Mal (fisk)
Mal, även kallad europeisk mal eller vetenskapligt Silurus glanis, är en av världens största sötvattensfiskar och Europas längsta sötvattensfisk efter stör. Denna fisk, som kan bli flera meter lång och väga hundratals kilo, förekommer naturligt från Spanien till Centralasien. I Sverige är den en sällsynt och starkt hotad art som endast finns kvar i ett fåtal vattensystem i sydöstra delen av landet, en kvarleva från en tid då Östersjön var en insjö. Arten är Smålands landskapsfisk och beskrevs första gången vetenskapligt av Carl von Linné år 1758.
Ett gigantiskt och särpräglat utseende
Malen har en mycket karakteristisk och kraftfull kroppsbyggnad. Kroppen är lång, hög och ihoptryckt, kilformig och smalare bakåt. Huden är slät, saknar fjäll och är ofta täckt av ett slemigt sekret. Färgen på ovansidan är vanligen blåsvart medan undersidan är marmorerad i ljusare nyanser. Det platta huvudet domineras av en bred mun som är full av små tänder. Kring munnen sitter sex skäggtömmar, två långa på överkäken och fyra kortare på underkäken. Dessa fungerar som känselorgan, ungefär som morrhår på en katt, och är försedda med smaklökar som hjälper fisken att hitta föda. Fenorna är också typiska, med en mycket liten ryggfena och en extremt lång analfena som sträcker sig långt bak på kroppen. I sitt yttre påminner malen mest om en stor lake.
Arten är en av de absolut största sötvattensfiskarna i världen. Den kan teoretiskt nå en längd på uppemot fem meter och en vikt på över 300 kilogram. I Europa är den den längsta inhemska sötvattensfisken, endast överträffad av de anadroma störarterna. Historiska rapporter från 1800-talet talar om gigantiska exemplar, som ett från Dnepr som mätte 4,57 meter och vägde 336 kilogram. Även i Sverige har det funnits jättelika malar. Ett exemplar på 3,6 meter och 180 kilogram fångades i sjön Båven 1870, och andra tunga fiskar på 139 och 127,5 kilogram har noterats från Emån respektive Ivösjön. I modern tid är de svenska fångsterna betydligt mindre, med det officiella metrekordet på 60,1 kilogram från Emån 1981.
Ekologi och levnadssätt
Malen är en bottenlevande art som trivs i näringsrika, långsamt flytande eller stillastående vatten. Den kan förekomma ner till 30 meters djup och föredrar biotoper med gömställen som nedhängande rötter, hålor, stenblock och översvämmade våtmarker. Arten är framför allt nattaktiv och använder sitt utvecklade hörsel- och luktsinne, samt speciella ögon anpassade för mörker, för att jaga. Malens diet är varierad. Favoritfödan utgörs av karpfiskar som mört och björkna, men den äter också grodor, kräftdjur och till och med sjöfågel. Det finns observationer av malar som försöker fånga duvor vid strandkanten. För att fånga bytet kan den använda sina vassa bröstfenor för att skapa en virvel som desorienterar offret, vilket sedan sugas in helt i den stora munnen.
Leken sker nära stränder under sommaren. Honan kan producera upp till 30 000 romkorn per kilogram kroppsvikt, vilket innebär att en stor hona kan lägga hundratusentals ägg. Äggen fästs på vattenväxter. Det är hanen som vaktar boet och rommen aggressivt tills de kläcks, vilket tar mellan två och tio dygn beroende på vattentemperaturen. Malens optimala temperatur är cirka 22 grader Celsius. I Sveriges kalla vatten växer den därför långsamt, men detta saktar också ner metabolismen och kan förlänga livslängden avsevärt. Medan malar i varmare europeiska vatten ofta lever 20 till 30 år, har en två meter lång mal i Sverige bedömts vara minst 70 år gammal. Teoretiskt kan arten nå en ålder av 80 år.
