Läderlappar

Utseende och kännetecken

Läderlappar skiljer sig från många andra fladdermöss genom sin enkla noskonstruktion, som saknar de hudflikar eller näsblad som andra familjer har. Ett undantag är den australiska underfamiljen Nyctophilinae, som har rudimentära näsblad. Istället för att förlita sig på synen, som underlättas av små ögon, har läderlappar ofta mycket stora öron för att fånga upp ljud. Hos släktet Plecotus kan öronen vara hela 40 millimeter långa. Alla arter har också en speciell hudflik, kallad tragus, i ytterörat som hjälper till att stänga öronöppningen och som ofta är till nytta vid artbestämning. Pälsens färg varierar men är vanligen brun, grå eller svart, även om det finns arter med gul, rödaktig eller till och med mönstrad päls. Svansen är helt innesluten i den bakre flygmembranen mellan benen. Tanduppsättningen varierar mellan arterna, med en tandformel som ger mellan 28 och 38 tänder totalt.

Utbredning och habitat

Familjen läderlappar har en exceptionellt vid utbredning och finns på alla kontinenter utom Antarktis. De har anpassat sig till ett brett spektrum av miljöer, från torra ökenlandskap till fuktiga tropiska regnskogar. I Europa finns omkring 25 arter, och samtliga fladdermöss som påträffas i Sverige tillhör denna familj. För att sova och vila utnyttjar de en mängd olika gömställen. Grottor är en vanlig sovplats, men de använder också håligheter i träd, täta vegetationers skydd och artificiella strukturer som byggnader. Några mindre arter kan till och med gömma sig inne i stora blommor. Beteendet varierar kraftigt mellan arterna, där vissa individer lever ensamma medan andra bildar kolonier som kan omfatta flera hundratusen individer.

Föda och jaktbeteende

Läderlappar är i huvudsak insektsätare och utgör en viktig naturlig regulator av insektspopulationer. De flesta arterna fångar sina byten under flygningen med hjälp av flygmembranen. Andra arter kan samla insekter genom att krypa över marken eller på växter. Födan är dock inte begränsad till insekter. Vissa arter, som till exempel inom släktet Myotis, har specialiserat sig på att fånga fisk genom att skrapa med bakbenen över vattenytan. De större arterna inom släktet Nyctalus, som den pälsvingade brunfladdermusen, är kända för att även kunna fånga småfåglar i flykten. Ytterligare variation finns, med arter som livnär sig på spindlar, skorpioner och små ödlor. För att navigera i mörker och lokalisera byten använder alla läderlappar ekolokalisering, där de sänder ut högfrekventa ljud och lyssnar på ekot.

Fortplantning och livslängd

Fortplantningsmönstren hos läderlappar påverkas starkt av klimatet. I kalla regioner sker parningen vanligtvis på hösten eller vintern. En speciell anpassning är att hanens sperma kan förvaras i honans könsorgan över vintern, och ägget befruktas först på våren. I varmare områden kan parning ske året runt. Dräktighetstiden är oftast mellan 40 och 70 dagar. De flesta arter får vanligtvis en unge per kull, även om tvillingar eller till och med upp till fyra ungar kan förekomma. Hos de flesta arterna har honorna två spenar, medan släktet Lasiurus har fyra. Många arter bildar så kallade barnkammarkolonier där honorna tillsammans uppfostrar ungarna, medan hanarna ofta lever i separata grupper. Läderlappar har en anmärkningsvärt lång livslängd jämfört med sin kroppsstorlek, och vissa individer kan bli 20 år eller äldre.

Hot och skydd

Liksom många andra djur hotas läderlappar i första hand av habitatförstöring. Detta är särskilt allvarligt för arter som lever endemiskt på små öar, där deras utbredningsområde redan är begränsat. I Europa är ett stort problem förstörelsen av lämpliga viloplatser, som när gamla byggnader saneras och grottor störs. En indirekt men betydande hotbild är användningen av insekticider, som minskar tillgången på föda och kan leda till giftackumulering i fladdermössen. Internationella naturvårdsunionen (IUCN) listar för närvarande två arter som utrotade och flera andra som starkt hotade. För många arter saknas dock tillräcklig kunskap om populationsstorlekar för att korrekt bedöma deras status.

Släktskap och systematik

Läderlapparnas närmaste släktingar är familjen veckläppade fladdermöss (Molossidae). De äldsta kända fossilen av läderlappar härrör från mellersta eocen. Den taxonomiska indelningen inom familjen är komplex och fortfarande föremål för forskning och diskussion. Traditionellt har släkten fördelats på ett antal underfamiljer. En tidigare till läderlappar räknad art, Tomopeas ravus, klassificeras numera istället till veckläppade fladdermöss. Underfamiljen Antrozoinae, som av vissa zoologer betraktas som en självständig familj, anses troligen vara en undergrupp inom läderlapparna. Familjens omfattande mångfald innefattar kända släkten som Myotis (musöron), Pipistrellus (pipistreller), Nyctalus (brunfladdermöss) och Plecotus (långörade fladdermöss).

Läderlappar i Sverige

Alla fladdermöss som förekommer naturligt i Sverige tillhör familjen läderlappar. Detta inkluderar ett antal arter som varierar i utbredning och vanor. Exempel på svenska arter är dvärgfladdermus (Pipistrellus pygmaeus), pipistrell (Pipistrellus pipistrellus), nordisk fladdermus (Eptesicus nilssonii) och vattenfladdermus (Myotis daubentonii). Andra arter som större brunfladdermus (Nyctalus noctula), långörad fladdermus (Plecotus auritus) och fransfladdermus (Myotis nattereri) finns också i landet, medan vissa som grå långörad fladdermus (Plecotus austriacus) endast är tillfälliga besökare. Nymffladdermus (Myotis alcathoe) är en relativt nyupptäckt art i Sverige. Förekomsten av vissa arter, som sydfladdermus (Eptesicus serotinus) och Bechsteins fladdermus (Myotis bechsteinii), är mycket sällsynt.

