa längs havsbotten. Huden runt huvudet och längs kroppen bär på fransiga bihang som liknar korta tångblad. Tillsammans med förmågan att anpassa kroppsfärgen till omgivningen bidrar detta till en effektiv kamouflage. Fisken saknar helt fjäll.

Utbredning och habitat

Marulken förekommer i kust- och shelf-vatten i nordöstra Atlanten. Dess utbredningsområde sträcker sig från Barents hav i norr ner till Gibraltarsundet i söder. Arten är också närvarande i Medelhavet och Svarta havet. Längs den svenska kusten återfinns den främst i Skagerack och Kattegatt, och i sällsynta fall även i Öresund och sydvästra Östersjön.

Arten är en bottenlevande fisk som föredrar mjukbottnar. Den lever vanligtvis på lera- och sandbottnar, men kan också påträffas på klippiga bottnar. Marulken håller till på djup från cirka 20 meter och ner till 1000 meters djup, men den förekommer sällan under kontinentalsluttningen. Populationer som lever på större djup tenderar att vara större i genomsnitt än de som lever i grundare vatten.

Föda och jaktbeteende

Marulkens huvudsakliga föda är fisk, men den har ett mycket brett bytespektrum. Jakten sker genom att den använder sitt speciella fångstredskap, illiciet. Den viftar med den hudklädda tråden för att locka nyfikna byten inom räckhåll för sitt enorma gap. När ett byte kommer tillräckligt nära, öppnas munnen plötsligt vilket skapar ett undertryck som suger in bytet. Käkmekanismen är automatisk och utlöses av kontakt med bytesdjuret.

För vuxna individer i nordeuropeiska vatten utgör skärgädda (Norway pout) ett vanligt bytesdjur, medan vitling är vanligare för populationer längre söderut. I Irländska sjön är vitling och havskräfta viktiga födoobjekt. Rödspätta är ett bytesdjur som förekommer säsongsvis kring Shetlandsöarna. Bläckfiskar är en viktig födokälla i Cantabriska havet. Magsäcken är expanderbar och det är inte ovanligt att marulken sväljer byten som är nästan lika stora som den själv.

Intressant nog ingår även sjöfåglar i dieten. Det finns dokumenterade fall där marulken har fångat och sväljt fiskmåsar, och den är känd för att kunna simma upp till ytan för att försöka fånga vattenfåglar. Unga marulkar livnär sig huvudsakligen på marina ryggradslösa djur innan de övergår till en mer fiskbaserad diet. I ett fall från 1940 upptäcktes en marulk med en fiskmås i magen.

Fortplantning och livscykel

Marulken leker på djupt vatten under vår och tidig sommar, med en primär leksäsong mellan februari och juni som kulminerar på våren. En sekundär leksäsong kan förekomma i november och december, men med färre aktiva individer. Honan producerar ett stort antal ägg. En hona kan lägga mellan 300 000 och över 2,8 miljoner ägg under ett enda leke.

Äggen frigörs i ett slemmigt band eller ett tunt lager av genomskinligt geléartat material. Detta äggband kan vara 60 till 90 centimeter brett och 7,5 till 9 meter långt. Äggen ligger i ett enda lager, var och en i sin egen lilla kavitet. Äggbanden är flytande och driver nära vattenytan, där vind och ytströmmar kan bidra till att sprida dem.

Larverna är pelagiska och simmar fritt, och deras bukfenor är förlängda till trådar. De förblir pelagiska tills de når en längd på 6 till 8 centimeter. Hanen könsmognar vid fyra års ålder och en längd på cirka 40 centimeter. Honan tar längre tid på sig och könsmognar först vid ungefär sex års ålder, när hon är mellan 35 och 60 centimeter lång. Denna sena könsmognad är en viktig ekologisk faktor.

Kommersiellt fiske och bevarandestatus

Marulk har lång varit ett värdefullt bifångst i atlantiska fisken, och fångsterna ökade markant med utvecklingen av djupvattensfisketeknik. Sedan 1980-talet har arten varit en viktig fiskeriresurs i Iberiska vatten. En närbesläktad art, Lophius budegassa, fångas ofta tillsammans med marulk, men Lophius piscatorius är den vanligare av de två. När den säljs som matfisk är marulken numera ansedd som utmärkt.

