Knipa

Utseende och kännetecken

Knipan är en kompakt dykand med ett stort, rundat huvud som sitter på en kort hals, vilket gett upphov till dess vetenskapliga släktnamn som betyder oxhuvud. Hanen i praktdräkt har ett skimrande grönsvart huvud med en tydlig vit fläck mellan näbben och det gula ögat. Kroppen är svart på ryggen och vit på buken. Under sommaren byter hanen till en mer honlik eklipsdräkt med brunare huvud, men behåller ofta delar av den svartvita vingteckningen. Honan har ett brunt huvud, en grå kropp och vit buk samt en varierande vit ring runt halsen. Honans näbb är grå med en gul och svart spets. Ungfåglarna liknar honan men är brunare och saknar halsringen. I flykten syns ett vitt fält på vingens inre del hos båda könen, ett fält som hos honan genomskärs av mörka band.

Den enda nära förväxlingsarten är islandsknipan, som huvudsakligen finns i Nordamerika och på Island. Hanen av denna art har ett blålilaglänsande huvud och en större, mer halvmåneformad ansiktsfläck. Dess rygg är svartare, näbben kortare och huvudformen skiljer sig något. Honan islandsknipa har mer gult på näbben. Knipans läten är också särskiljande. Det mest karakteristiska är det kraftigt vinande eller visslande ljudet från vingarna i flykten, som ofta beskrivs som hyhyhyhy och är kraftigast hos hanen. Under parningsleken ger hanen ifrån sig ett knirrande eller kväkande ljud som påminner om ljudet av ett finger som dras längs en kam. Honan använder på häckningsplatsen ett grar.

Utbredning och systematik

Knipan har en cirkumpolär utbredning och häckar i tajgan över stora delar av norra Eurasien och Nordamerika. Merparten av populationen är flyttfåglar som övervintrar längre söderut, eller kvar i häckningsområdet om vattnet förblir isfritt. Den eurasiska populationen häckar från Skandinavien österut genom norra Ryssland och övervintrar söderut till Medelhavet, Persiska viken och södra Kina. Den nordamerikanska populationen häckar från Alaska till Labrador och övervintrar söderut till Kalifornien och Florida. Arten delas vanligtvis in i två underarter: den eurasiska nominatformen Bucephala clangula clangula och den amerikanska Bucephala clangula americana, som har en något längre och tjockare näbb. Genom utplacering av holkar har en häckningspopulation etablerats i Skottland.

Ekologi och häckningsbeteende

Knipans häckningsbiotop är sjöar, floder och våtmarker i boreala skogar. Vintertid hittas den vid isfria kuster, sjöar och floder, ofta i flockar. Häckningen inleds tidig vår med en utstuderad parningslek där hanen gungar ner i vattnet och slänger huvudet bakåt över ryggen samtidigt som han ger ifrån sig sitt speciella knirrande läte. Den lägger sina ägg i naturliga trädhålor eller sådana som skapats av större hackspettar, som spillkråkan och den svarta hackspetten. Arten accepterar också lätt holkar som människan satt upp. Honan lägger vanligtvis tio till tolv grönaktiga ägg och utför ensam ruvningen under 28 till 32 dagar. Hanen lämnar honan redan en till två veckor efter att ruvingen påbörjats. Ungarna lämnar boet efter bara 24 till 36 timmar och blir flygga efter 55 till 65 dagar. Boparasitism, det vill säga att lägga ägg i andra knipors bon, är relativt vanligt inom arten.

Knipan är en skicklig dykare som söker föda under vattenytan, ibland ner till åtta meters djup. Födan är mycket varierad och omfattar småfisk, snäckor, kräftdjur, insekter och deras larver samt växtdelar. Andelen av olika födokategorier varierar med säsongen. Under häckningen dominerar insekter medan kräftdjur blir viktigare under flyttningen och vintern. Lokalt kan också fiskägg och vattenväxter utgöra betydande föda.

Predation och konkurrens

Knipan och dess ungar utsätts för predation från en rad olika rovdjur. Vuxna fåglar kan falla offer för olika hökar, ugglor och örnar. Honor och deras kullar kan falla offer för björnar, olika mårddjur som hermelin och iller, samt mink, tvättbjörn och till och med fåglar som guldspett och nordamerikanska röda ekorrar. Även konkurrens och direkt aggression från andra vattenfåglar förekommer. Unga knipor har känts dödas konkurrensmässigt av andra kniphonor, samt av storlom och gråhakedopping. När ungarna blir mer självständiga blandas olika honor kullar ofta med varandra, eller så överges de helt av sina mödrar.

Status och relation till människan

Knipan har ett mycket stort utbredningsområde och en stor global population, som uppskattas till mellan 2,7 och 4,7 miljoner individer. Den europeiska häckningspopulationen uppskattas till mellan 489 000 och 623 000 par. Utifrån detta kategoriseras arten globalt som livskraftig av IUCN och den är inte heller upptagen på den svenska Artdatabankens rödlista. Trots den stabila globala bilden noteras dock en pågående minskning i det svenska beståndet, som 2018 uppskattades till cirka 65 000 par. Hot mot arten utgörs främst av förstörelse och förorening av både häcknings- och övervintringsmiljöer. I Nordamerika dödades under 1970-talet årligen cirka 188 300 knipor av jägare, vilket utgjorde en liten del av det totala jakttrycket på vattenfåglar.