Systematikens underfamiljer och släkten

Familjen läderlappar är mycket diversifierad och har traditionellt delats in i flera underfamiljer. Underfamiljen Vespertilioninae är den största och mest kända, och innehåller många av de släkten som förekommer i Europa och Sverige. Hit hör till exempel släktena Myotis, Eptesicus, Nyctalus, Pipistrellus och Plecotus. Underfamiljen Murininae omfattar släkten som Harpiocephalus och Murina, vilka främst finns i Asien. En annan underfamilj är Kerivoulinae med släktena Kerivoula och Phoniscus, kända som målade fladdermöss. Underfamiljen Miniopterinae, med släktet Miniopterus, har tidigare räknats hit men betraktas numera av vissa som en egen familj. Den sydamerikanska arten Tomopeas ravus räknades tidigare till läderlapparna men placeras nu i familjen veckläppade fladdermöss.

Flyttning och övervintring

Läderlappar som lever i tempererade klimat har utvecklat strategier för att överleva kallare årstider. Många arter håller vinterdvala, ofta på enskilda viloplatser som kalla källare, grottor eller bergssprickor. Under denna period sänker de sin kroppstemperatur och metabolism dramatiskt för att spara energi. Vissa arter föredrar istället att flytta till varmare regioner före vintern, i en form av migration. För arter i tropiska områden kan motsvarande utmaning vara extrem hetta eller torrhet, och några arter använder då en sommarsömn, så kallad estivation, för att undvika ogynnsamma förhållanden. Dessa beteenden påverkar också parningstider och kolonibildning under årets olika skeden.

Namnets ursprung och forskning

Familjens vetenskapliga namn, Vespertilionidae, härstammar från släktet Vespertilio. Detta namn kommer i sin tur från det latinska ordet 'vespertilio', som betyder fladdermus, och är relaterat till 'vesper' som betyder kväll. Detta speglar deras huvudsakliga nattaktiva livsstil, och de har historiskt kallats 'kvällsfladdermöss'. Familjen är föremål för omfattande zoologisk forskning, inte minst på grund av sin mångfald och användning av ekolokalisering. Molekylära studier indikerar att familjen skiljdes från veckläppade fladdermöss under tidig eocen och att den troligen har sitt ursprung i Laurasien, möjligen Nordamerika. Taxonomiska omgrupperingar sker fortfarande i takt med nya genetiska analyser.

Vanliga frågor om Läderlappar

Hur känner man igen en läderlapp?

Läderlappar saknar de karakteristiska näsbladen eller hudflikarna på nosen som många andra fladdermössfamiljer har, vilket ger dem ett 'enkelt' ansiktsutseende. De har ofta stora öron, och alla arter har en liten hudflik (tragus) i örat. Kroppen är typiskt täckt av brun, grå eller svart päls, och svansen är helt innesluten i flygmembranen mellan bakbenen. Storleken varierar mycket, med en kroppslängd från drygt 3 centimeter upp till 10,5 centimeter.

Vilka läderlappar finns i Sverige?

Alla fladdermöss som finns i Sverige tillhör familjen läderlappar. Exempel på vanligare arter är dvärgfladdermus, nordisk fladdermus, vattenfladdermus och större brunfladdermus. Andra arter som pipistrell, trollfladdermus, långörad fladdermus och fransfladdermus förekommer också. Vissa arter är mycket sällsynta eller endast tillfälliga besökare, som sydfladdermus, Bechsteins fladdermus och grå långörad fladdermus. En nyupptäckt art i Sverige är nymffladdermus.

Vad äter läderlappar?

Huvudfödan för de allra flesta läderlappar är insekter, vilka de fångar under flygningen med hjälp av ekolokalisering. Födan kan dock inkludera andra smådjur. Vattenlevande arter inom släktet Myotis kan fånga fisk, och större arter som den pälsvingade brunfladdermusen tar ibland småfåglar i flykten. Vissa arter äter även spindlar, skorpioner eller små ödlor, och några kan samla insekter från marken eller växters ytor.

Var sover läderlappar?

Läderlappar är mycket flexibla när det gäller viloplatser. Grottor och bergssprickor är naturliga och vanliga sovplatser. De utnyttjar också mänskliga strukturer som vindar, fasader och broar. I naturen kan de sova i håligheter i träd, i täta bladverksansamlingar eller till och med i övergivna fågelbon. Under vintern håller många arter i tempererade områden vinterdvala på enskilda, skyddade platser som kalla källare eller grottor.

Hur stora blir läderlappar och hur länge lever de?

Kroppslängden hos läderlappar varierar mellan 32 och 105 millimeter, och vikten ligger mellan 4 och 50 gram. Vingspannet är vanligtvis mellan 200 och 400 millimeter. Trots sin relativt lilla storlek har de en förvånansvärt lång livslängd. Många individer kan bli flera år gamla, och vissa kan nå en ålder av 20 år eller mer. Denna långa livslängd är en anmärkningsvärd anpassning i däggdjursvärlden.

Hur fortplantar sig läderlappar?

I kalla regioner sker parningen ofta på hösten eller under vintern. En speciell anpassning är att befruktningen kan fördröjas, så att hanens sperma förvaras i honans kropp över vintern och ägget befruktas först på våren. Dräktighetstiden är vanligen 40 till 70 dagar. De flesta arter får en unge per kull, även om tvillingar eller större kullar förekommer. Honorna bildar ofta barnkammarkolonier för att gemensamt uppfostra ungarna, medan hanarna ofta lever för sig själva under denna period.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.