Den säljs oftast med det stora huvudet borttaget, och marknadsförs då under namnet kotlettfisk. Dess långsamma tillväxt och sena könsmognad innebär dock att den ofta fångas flera år innan den hunnit fortplanta sig. Detta gör beståndet extra känsligt för överfiske. Marulk är partiellt rödlistad i Världsnaturfondens fiskguide för svenska konsumenter, med undantag för vissa områden och MSC-certifierad fisk. Den är också upptagen i Greenpeaces rödlista över fisk som konsumenter bör undvika, men saknas i IUCN:s globala rödlista.

Taxonomi och namn

Arten beskrevs vetenskapligt för första gången av Carl Linnaeus i den tionde upplagan av Systema Naturae. Typområdet angavs som nordöstra Atlanten, Medelhavet och Svarta havet med lokaler som Bordeaux och Marseille i Frankrike samt flera italienska städer. När Linnaeus beskrev denna skapade han samtidigt släktet Lophius, och Lophius piscatorius är typarten för detta släkte. Släktet Lophius är ett av fyra nu levande släkten i familjen Lophiidae.

Det vetenskapliga släktnamnet Lophius betyder 'man' och syftar sannolikt på de tre första, tentakelliknande ryggfenstrålarna. Det vetenskapliga artepitetet piscatorius betyder 'av fiske' och refererar till det modifierade fångstredskapet. På engelska kallas arten för angler, sea devil, frogfish och flera andra namn. I Sverige har arten genom åren och på olika platser haft en mängd olika lokala namn.

Vanliga frågor om Marulk

Var kan man hitta marulk i Sverige?

Längs Sveriges kust återfinns marulken främst i Skagerack och Kattegatt, där den lever på botten. I sällsynta fall har den även påträffats i Öresund och i sydvästra Östersjön. Den är en djuplevande art som kan hållas till på djup från 20 meter och neråt, ofta på mjukbottnar av sand eller lera. Arten är utbredd i hela nordöstra Atlanten från Barents hav till Gibraltar, samt i Medelhavet och Svarta havet.

Hur känner man igen en marulk?

Marulken är lätt att känna igen på sitt extremt breda och platta huvud, som är mycket stort i förhållande till resten av den avsmalnande kroppen. Det stora gapet sträcker sig runt hela framsidan av huvudet. Ovanför ögonen sitter ett karakteristiskt fångstredskap – en lång, utskjutande tråd med en hudflik i änden som den använder som lockbete. Översidan är mörk, undersidan ljus, och huden är fjällös men har fransiga bihang som liknar tång. Bröst- och bukfenorna är utformade så att den kan gå på havsbotten.

Vad äter marulken?

Vuxna marulkar äter huvudsakligen fisk. Vanliga bytesdjur i nordeuropeiska vatten inkluderar skärgädda (Norway pout) och vitling. Den kan också äta rödspätta, bläckfiskar och till och med havskräfta. Marulken är en opportunistisk rovfisk med en expanderbar mage och kan svälja byten som är nästan lika stora som den själv. Intressant nog ingår även sjöfåglar, som fiskmåsar, i dess diet, och den kan simma upp till ytan för att jaga dem.

Hur stor kan en marulk bli?

Den genomsnittliga storleken för en marulk är 40 till 60 centimeter i längd. Dock kan arten bli betydligt större. Den kan nå en maximal längd på upp till 2 meter och en vikt på upp mot 100 kilogram. Rekordfångster inkluderar en fisk på 115 kilogram som fångades i Norge 2011, och en annan på 73 kilogram från 2006. Individer som lever på större djup tenderar att vara större i genomsnitt än de som lever i grundare vatten.

Hur fortplantar sig marulken?

Marulken leker på djupt vunder vår och försommar. Honan kan lägga ett enormt antal ägg, mellan 300 000 och över 2,8 miljoner, i ett enda leke. Äggen frigörs i ett långt, slemmigt geléband som flyter nära vattenytan. Hanarna könsmognar vid cirka fyra års ålder, medan honorna tar längre tid och mognar vid ungefär sex års ålder. Denna sena könsmognad, kombinerat med långsam tillväxt, gör arten sårbar för överfiske.

Är marulk en bra matfisk?

Ja, marulken anses numera vara en utmärkt matfisk med fast, vit kött. På marknaden säljs den ofta med det stora huvudet avlägsnat, och benen utskurna, under namnet kotlettfisk. Det är dock viktigt att vara medveten om att arten är känslig för överfiske. Den är partiellt rödlistad i Världsnaturfondens fiskguide och finns med på Greenpeaces rödlista, vilket innebär att konsumenter uppmanas vara försiktiga och välja fisk från hållbart förvaltade bestånd, gärna med MSC-certifiering.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.