Arten omfattas av Avtalet om bevarande av afrikansk-eurasiska flyttande vattenfåglar (AEWA). Det vetenskapliga artepitetet clangula betyder ungefär klingande och syftar på ljudet från vingarna. Det svenska trivialnamnet knipa är belagt från 1611, men tros vara äldre. En vanlig teori är att det är ljudhärmande och syftar på det vinande vingljudet, vilket stöds av de danska och norska namnen hvinand och kvinand. En annan teori länkar det till seglartermen knipa, som betyder att segla så högt i vinden som möjligt. Dialektalt har fågeln haft ett rikt namnregister, som inkluderar skatand, strandkniper, gnällvinge, doppand, hvitpenning (honan på Gotland), blike (hanen på Gotland), kulpand, vinnare, knipkärring och brunnacke.

Taxonomi och namnhistoria

Knipan beskrevs vetenskapligt av Carl Linnaeus 1758 under namnet Anas clangula. Den placeras idag i släktet Bucephala tillsammans med två andra arter. Släktnamnet Bucephala kommer från grekiskans Βουκέφαλος, som är sammansatt av orden för oxa och huvud, vilket syftar på fågelns stora huvudform. Artepitetet clangula härstammar från latin och betyder ungefär klingande, en referens till det ljud som vingarna ger ifrån sig i flykten. Den äldsta belagda användningen av det svenska namnet knipa finns i Aron Forsius Physika från 1611, men ordet anses vara betydligt äldre. Namnet har tolkats på flera sätt, antingen som en direkt ljudhärmning av vingljudet eller som en referens till segling vid bidevind.

Den amerikanska underarten Bucephala clangula americana beskrevs av Bonaparte 1838. Den skiljer sig från den eurasiska nominatformen genom en längre och tjockare näbb. Denna underart häckar i subarktiska områden från Alaska till Labrador och övervintrar i södra USA. Knipan är en av de arter som omfattas av det internationella avtalet AEWA, vilket syftar till att skydda flyttande vattenfåglar och deras habitat över gränser.

Vanliga frågor om Knipa

Hur känner man igen en knipa?

Knipan känns igen på sin kompakta kropp med ett stort, runt huvud på en kort hals. Hanen i praktdräkt har ett grönsvart, skimrande huvud med en stor, tydlig vit fläck mellan näbben och det gula ögat, samt en svartvit kropp. Honan är brunhuvad med grå kropp, vit buk och ofta en vit ring runt halsen. Båda könen har ett vitt fält på vingens inre del som är synligt i flykten. Det absolut säkraste kännetecknet är det kraftiga, visslande eller vinande ljudet från vingarna när fågeln flyger.

Var häckar knipan i Sverige?

Knipan häckar i hela Sverige, främst i de boreala skogsregionerna. Den söker upp sjöar, floder och våtmarker omgivna av skog, där den lägger sina ägg i trädhålor. Dessa hålor kan vara naturliga eller skapade av större hackspettar som spillkråkan. Knipan accepterar också specialbyggda holkar som människan sätter upp, vilket gör den till en populär fågel att locka till sina tomter vid vatten.

Vad äter knipan?

Knipan är en mångsidig dykare som äter en blandad kost. Födan består av småfisk, snäckor och andra mollusker, kräftdjur samt olika vattenlevande insekter och deras larver. Den äter också växtdelar. Födosammansättningen varierar med säsongen. Under häckningstiden utgörs större delen av födan av insekter, medan kräftdjur blir viktigare under flyttning och vinter. För att nå bytet kan den dyka ner till åtta meters djup.

Hur stor är knipan?

Knipan är en medelstor andfågel. Den mäter mellan 40 och 51 centimeter på längden och har ett vingspann som sträcker sig från 62 till 83 centimeter. Vikten varierar mellan 500 och 1300 gram, där hanarna vanligtvis är tyngre och väger runt 1000 gram medan honorna väger cirka 800 gram. Hanen är alltså något större och tyngre än honan.

Vad är skillnaden mellan knipa och islandsknipa?

Islandsknipan är knipans närmaste släkting och den enda arten som kan förväxlas med den. Den förekommer huvudsakligen i Nordamerika och på Island, inte i Sverige. Hanen islandsknipa har ett huvud med en blålila glans istället för grönsvart, och den vita fläcken framför ögat är större och mer halvmåneformad. Dess rygg är svartare och näbben är kortare. Honan islandsknipa har mer gult på näbben än honan knipa.

Är knipan en hotad art?

Nej, globalt sett är knipan klassificerad som livskraftig och har en stor population på mellan 2,7 och 4,7 miljoner individer. Även i Sverige är den inte upptagen på Artdatabankens rödlista. Det finns dock tecken på att det svenska beståndet minskar. 2018 uppskattades det till cirka 65 000 par. De största hoten mot arten är förstörelse och förorening av dess livsmiljöer, både i häcknings- och övervintringsområdena.

Källor: Wikipedia (sv), Wikipedia (en). Senast uppdaterad 2026-10-04.