Utbredning och svensk förekomst
Malens naturliga utbredning sträcker sig över stora delar av södra och mellersta Europa, från Spanien och Turkiet i söder till södra Sverige i norr, och österut till Centralasien. Den finns i avrinningsområden till Nordsjön, Östersjön, Svarta havet och Kaspiska havet. Arten har också introducerats i många andra vatten i Europa och Asien, ibland med negativa effekter på lokala ekosystem. I Sverige är malen mycket sällsynt och förekommer enbart som en reliktpopulation i tre vattensystem i Götaland och Svealand. Den främsta förekomsten finns i Emåns vattensystem i östra Småland. Den finns också i sjön Båven, som är en del av Nyköpingsåns system i Södermanland, samt sparsamt i Helge ås vattensystem med Möckeln i Kronobergs län.
Den svenska populationen är en kvarleva från en period för cirka 8000 år sedan, då Östersjön var en sötvattenssjö. När saltvattnet trängde in blev malen isolerad från de kontinentala bestånden, eftersom den inte klarar av att leva i Östersjöns saltvatten. Denna isolering, kombinerat med habitatförstöring, gör den svenska stammen särskilt sårbar. Enstaka fynd på nya platser, som en 20-kilosmal i Hulingen 2020, tros bero på olagliga utplanteringar snarare än naturlig spridning.
Hot och skyddsåtgärder i Sverige
Globalt sett är malen inte hotad och klassas som livskraftig. I Sverige är situationen däremot mycket allvarlig. Arten är upptagen på den svenska rödlistan som starkt hotad och är fridlyst sedan 1994, vilket innebär att alla fångade malar måste sättas tillbaka oskadade. Beståndet har minskat kraftigt under de senaste 50 åren. De främsta hoten är habitatförstörelse i form av kraftverksbyggen, sjösänkningar, utdikningar och förstörda lekplatser. Även föroreningar har haft en förödande effekt, som i Helge å där malen försvann helt på 1960-talet. Det kalla klimatet är en ytterligare begränsande faktor.
För att rädda arten har flera projekt pågått under lång tid. Projekt Malen startade redan 1982 på initiativ av Högskolan i Kalmar och Sportfiskarna. Åtgärder har inkluderat att undvika kanalisering av känsliga sträckor, som längs Fliserydsplatån vid Emån. I Helge å genomfördes en utplantering av mal 1999 för att återetablera arten. Ett nationellt åtgärdsprogram har utarbetats av Fiskeriverket. Trots dessa ansträngningar var situationen mycket kritisk 2012, då man uppskattade att det fanns färre än 250 reproduktionsdugliga malar kvar i hela landet. Projektens framgångar har dock visat sig i att man kunnat konstatera naturlig förökning i några få vattendrag under senare år.
Malen i kultur, mytbildning och evolution
Malen har en plats i den svenska kulturen som Smålands officiella landskapsfisk. Den har också varit föremål för många historier och myter, inte minst på grund av sin enorma storlek. Förr i tiden trodde många att den stora fisken kunde ta små barn. Sådana angrepp på människor är i verkligheten extremt ovanliga. Ett undantag som fick stor uppmärksamhet var en händelse i Brombachsjön i Tyskland 2025, där en stor mal rapporterades ha angripit fem badande och därefter avlivades av polis. Även denna händelse beskrevs som en extremt sällsynt företeelse. Malen beskrevs och namngavs första gången vetenskapligt av Carl von Linné år 1758.
Malens evolution går långt tillbaka i tiden. Dess tidigaste kända fossila lämningar härstammar från sen miocen, för ungefär 5,3 miljoner år sedan, och har hittats i Ukraina. Under denna varmare period dominerades östra Europa troligen av en annan malfiskart, Soldatovs mal, som idag endast finns i östra Asien. Welsmalen kan ha varit begränsad till ett mindre skyddat område kring Ponto-Kaspiska regionen. Under pliocen, när klimatet blev svalare och torrare, expanderade welsmalen och konkurrerade successivt ut Soldatovs mal från regionen, troligen på grund av en större anpassningsförmåga till de förändrade förhållandena. Arten har haft flera vetenskapliga namn genom historien, inklusive Siluris glanis givet av Linné, men det nu accepterade namnet är Silurus glanis.
Vanliga frågor om Mal (fisk)
Hur känner man igen en mal?
Malen har ett mycket karakteristiskt utseende. Den har en lång, kilformad och ihoptryckt kropp med slät, slemig hud utan fjäll. Huvudet är platt med en bred mun och sex tydliga skäggtömmar (två långa och fyra korta) som används som känselorgan. Färgen är vanligen mörk på ovansidan och ljusare, marmorerad på undersidan. Den har en mycket liten ryggfena och en ovanligt lång analfena som sträcker sig långt bak. I storlek överträffas den i svenska sötvatten endast av stör. Dess kroppsform gör att den kan simma baklänges, likt en ål.
Var finns malen i Sverige?
I Sverige är malen mycket sällsynt och finns endast kvar i tre huvudvattensystem i sydöstra delen av landet. Den främsta populationen finns i Emåns vattensystem i östra Småland. Den finns också i sjön Båven i Södermanland, som ingår i Nyköpingsåns system, samt sparsamt i Helge ås vattensystem med Möckeln i Kronobergs län. Dess förekomst är en restpopulation från en tid då Östersjön var en sötvattenssjö, och den är nu helt isolerad från andra europeiska bestånd. Enstaka fynd på andra platser, som i Hulingen 2020, tros bero på mänsklig utplantering.
Vad äter en mal?
Malen är en rovfisk med en varierad diet. Dess favoritföda är andra fiskar, särskilt karpfiskar som mört och björkna. Den äter också grodor, kräftdjur och kan i vissa fall även ta sjöfågel. Det finns dokumenterade observationer av malar som försöker fånga duvor som sitter vid vattenbrynet. Fisken är framför allt nattaktiv och använder sina känsliga skäggtömmar, luktsinne och speciellt anpassade ögon för att hitta bytet i mörker. För att fånga bytet kan den använda sina bröstfenor för att skapa en virvel som förvirrar offret.
Hur stor och gammal kan en mal bli?
Malen är en av världens största sötvattensfiskar och kan teoretiskt bli upp till fem meter lång och väga över 300 kilogram. Sådana jättar är mycket sällsynta idag. I Sverige har historiska rekord på upp till 3,6 meter och 180 kilogram noterats på 1800-talet. Livslängden varierar med klimatet. I varmare vatten lever de ofta 20-30 år, medan den kalla svenska miljön saktar ner tillväxten men kan förlänga livslängden avsevärt. En två meter lång mal i Sverige har bedömts vara minst 70 år gammal, och arten tros teoretiskt kunna nå 80 års ålder. Det svenska åldersrekordet hålls av en 40 år gammal fisk på 38 kg.
Är malen farlig för människor?
Angrepp på människor från malar är extremt ovanliga. Trots historiska rykten om att den skulle kunna ta små barn, finns det väldigt få dokumenterade fall. Ett undantag var en incident i en tysk sjö 2025, där en stor mal rapporterades ha bitit fem badande, vilket ledde till att fisken avlivades. Även detta fall beskrevs som en ytterst sällsynt händelse. I regel är malen inte en fara för människor. Den är en skygg, nattaktiv fisk som huvudsakligen jagar andra vattenlevande djur.
Varför är malen hotad i Sverige och vad görs för att rädda den?
Den svenska malpopulationen är starkt hotad och fridlyst på grund av en kraftig tillbakagång. De främsta orsakerna är habitatförstörelse genom kraftverksbyggen, sjösänkningar, utdikning av våtmarker och förstörelse av lekplatser. Även vattenföroreningar har haft en förödande effekt, som i Helge å där arten utrotades lokalt på 1960-talet. Det kalla svenska klimatet gör att tillväxten är långsam, vilket försvårar återhämtning. Isoleringen från andra bestånd sedan Östersjön blev salt gör populationen extra sårbar. Åtgärdsprogram och projekt som Projekt Malen, som startade 1982, försöker vända utvecklingen genom att skydda habitat, undvika kanalisering och genomföra utplanteringar, som i Helge å 1999.
Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-17.
